Levande död

Sedan jag var liten har jag känt att jag varit levande död. Som att hela livet är overkligt, ibland tog jag på saker eftersom livet utanför mig själv kändes inte som det återspeglade allt jag kände på insidan. Har också alltid undrat hur andra gör. Min bästa vän var så ansvarstagande och när jag tittade på henne och minns en gång när hon torkade av bordet tänkte jag: "hon slarvar inte, hon torkar av systematiskt utan den där stressen". Jag har alltid känt det som jag slarvat mig igenom allt. Som på syslöjden, jag gillade verkligen att sy. Jag fick VG, men hade kunnat få MVG om jag inte alltid slarvat med detaljerna. Men det är svårt att inte slarva då man är så ivrig då man gör nåt roligt. I 7:an började magkatarren och min mamma sa att: "Anna har en inre stress". Det har jag fortfarande...

Jag har alltid känt mig sämre än andra och kämpat för att visa andra "att fan jag kan", för jag inombords känt att jag klarar mer än detta. De jag har berättat det för har inte kunnat tro det, "du som har lyckats med så mycket", men så har jag inte själv känt. I gymnasiet stannade jag hemma på proven och gjorde omprov efter jag frågat vilka frågor som var med för att veta vad jag skulle plugga på. Hittade arbeten och gjorde om texten, till skillnad mot andra, hade jag förstånd nog att inte kopiera rakt av. Ville bli doktor för jag ville hjälpa andra men visste att jag aldrig skulle klara det, så jag valde estetmusik till min fars bedrövelse. Kanske för att han själv aldrig gick klart gymnasiet, utan hoppade av. Min styvmamma stöttade mig och det var skönt, eftersom jag visste att jag behövde de roliga ämnena för att klara av allt det tråkiga. Jag har också sedan jag blev tillsammans med min sambo skämtat och sagt: "Fan vad smart jag måste vara, eftersom jag aldrig pluggar och ändå lyckas. Tänk vad långt jag hade kunnat gå om jag faktiskt pluggat"!

För någon månad sen sa jag till min killkompis: "att vet du, jag har alltid känt det som om jag har förvarats i livet i väntan på döden". Han lyssnade och hade aldrig förstått att jag kände det så, även om han visste om mina problem med ångest och depressioner och antidepressiva. Jag har hittils i mitt liv börjat med allt i förtid, men ändå aldrig levt känns det som. Och nu har jag hunnit med mycket som vissa inte gör på så kort tid som jag. Om man väntat så länge på döden så måste man hinna uppleva allt som är det viktiga, det man ska innan man lämnar jorden. Nu vet jag att jag bara väntat på döden, just pga att jag aldrig levt. Nu ska jag banne mig kräva min rätt av livet.

Sedan första kontakten med psykvården för 5 år sen har jag beskrivit saker som att inte lyckas få till rutiner, ha perioder då jag är väldigt intensiv och blir egoistisk eftersom då det pirrar känner man att man lever. Och är det enda gången man kan känna det så tillåter man sig, även fast man mår skit efteråt. Men alla har bara tagit fasta på det depressiva, det som gått förbi dem har äntligen nu kommit i fokus som det grundläggande kärnproblemen i mitt liv.

Tyvärr är detta en dag då jag tvivlar, tror att jag bara är lat och inte försökt tillräckligt mycket eftersom idag började dagen med att jag började städa. Så jag kan ju, så det är ju "bara att göra det" alla de andra dagarna också...

Men som sagt, detta är min subjektiva känsla. Och inte det alla ser objektivt... Det som känns inombords och det som finns inom mitt hus väggar, där ingen annan kan se.