Igår fanns en artikel i DN att läsa, om att barn födda senare på året löper 34-35% större risk att få diagnosen ADHD (något mindre skillnad blandflickorna), enligt statistik från socialstyrelsen. Det ger mig många tankar kring vad som skrivs i artikeln
Läs artikeln här: ADHD kan vara omognad hos många pojkar
Det första jag reagerar på är att det är en risk att få en ADHD-diagnos. Som jag uppfattar artikeln, att det bara skulle handla om omognad och att det då inte skulle handla om en ADHD. Nu är det som sagt mina tolkningar, jag tycker artikeln i sig kan tolkas olika beroende på vilka glasögon läsaren tittar genom.
Jag reagerar på ordvalet risk. Jag kanske är petig och tolkar för ordagrant, men å andra sidan är ordvalen en viktig del hur saker uppfattas.
Sen när är det en risk att få en neuropsykiatrisk diagnos? Jag ser det snarare som chans att få adekvat stöd. För verkligheten är ju faktiskt att det ofta behövs en diagnos för att få "särbehandlas" och få "tillstånd" att frångå normen kring hur en elev ska lyckas i skolan.
Sen händer det såklart att både vuxna och barn feldiagnostiseras, gäller alla slags åkommor. Saker kan missas eller misstolkas, det är inte alltid ADHD vid svårigheter att klara t.ex. skolan. Men min erfarenhet (av att ha läst en del och min egen bild av verkligheten), är snarare att en ADHD-problematik diagnostiseras för att vara något annat än ADHD. Att när en ADHD-diagnos ställs, när den i många fall äntligen ställs, är korrekt. Jag tror det oftare är en risk att omgivningen tolkar ett barn som omogen, istället för att fundera kring att svårigheterna kan bero på ADHD. Att inte lära sig hur man utskiljer dom med andra, inte lika uppenbara och besvärande beteende som orsakar synbara problem i omgivningen. Att vara insatt i vad som kännetecknar ADHD, men är mindre kända som en del av diagnosen.
Nästa reaktion jag får är att det bland de diagnostiserade, i större grad ges medicinsk behandling till barnen som fötts sent på året. Även här benämns medicineringen som en risk, vilket jag anser ger eld på brasan kring motståndare för metylfenidat. Det finns det många delade åsikter kring detta med medicinering, främst bland de med okunskap och bland dom som lever i tron att ADHD inte ens existerar. Självklart ska åtgärder som anpassning i skolan och hemma, kunskap för egen del och omgivningen och eventuella hjälpmedel, vara en stor del för att minska barnets svårigheter. Större omognad vid ADHD kan säkert ofta dra fördelar av senare skolstart.
Men det är inte alltid anpassning räcker och ur en annan synvinkel kan det vara svårare att ta till sig dessa stödinsatser utan medicin. Hjärnan är fortfarande annorlunda och medicinen hjälper den att fungera bättre. Men man SKA vara kritiskt då medicin ges, i första hand för att det inte ska skrivas ut mediciner och minska andra insatser i tron att bara medicinen får barnet att fungera bättre. Men det är väl en helt egen diskussion. Men återigen så ser jag medicin i stor grad som en chans och inte som en risk. Eller jo, risken ligger väl isåfall i att medicinen missas att ges till de som är födda tidigare. Snarare än att det händer att medicin ges till ett barn med fel diagnos. Alla hjälps inte av medicin alls, trots diagnos, men i övrigt kan nog många vittna om resultatet för de barnen som den fungerar för. Sen är det antagligen också en annan diskussion kring om man verkligen prövar ut medicinen ordentligt och inte ger upp för tidigt, då det faktiskt inte finns någon mall kring hur ofta och hur mycket medicin varje person svarar på.
Överläkare i barnneuropsykiatri, Björn Kadesjö är den som kommenterat resultaten i artikeln. Han har såklart en del bra synpunkter kring detta. Att kravnivån kan vara lämpligare vid senare skolstart, att senare diagnos redan gett ökad problematik och vikten av anpassning i omgivningen. Att det inte handlar om biologi utan att kraven inte matchar barnets mognad. Mer omogna barn kanske generellt inte kan möta förväntade krav, men då måste man ju också tolka det gällande barnen med NPF, de kan ju inte exkluderas för barn i allmänhet är omogna än sina äldre klasskamrater. Jag tror det kan vara farligt det här med "pojkar är pojkar", "vissa är lite sena" och "det växer bort". Såklart är det så, men den synen leder till missar även om det vore orimligt att springa och göra en utredning varje gång ett barn är mer livlig än någon annan eller utvecklas lite långsammare.
Det är såklart rimligt att utföra studier för att se om det finns någon slags misstolkning vid diagnostisering av barn med ADHD om det nu ska räknas som ett neuropsykiatriskt tillstånd. Men jag tror fortfarande att risken är större åt andra hållet. Att dessa studier framstället medicin mer negativt än det är i praktiken och att det istället borde vara viktigare att lära sig skilja ut barn med svårigheter genom att titta på varje individ för sig. Oavsett om de ska ha en diagnos eller inte. Att bedömningarna ska ske enligt barnets svårigheter. Och vi visste väl redan att oavsett orsak, blir svårigheterna mer utmärkande vid krav som är högre än individen klarar att hantera. Det är ju logiskt att barnet får lättare i framtiden om krav blir rimliga redan från början, vilket i de bästa av världar skedde utan diagnos alla gånger.
Forskaren Richard Morrow påpekar också att man i större grad borde se hur barnet fungerar utanför skolan. Det tycker jag är rätt i den mening att barnen inte bara ska pressas in i allmän mall för att fungera i skolan, utan livet utanför ska vara av kvalité. Barn kan klara skolan ganska bra, men resterande delar blir oerhört lidande. Skolan är viktig, både för lärandets skull men även för gemenskap mm. Men det är inte alltid det viktigaste!
Men som en tanke till artikeln skrev också Malene Larssen om att det kanske är dom som missas istället av dom som är födda tidigare på året. Som sagt, reflektion är bra, jag har tolkat och reagerat på artikeln genom vilka glasögon jag bär och kanske misstolkat. Om någon annan uppfattat på annat sätt så är det bara intressant att byta ideér, man kan ofta dra lärdom av alla dessa teorier, studier och undersökningar. Däremot tror jag det kan vara mer skadligt att inte få en diagnos och att det sedan avskriv nästan istället för att en diagnos fortsätter misstänkas och utredas på yngre barn över tid eller att kanske faktiskt behöva omformulera diagnos eller svårigheternas orsaker. Sen är det tråkigt att såna här artiklar ger alla skeptiker vatten på kvarn att kunna fortsätta hålla fast vid sin okunskap. Att ignorera hur hårt vi med diagnoser kämpar med de till synes enklaste ting. Såna personer som tar till sig sådana här resultat och adderar det till en syn som baseras på en åsikt utan kunskap. Samhällets syn har också en stor betydelse för hur barnen/vuxna med NPF-diagnoser ses och bemöts.
