Jag är precis samma person som jag var förra måndagen. Men samtidigt inte. Jag är den jag är och det var jag innan jag fick en diagnos också, eftersom jag redan hade ADD iallafall.
Men att gå från att hela livet tycka att något inte stämmer, till att äntligen få göra en utredning, att gå dit och tro att man inte ska få någon diagnos men att jag ev skulle ligga på gränsen. Till att idag, som vanligt kl 10 på måndagar, vara hos min psykolog som sitter och pratar om mina grava ADD.
Grav ADD, hon hade fått se mina utredningspapper. Ja, men ändå åker tankarna berg-och-dalbana.. Har jag verkligen så svårt? Vad gör jag av alla känslorna som att jag är lat, jag försöker inte tillräckligt, jag måste bara skärpa mig. Växa upp... Vad gör jag av dom? De finns fortfarande kvar och jag kan tvivla.. eftersom jag fortfarande känner att ingen annan kan förstå hur det faktiskt är. Att försöka förklara för M. Att själv veta hur man ska göra kring många saker, men det funkar bara inte.
Jag har ju klarat mig bra, säger jag. Jag har inte fattat hur, men jag har ju gjort det.. Nej, säger min psykolog. Det har du inte. Du har bränt ut dig två gånger. Du har fått offra mycket, du har kämpat så hårt för att klara det du gjort. Ja, satan vad jag har kämpat. Och det är så tråkigt att känna att man inte kan skörda frukterna av det. Och den starkaste drivkraften har varit (som tur är?) att jag trott att det ska bli bättre, bara jag klarar skolan, bara jag klarar si eller så.
Utredning kom iallafall i sista stund, eftersom motivationen försvann. Då insikten kom om att det här blir inte bättre. Bara svårare. Så nu måste jag dessutom försöka motivera mig. Jag vill, men den där starka drivkraften har inte riktigt hunnit ladda upp igen efter att blivit helt urlakad.
Nu ska jag kramas med N, som är hemma från dagis som är stängt idag och imorgon. J sover, så då får vi passa på. Det behöver hon. Och jag. Mer kärlek till alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar