ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

tisdag 15 mars 2011

Radioskugga

Jag har haft en ganska jobbig vecka. Detta resulterar extra mycket att jag är totalt onåbar. Jag stänger av hjärnan, orkar inte aktivera den för det blir för mycket. Det leder också till extra mycket känslighet gällande vissa saker. Som just nu, jag måste få vara för mig själv en stund. Efter en eftermiddag då jag dragits runt för att kolla på fotbollsskor med sambon. När jag kollat på skor för min egen njutning skull för att ha något att göra höll jag på somna.Att det sedan fortsatte tjatas om dessa skor och dessutom ordbajsas om andra ointressanta saker och det förväntas att jag aktivt ska lyssna ger mig tillslut ett psykbryt. Så nu sitter jag här i lugnan ro och bara försöker andas ut. Och in. Och ut. Tog inget propavan ikväll för jag var i behov att får vara mig själv och vara den nattmänniska jag är för en kväll.

Grymt snygga skor som jag diggade stenhårt. Se så fint de passar på min fot.

Jag ville styla om M:s fötter, men våra åsikter gick tyvärr isär. Även om alla såklart vet att min uppfattning om vad som ser bra är den rätta!
Utanför en affär hittade jag min moster på en affisch om Kungsledenrännet. Det tycker jag var rätt roligt.

Jag var hos psykologen imorse. Jag blev ledsen för första gången då jag var där. Som sagt, veckan har känts tuff. Jag visade henne bilder på alla mina projekt, som jag startat upp och ligger utspridda över hela lägenheten. Oavslutade. Jag var tvungen att göra en beteendeanalys och ska nu som hemläxa varje morgon göra en prioriteringslista. Den ska innehålla tråkiga saker, som måste göras innan jag sen ska få göra nåt lustfyllt. Oj vad jag vred och vände på mig då hon sa det. Hon såg det och bekräftade att hon såg att jag såg tveksam ut. Jag svarade bara att ja, idag så gör vi ju en läxa tillsammans. Men imorgon då. Och nästa dag? Och hur ska jag kunna göra klart? Motivation... Kortsiktigt vs. Långsiktigt. Blä, tråk tråk tråk tyckte jag. Men höll ju även med om att jag inte känner mig bra då en hel dag gått, för man bara måste det och sen bara det här, sen gör jag det där. Allt för att undvika det man måste och ska göra. Kraven, måsten. Hon sa även att mina drag, som vi inte vet är ADHD än, men som har många drag åt det hållet, inte handlar om att man inte vet vad man ska göra. Det är en motivations-störning beskrev hon det som. Detta efter jag sagt och varit ledsen över att det är så svårt att berätta för andra om svårigheter eftersom alla kan svara; "Ja, men så är ju jag också. Så kan jag också vara". Men hon sa att de flesta har det, men lite. Kanske på nåt område, men inte till den grad att den är genomgående i hela ens beteende så det blir funktionsnedsättande för man inte klarar av att hålla ihop livet. Senast i lördags gav jag åter upp och drog täcket över huvudet. Sambon kom hem och hittade mig och jag sprack likt en glasvas som kastats i golvet. Oj, vad jag ofta tänker på det. Jag måste vara lat, andra har också dessa drag, det är bara jag som inte försöker, inte kan, inte orkar, som är lat och dum. Kolla här, kolla där, jag fixar det inte, var ska jag börja? Kaos, kaos, kaos. Kolla byrån, alla kläder som väller ut för jag slitit i den och inte hade tid då att ordna tillbaka, för jag skulle göra nåt annat. Sambon svarade bara med att trycka ner kläderna och slänga igen lådorna med orden. "Klart, nu finns det inte". Det behövdes just då. Byrån symboliserade mitt värdelösa varande just då. Jag torkade tårarna och gick på kalas. Trots att det syntes att jag gråtit, knappt orkade hålla upp ansiktet under tiden och drog mig undan en hel del. Människor i en massa, jobbigt i såna stunder. Förresten jobbigt i många stunder. Men jag gjorde det. Och det ska jag vara stolt över har jag hört. För det är bättre än att ligga kvar i sängen och gråta. Jag bryr mig inte om att människor får se att jag är ledsen eller nedstämd längre. Det betyder också att jag inte måste, förutom just den stunden det är extra jobbigt, fortsätta ha det lika jobbigt för jag måste dölja efterdyningarna. Då kanske, kanske man dras upp av omgivningens stämning. Iallafall litegrann. I en kravlös miljö.

Mamma har ringt mig hela veckan. En gång om dagen. Jag, som inte orkar svara för jag inte mår bra. Som sen inte kan svara för jag måste svara på varför jag inte svarat. Detta gäller inte bara henne. Jag lovade i ett bättre ögonblick att ringa min kusin, sen damp jag igenom och då grusades även det. Jag måste sluta lova saker, för jag kan inte hålla dom. Men det innebär också att människor i min omgivning måste tillåta det och inte ta det personligt. Utan det handlar om mig. Fortsätter man så kanske jag svarar en dag, eller ringer upp. Men jag vet åtminstone att man bryr sig. Och det gör jag med, jag är bara inte alltid så stark att jag orkar förmedla det. Jag ska ringa min mamma imorgon. Det får stå på morgondagens göra-lista.

Vad gäller dagens hemuppgift gick det sådär. Det blev gjort. Tillslut. Väldigt sent. Eftersom jag inte fick göra det roliga som stod på min lista innan jag gjort det tråkiga så blev det så att jag inte gjorde nåt av dem utan nåt annat. Jag hittade ett kryphål... Tills jag tog tag i det. Då hamnade det i hallen. Sen på bron. Sen dit det skulle. Jag, när jag väl kom igång, hittade en massa andra saker att röra runt i såklart. Å, titta här och titta där och jag ska bara. Jag är som Alfons och sambon som Alfons pappa. Sambon kom hem och sa att det inte räknas som att sakerna hamnat dit de skulle bara för jag slängt dem utanför dörren. Jag tror ändå jag lyckats även om han inte kommit hem. Tror jag... Så dag nr 1. Det gjordes, men inte i rätt ordning. Fast ändå inte fel, eftersom jag inte gjorde det roliga som stod förrän jag var klar. Räknas det då som att jag får en bock istället för minus på rättningen? Jag vet inte, allt jag vet är att jag fortsätter imorgon. Även om det blir fel eller tokigt. Och om jag misslyckas så är det så. Jag måste kunna känna tryggheten att erkänna det hos min psykolog. Det blir en spännande vecka. För vissa låter det nog som hur enkelt som helst. För mig också. I teorin. som sagt, imorgon fortsätter det.

1 kommentar:

  1. Vet du vad, kära kusin? Du ringde ju faktiskt! Men då var det jag som inte kunde prata. Sådeså.
    Dessutom hade jag varit så himla tråkig att prata med i förra veckan, så du har inte missat nåt.
    Vi hörs när vi hörs, det är inga löften som måste avges för det.
    Skickar en stor kram, ta hand om varandra!

    SvaraRadera