Äntligen tillbaka i stora staden!

Vi stannade o käka lunch på McDonalds då vi kom fram. Tjejerna var nöjda och lekte sen glatt utanför medan jag tittade på. Jag älskar att höra deras skratt och när de är sams och stojar på!

Halva vägen till 50!

För exakt 25 år sedan 00:29 kom en liten ful, skrynklig och rosa bebis till världen. Det var då jag såg världen utanför för första gången. Även om jag fortfarande ser ut som 15. Och på insidan känner det som jag levt 25 år flera gånger om. Allmänt verkar 25 år ses som något större att fira. Kamske för det är den enda födelsedagen som firas som om man fyllde jämnt, även fast man inte gör det. För mig känns ingen skillnad i livet endast av att bli 25 år. Ingen milstolpe som passeras.

Jag var 11 år då livet sakta började rulla mer och mer uppför backen. För 12 dagar sedan, 14 år senare fick jag veta varför det mest varit uppförsbacke. Min tanke var då att jag kände lycka att få min diagnos innan jag blev 25. På något sätt var det som att det hamnade på rätt sida strecket. Att jag kunde kliva över strecket med vetskapen om att efter denna milstolpe kan jag se till att det rullar nedför. Sakta, men säkert. Som om det fanns ett bäst-före-datum för att vända tillbaka livet på rätt spår. Så jag fyller 25 år. Men livet började jag fira för 12 dagar sedan. Och det är den bästa födelsedagspresent jag nånsin fått!