Jag vaknade 7:15 imorse och väcker N som sover intill mig. Hon är lika stendöd som mig på morgonen. Men hon vaknar tillslut. Sen tänker jag att satan, nu sitter H och lillan nere och jag har inte märkt att jag blivit väckt innan sambon åkte på jobbet. Så medan jag letar kläder på golvet i min konstanta klädhög som bara ligger, så ropar jag på H flera gånger och tänker att hon är så inne i tv:n att hon inte hör. Tills hon tillslut skriker att hon ligger i sängen. Går in till lillan som också är i sin säng. Jag blir helt förvånad att vi alla sovit så länge, det händer sällan. Om nånsin, att vi alla sovit lika länge.
Barnen får välja kläder som de alltid gör, men N distraheras som vanligt av en massa annat och jag får åter och åter leda henne till klädletandet. När jag går ner är hon kvar länge där uppe och jag ropar och ropar att hon måste komma ner. När hon äntligen kommer så kommer hon ner i pyjamas ändå och kommer endast med en blöja till sin docka. Det är så typiskt min 4-åring. Så det är bara att få upp henne igen och hon återgår till påklädningen. Det blev bestämt att jag ska lägga fram kläder till barnen på kvällen, men det glömde jag såklart. Och de måste ju välja själv för att hus i helvete inte ska bryta loss. N kan lika gärna välja på morgonen, eftersom hon omöjligt vet dagen innan vad hon har lust att ha på sig dagen efter.
Jag vet att jag skriver mycket om mina morgnar och att det antagligen är totalt ointressant. Men det är något som är otroligt intressant för mig, eftersom det allt som oftast är kalabalik. Fast nu tycker jag mest att det är komiskt. Och H, den kloka kommer med sina kommentarer om mig, som imorse då hon påpekade "men mamma, nu är du ju sist!" och jag svarar bara med att det är jag ju alltid. Fast hon är så fin och säger att det är ju för att du måste hjälpa oss barn först. Som alla andra föräldrar såklart, men mest så fixar de faktiskt det mesta själv. Det jag egentligen gör är ju att kommendera och styra dem i rätt riktning. Och det är jag stolt över. Så det får ta lite tid, för de kommer bli otroligt självständiga individer som kommer ha en bra start för att kunna reda sig själv.
Men nu är det snart påsk. Jag slipper psykologträffar och får ett bryt i vardagen. Och jag får träffa min underbara släkt och håller tummarna för fint väder och korvgrillning. Jag suktar efter påskgodiset, men tänker inte äta det för då kommer jag vräka i mig vilket för mig innebär att påsken kommer fortsätta i månader då jag inte har någon spärr. Jag mår så otroligt mycket bättre utan kolhydrater, mitt blodsocker som annars ständigt svajar och det otroliga suget är mindre. Även om jag ibland suktar något fruktansvärt. Jag måste dock ta tag i motionen, vilket jag denna gång inte tänker förvandla till intensivträning på två timmar om dagen utan på lite styrka och promenader. Bara det att promenader är det värsta jag vet. Det går fruktansvärt långsamt, med känslan av att man inte tar sig nånstans och jag tänker konstant att detta är tråkigt, detta är tråkigt, men fy fan så tråkigt. Kanske borde jag gå till sjukgymnast återigen, eftersom mitt bäcken nu verkligen är totalt fucked up. Jag har så ont och känner att dessa år tärt. Att jag vet att skadorna kan bli permanenta med en sned rygg. Men jag ser ju mest bara några veckor framåt och det kan jag ju lika gärna ta sen. Men sen kommer aldrig.
Hade bestämt att jag skulle städa nu, men tänker baka muffins istället. Det är bra mycket roligare och jag städar sen. Och kanske sen faktiskt infinner sig idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar