ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

torsdag 31 mars 2011

En riktig jävla skräpdag...

Var på möte idag. Ett fruktansvärt jävla möte, där jag efteråt gick ut med huvudvärk, tårar brännande bakom ögonlocken och tomhet. Jag väntade till jag kom ut till bilen innan jag bröt ihop. Men det övergick snabbt till att bara vilja skita i allt. Att strunta i allt vad medicin, psykologhjälp och allt som tillkommer med det, heter. Känslan av att snart hamna på ruta ett igen känns mer trolig och mest av allt ville jag bara gå och gömma mig ett mörkt litet hörn.

Ska det här vara mig det handlar om? Denna väntan i ovisshet och där jag, så länge jag visar framfötterna och tar ansvar bara får skit tillbaka. Så känns det. Jag hade hellre legat kvar, fastklistrad i soffan som den melankoliska människa jag nyss varit. För just idag hade det varit bra mycket bekvämare. Jag känner mig lurad... Jag känner att då jag tidigare verkligen kämpat, men inte kommit framåt, där jag nu försöker ta mig åtminstone ett steg längre... Där verkar svaret som jag sökt vara det jag redan såg hela tiden. Att det bara är just.. Skit. Man ska alltså lära sig att tycka om det. Jag struntar i vilket, jag vill inte beblanda mig med det gröna fula huset mer. Det är inte deras förtjänst att jag mår bättre. Det är min. Och det där leendet som samtidigt formar med läpparna: "vad bra, hoppas det håller i sig"! Fan heller att det gör. Jag har mått bättre förut. Och jag vill inte lära mig att tycka om skit. Dom som gillar det, kan gott fortsätta med det. Jag struntar i vilket. Dom hör ändå inte. Men kanske beror även det på att de stoppat öronen fulla med skit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar