Man måste ju älska de nätter man inte kan sova. Tänk så underbart att inte känna en enda tillstymmelse till att vara sömnig. Jag tror faktiskt jag kan lista det som topp 3, i det värsta som finns för mig personligen. Det är fruktansvärt att inte kunna sova. Tankar som snurrar, då man vrider sig runt i lakanen. Jag känner att den känslan av att förlora min kvällstid då jag som nattmänniska gick utrymme, är som bortblåst. Jag uppskattar sömnrutinerna oerhört mycket. Att få mig att kunna följa rytmen bättre. Måste varit den svårighet att kunna somna som fick mig att tvivla. På pensionärsvarningen det först innebar att somna så ovanligt tidigt.
I övrigt så har min viktkamp börjat. Inget socker från i måndags och inga kolhydrater från i torsdags. Inte lätt för någon som ätit säkert 5 chokladkakor i veckan sen hemkomsten från sjukhuset. Imorse åt jag turkisk yoghurt med bär och pistagenötter. Och det smakade sött. Gott att känna det bara av att plockat bort sockret. Ikväll åt vi årets första grillat. Gjorde en perfekt potatisgratäng. Och jag älskar potatis och gratäng. Tankarna kom om att det inte gjorde nåt om jag åt lite. Men jag skärpte mig och tänkte att det är dömt att misslyckas om jag redan går ifrån min plan. Och stolt kände jag mig. Gott var det ändå. Jag måste. Inte bara för vikten, utan även för att jag har ett sjukt beteende till socker. Jag måste sluta med det helt och jag tror inte jag kan äta det alls. För jag är som en alkoholist. Jag äter en hel kladdkaka. Jag kan inte ta en bit och känna mig nöjd. Så då kan jag ju lika gärna strunta i det och lägga det åt sidan. Det har börjat bra iallafall!
