Time will tell...

Det är en sak som känns något obra. Det är att jag måste acceptera att jag inte kan hantera stress. Det är inte så bra på en vårdavdelning. Även att jag är känslig för att jobba skift, för jag är beroende av rutiner för att kunna håla mig frisk i längden. Och dagjobb på en mottagning är inte det lättaste att få. Ännu svårare blir det även pga att jag inte kommer kunna jobba 100% på länge, kanske inte någonsin. Vilket jag på ett sätt visserligen accepterar, men det jobbiga sitter i att var ska jag då kunna jobba som sjuksköterska?

Jag vill som sagt läsa Barn- och ungdomspsykiatrikursen, men vet faktiskt inte om jag kommer lyckas plugga mer heller. Men jag tänker prova, för det är ju bara som det känns nu. Jag har fått en egen handläggare på försäkringskassan och kanske kommer jag antagligen börja med arbetsträning då den tiden är kommen. Så det är upp till dom hur det ska ordnas. Tänker inte på detta mycket, men ibland poppar tankarna kring jobb upp. Speciellt de dagar som jag känner mig bättre, för då förstår jag inte ens att vad jag behöver en psykolog till. Nästa dag kan det vara tvärtom och jag känner att jag skulle behöva gå dit varje dag.

Pysslat idag med att måla en kroklist eller hur det nu benämns. Har även varit ner på stan och handlat en gardin till sovrummet som varit utan gardiner sen vi bytta rum. Och tabletter till det nya bordet så vi inte börjar med att förstöra det. Vi kan inte använda det förrän imorgon, eftersom jag oljat in det. Så vi äter på det gamla i vardagsrummet nu. Det kan ju vara lite spännande. Haha, vilken spänning det är i min familj när det är dagens höjdpunkt. Men allt som är nytt är ju lite spännande ett tag!

En snögubbe barnen gjorde igår, där jag bidrog med hatt.

Adjökens!