Det här de här småtrollen som får mig att kliva upp på morgonen. Det har varit tungt tidvis, men äntligen har vi fått till en morgonrutin som faktiskt fungerar. Jag har alarm på telefonen för när vi senast måste kliva upp, klä på oss och kamma hår. När frukost ska lagas och ätas, tandborstning och påklädning av ytterkläder. Sist har vi alarm för när vi senast måste åka hemifrån. Det som behövdes var acceptans. Det kändes faktiskt jobbigt att jag inte kan klara av att ta mig iväg utan detta. Men jag måste dela upp morgonen i små moment, annars blir det en enda stor röra av vad som ska göras. Och stress, som kommer med ett humör som ger mig dåligt samvete efteråt. En dag, efter två veckor tänkte jag att jag vet ju vilka tider jag ska göra allt, så nu struntar jag i alarmet. Funkade inte så bra. Så jag accepterar. Och barnen har vant sig och undrar vad det är dags för nu, då alarmet tjuter. Fast ibland, då de är trötta kan de säga att de struntar om alarmet ringer, de tänker ändå inte kliva upp. Och, vem är jag att säga emot. Dessutom, med att jag kan hålla mig lugnare får barnen större utrymme för sitt morgonhumör. Tillslut får jag även upp den morgontrötta. Så nu ska vi se till att småtrollen tar på sig sina kläder, som de nu väljer kvällen innan.
I eftermiddag åker sedan barnen på bröllop, men jag stannar hemma och vilar hjärnan. Sista tiden har jag inte orkat med folksamlingar, hjärnan snurrar på bra ändå. Så jag sparar mig till kalas med min släkt nästa helg.
Men jag kommer sakna de allra finaste småtrollen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar