Min fina vän

En av de finaste faktiskt. Topp 3 skulle jag faktiskt vilja påstå. Det är världens bästa Catta jag pratar om såklart. Efter att inte träffats på ca två veckor så var det precis vad jag behövde ikväll. Efter en vecka av total förvirring. Jag fick till och med fram ord på ännu fler saker jag ännu inte kunnat sätta ord på förut.

Catta var den som fick in mig på psyket. Som såg vad som behövdes, som hjälpte mig se det då jag tvivlade på vad jag trodde om mig själv. Catta var den jag sökte mig till för hon var en bekant. Men mest för att hon, genom sin blogg och genom att prata öppet om sig själv och sina svårigheter, var någon som jag visste skulle förstå. Jag sträcker sällan ut en hand. Och absolut inte om jag är ute på okänt hav. Men någonstans var jag tvungen att få stöd. Så jag sträckte handen till henne. Och hon tog den varmhjärtat. Hon gav mig en kram då jag kom hem till henne för första gången och det kändes inte konstigt. Hon sa att hon gav mig den så jag skulle slippa fundera över hur jag skulle hälsa då jag kom. Ett fenomen jag ofta grubblar på faktiskt.

Jag öppnade mig för första gången för någon annan. Sa det fulaste till henne. Det jag faktiskt aldrig sagt till någon. Mycket av det som jag fortfarande inte sagt till någon. Där jag för första gången kände att jag kände igen mig i någon. Där jag kände att jag passade in. Där jag även så hett önskade en mall. Men orden som upprepades var ständigt: "Jag kan inte ge dig någon mall. Vi är alla olika. Jag kan bara berätta hur det känns för mig och bekräfta det du säger". Och så är det. När jag pratar med Catta kan jag berätta. Ibland bekräftas det. Ibland behövs det inte för vi båda förstår. Ibland säger hon: "Så är det inte för mig". Ibland säger jag det. Den gemensamma nämnaren är två personer med svårigheter att klara det "vanliga" livet. Med flera saker som vi har gemensamt. Men även mycket som skiljer sig åt. Den enda regeln är att ingen känsla är förbjuden. Än vilket ämne som behandlas. Om hon mot all förmodan börjar förklara sig frågar jag vad hon håller på med. Varför hon ursäktar sig då jag inte dömer. Där jag tar till mig av hennes rättframhet, men där jag även kan ge tillbaka lugn. Där jag låter henne vara och inte gör nåt väsen av det. Bara frågar och lyssnar. Och samma tillbaka. Där jag kan komma med saker som sagts till mig, som gjort mig förvirrad och som inte känns rätt men jag behöver hjälp att komma fram till varför. Då jag lämnar dörren har jag fått hjälp att klura ut det jag hade inom mig, men som jag bara inte klarade av att gripa tag i helt själv. Skratt till gravallvar behandlas oss emellan. Men även tystnad ibland. Och jag känner tacksamhet över att hon anförtrott så mycket till mig också. Att jag kan ge henne klarhet i hennes känslor, bara genom att också vara öppensinnad.

Idag fick jag sms av henne där det stod: <3 jag är så innerligt glad att jag fann dig....
Fast där jag trott att det var jag som fann henne. Nu vet jag att vi fann varandra och jag är så glad att ha fått en så kär vän som hon blivit. Tillsammans är man stark!