Dom svårigheter jag brukar skriva om tänker jag oftast som att det egentligen är ganska "normala" saker man har inom sig. Bara det att det blivit ett problem för det förstärks.
Alla kan vara trött och lättirriterade, lättare att bli ledsen, balla ur lite för kroppen och hjärnan hamnar lite i olag. När det blir för mycket och för ofta tänker jag att det blivit ett problem. När det handikappar, när det helt enkelt sätter krokben i livet.
ADHD tycker jag man kan jämställa lättast med humöret som barn har. Som är mer lättuttröttade och har en hjärna som inte hinner registrera allt och har svårare att hålla tråden. Vuxna har också även så, men hjärnan har utvecklats och dels har man funnit den där normen som gör att man vet vilka ramar som man ska röra sig inom. Där det ibland kan trampas lite utanför, utan att det för den delen blir något konstigt.
Alla kan bli lite "deppiga" och det är normalt. Men det är snabbare övergående. Det är inte heller lika djupt och kanske finns det en orsak. Alla känslor inom en människa med psykiatriska hinder tycker jag har helt normala känslor. Men dom tar sig lättare ut, dom är mer lättutlösta och känslan man får är ju också sanning för personen, men kanske uppfattas fel för hjärnan tolkar situationerna och människor fel. Men även där är det ju bara också ett förstärkt normalt beteende. Alla missuppfattar varandra, det sker omkring oss hela tiden. Nu kan ju inte heller alla psykiatriska åkommor buntas ihop, men jag tänker generellt. Att om det sågs ur den synvinkeln så kanske det skulle vara lättare att förstå och acceptera det där som var annorlunda. Lite "galet".
När man pratar om barn brukar man prata om att inte lägga för stor vikt på det negativa beteendet, eftersom det förstärker och ökar det beteendet. Man kan inte låta allt glida genom fingrarna och jag tror att vissa kan tycka att det daltas med dom som har någon psykiatrisk svårighet. Men där tänker jag likadant. Att det kan vara bra i olika situationer att låta saker passera.
Sen skriver jag oftast genom mitt och t.ex. perspektivet ur ADHD/ADD. Men jag tänker givetvis också på hur svårt det är för anhöriga. Det är alltså inte så att jag tror att jag står i centrum. Även om det tyvärr kan bli så, eftersom mitt humör tar stor plats. Småsaker kan trigga mig, vilket också ofta kan bero på vilken dag jag har. Men där ser jag också det som normalt i extremare form. Alla kan ha en dålig dag och lacka ur på petitesser. Men det kan inte vara lätt. Det tas säkert också personligt, vilket det åtminstone för mig aldrig är. Ja, visst, ibland, jag menar jag är ju inte heller onormal på det sättet. Man kan ju ogilla personers beteenden hos dom "normala" med.
Ja, känner att jag inte egentligen kan få till det här som jag vill det. Är alldeles för snurrig i hjärnan idag för det. Men det jag menar är slutligen att vi borde se det mer ur ett normalt perspektiv. Som något som bara är starkare för individen. Att man är känsligare. Ökad sårbarhet, vilket då gör en känsligare för yttre påfrestningar. Och ingen går "säker" ska ni tro. Dom med störst fördomar kommer likaväl kunna vara den som drabbas av en depression. Som nu är något som inte alltid är kroniskt utan som alla kan utveckla någon gång i livet. Vissa människor har mindre sårbarhet för det, men alla kan drabbas.
Min sorg över fördomar mot psykiatriska sjukdomar och npf-spektrat är inte vad folk säger om mig eller dom fördomar jag skulle kunna möta. Det är för ungdomarnas skull samhället måste veta mer. Fler skulle inte utveckla en svårare problematik om någon såg och hjälpte dom i tid. Dom som har något kroniskt skulle få mindre efterverkningar i form av att snöbollseffekten skulle bli mindre. Och man skulle inte heller dra på sig fler svårigheter som komplement till dom man redan har. Och själva svårigheterna i sig är faktiskt ett ok nog att bära. Att också behöva gå omkring med dom ensam gör bara det att människan mår så mycket sämre. Få människor är sadistiska och få människor vill nog att våra barn, vår ungdom ska må dåligt. Då måste hela spektrat tas in. Man kan inte bara punktmarkera ungdomarna då heller. Utan måste ha medvetenhet i det stora hela över verkligheten.
Självmord. Har man inte hört kommentaren då någon tagit sitt liv "Det hade vi aldrig kunnat tro. Vi såg aldrig att hon mådde dåligt. Hon som verkade vara en sån glad tjej". För man döljer. I det här klimatet måste det döljas. Och ungdomarna är ju inte heller lika medvetna om dessa svårigheter som så många har eftersom det inte är en naturlig del i samhället att ha ett öppnare klimat. Så öppenhet skulle öppna många dörrar. Dels för att personerna själv skulle kunna vara mer öppen med hur dom egentligen mår. Fler skulle se och upptäcka dom. Och fler skulle kämpa för att det blev bättre vård. Den där glada flickan skulle tillslut inte vara instängd där enda utvägen är att ta sitt liv. Har även hört att vissa inte förstår hur man kan skylta med sina problem. Var glad för att någon gör det. Visa respekt för det. Oftast handlar det inte om att söka medlidande. Utan förståelse och för att man brinner för att visa vad det faktiskt handlar om. Och hade du varit lyckligare om den här personen satt själv och lät det gröta ihop sig än mer inom sig? Jag vet att de flesta av er inte önskar det till någon.
Kommentarer... Kommentaren "Det hade jag aldrig kunnat tro om dig". Vad är det man tror? Vi är ju normala människor med. Vi är inte vår sjukdom. Det syns inte. Att du redan känner en människa som visade sig t.ex. vara bipolär visar ju bara på det jag försöker säga. Att din syn på psykiska åkommor är fel. Att man skulle vara en viss sorts människa. På föreläsningen "Ett bipolärt hjärta" visade Rebecka Anserud lite statistik. Bl.a. att 60% lite drygt inte skulle vilja jobba med någon som är psykiskt sjuk. Det tyckte jag var ganska skrattretande. För det är få personer som inte jobbar med någon som har den typen av problem. Och antagligen tycker denna är helt "normal". En fördom hur någon ska vara för att vara psykiskt sjuk också där. Varför skulle det då vara skillnad om någon började som man visste hade en sjukdom. Den personen är en person, inte en sjukdom. Är en väldigt liten procent man behöver vara rädda för. Väldigt få skulle få för sig att sticka ner någon, om det nu kan vara något sådant dom tror dessa personer är kapababla till.
Ditt barn kan drabbas. Ditt barnbarn. Om du går in då och ser med öppna ögon och ger ditt stöd är ovärderligt. Men blir också en del av en kamp, en kamp för detta barn. Som kunde vara lättare. Vore det då inte bättre om vi såg efter allas barn, genom att hjälpa till att öka kunskapen. Med början hos dig själv. Den enda som mår bra av att blunda är den personen som slipper se hur ont det faktiskt gör hos så många ungdomar. Det kan vara att försöka se hur en person verkligen mår, istället för att så snabbt döma ett annorlunda beteende. Det kan vara att säga till en person som yttrar sig, som uppenbart inte vet vad den pratar om, när den sitter och dömer ut personer med psykiska problem. Det kan vara att bli medlem i hjärnkoll.se Det handlar inte om något som tar tid egentligen. Man behöver inte föreläsa, blogga, eller liknande. Det är dom små sakerna i vardagen som gör stor skillnad. Att visa att man är öppen också, kanske gör att någon till och med vänder sig till dig för att visa vad som finns under slöjan. Då kan man känna sig stolt. Och räds inte. Det enda felet man kan göra är att vända någon ryggen eller låtsas att man inte ser. Man kan inte säga något fel om man visar att man är villig att försöka förstå. Min allra äldsta och bästa vän sa en gång till mig för några år sen då jag mådde dåligt, att hon inte kunde förstå eftersom hon inte varit i den situationen. Men att hon ville förstå. Två meningar som gör att det inte spelar någon roll om man kanske sa något klumpigt heller då. För då vet man att man kan rätta denne och att den kommer ta åt sig av det.
Fick en kommentar här en gång av en tjej som gått gymnasiet med mig. Som beskrev hur hon sett på mig och att hon inte trott att jag faktiskt inte var den hon trott. Och att hon nu faktiskt tagit till sig det hon läst här och kollat upp ADHD, som hon faktiskt egentligen inte visste något om. Och hade nu lärt sig mer om vad det faktiskt var. Det gjorde mig glad. Och om hundra vill sitta och prata om vad de tycker om min öppenhet. Vad de tror om mig. Så handlar det om att hellre se på ytan än att söka efter verkligheten. Och dom hundra kan gärna sitta där och slösa energi på det. För om bara en person läser detta och känner igen sig, eller känner sig något mindre ensam, eller hör av sig för att berätta, så väger det ett ton starkare än resten. Då känner jag att mitt eget elände faktiskt är till nytta för någon annan. Jag vet att det är det, för när jag berättat är det ofta någon som vill berätta om sig själv. Läs kommentaren här.
Så alla som läser, gör andra en tjänst, gör er själva stolta bara genom att kanske bara ta upp ämnet psykisk ohälsa med någon. Orka läsa hela detta inlägg med öppet sinne. Kanske försöka reflektera ur ett annat perspektiv som du inte sett det ur förut. Genom att öppna kanske öppna Google och söka på t.ex. ADHD/ADD. Den lilla handlingen kan sprida sig och då blir en liten handling en stor, utan att du egentligen avlagt särskilt stor del av din tid. Gör det för våra barn, barnbarn och syskonbarn. DU kan göra skillnad, tillsammans är man stark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar