ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

torsdag 1 mars 2012

Tydligen kan jag skriva..

På mindre än ett dygn har jag fått höra att mina blogginlägg är bra skrivna. Någon gång har det hänt tidigare. Igår var det en tjej som hälsade genom Y. Som jobbar på avdelning på psyket. Och idag en tjej jag känner som har ADHD. Inte vet jag om det är för dom har någon slags inblick i vad jag skriver om. Andra med ADHD/ADD kan känna igen sig, det är viktigt. Det som finns då man träffar en grupp med andra så kallade bokstavsbarn är en känsla man inte tidigare upplevt. Den där förståelsen om vad det man pratar om, faktiskt betyder. Som den här tjejen också sa, att hon känner igen sig. Även om inte alla saker är likadana. För vi är ju individer, med samma diagnos men lite olika svårigheter. Och olika personligheter. Men den där kärnan som binder oss samman. Och hon tog också upp om det här med att andra inte kan förstå riktigt, hur man kliver upp och kliver in i kaoset. Jag kan försöka förklara det. Men det finns ändå en slags totalkvot för vad andra kan förstå. Det är skönt att prata med andra, "likadana". Man behöver liksom inte säga så mycket, för man pratar samma språk.

Ja, skrivandet. Jag blir glad av att höra att jag skriver bra. Jag tycker ju att jag skriver lite vimsigt. Känner att jag har svårt att få fram riktigt vad jag menar. Sen läser jag ju inte igenom texten. Jag publicerar bara. Korrekturläsning, vad är det? Men jag känner nu att jag överraskas av mig själv då jag efteråt läser min egen text. Ofta ser det faktiskt ganska ordnat ut ändå. Jag har fått ut det jag kände i text. Jag sätter mig och vet vad jag vill skriva. Men kan innan inte riktigt samla tankarna för vad och hur jag ska få fram det. Men märker nu att jag sätter mig, börjar skriva och så löper det bara på. Blir ganska långt ibland, för jag får helt plötsligt jättemycket jag vill skriva. Kanske hade kunnat tänkas igenom och samla ihop det. Så det blir mer koncist. Men jag kan inte. Och jag skriver ur hjärtat. Vad jag vill förmedla och genom att inte försöka sammanfatta, tycker jag att det blir ännu mer ärligt. Det går från tanke till text, utan att riktigt passera hjärnan. Direkt från hjärtat.

Annars har jag spenderat någrs timmar på psyket idag. Jag är klar med utredningen hos arbetsterapeuten. Sista frågorna. Nu sammanställer hon och sen får jag höra vad hon kommit fram till. Och då kan vi börja jobba istället. Ska bli intressant. Har varit jobbigt. Flera möten, många formulär och mycket frågor. Jag har så svårt att svara på många, ska beskriva saker. Vad fungerar inte och så, mer i detalj. Jag vet ju, men ändå inte. Att ge ett kort svar, har jag svårt för. Skattningsformulär också. Jag kan inte ange en siffra. 1-5. Det är svårt. Måste diskutera nästan varje fråga. Vad menar hon, vilken situation osv, för att kunna komma fram till den där siffran. Men det har varit det viktigaste just nu. Arbetsterapeten. Det känns som hon sitter på nycklarna som jag behöver. Strategierna som precis jag är i behov av. Det blir bra.

Biverkningarna är bättre. Det är jag väldigt glad över. Att monstret som tog över mig har börjat krypa ut igen. Då kan jag ta mig an nästa medicinjustering.

Det går bra nu. Det brukar folk säga. Kaoset är ganska stort just nu. Men jag är gladare. För jag känner mig mer och mer trygg i mig själv. Kaoset ställer då till det. Men slår inte ner mig lika hårt då. Håller på skriva ett inlägg om självkänsla. Och försöker sammanfatta en studie. Det blir bra det. Då jag fått ihop vad studien handlar om, så jag kan förmedla det och koppla ihop det med mina egna tankar.

Imorgon är det fredag. Härligt. Woo hooooo.. Tycker ni inte?

8 kommentarer:

  1. vet du om ens uppväxt kan ha att ha effekt på senare utveckling av ADHD, eller ADD? mvh.

    SvaraRadera
  2. Vad roligt att någon kommenterar tillslut:)

    Menar du då att en bra barndom gör att man "utvecklar" symtom senare eller att barndomen i sig påverkar existerande adhd i negativ eller positiv riktning? Ska svara på din fråga, jag ska besvara den i ett inlägg eftersom det är intressant. Och har faktiskt en del att göra med studien kring självkänsla som jag läst. Men du får gärna förklara hur du menade med din fråga, så jag vet att jag förstått den.

    /Anna

    SvaraRadera
  3. hej! ja, jag menar om det man upplevt i tidiga år i sin barndomen, kanske "sämre" upplevelser snarare än "bättre" upplevelser(men vad vet jag?), kan göra att man "utvecklar" ADHD eller ADD i vuxen ålder? vet inte själv vad för slags upplevelser det skulle kunna vara, kom bara att tänka på det...och undrade om det har inverkan på diagnosen? eller om det har mer med gener, arv att göra? kanske man har arv för det, men Också haft "sämre" erfaranheter/upplevelser i barndomen, hur vet man då (eller kan man någonsin veta det), exakta faktorn som ligger bakom utvecklandet av ADHD/ADD? mvh. :)

    SvaraRadera
  4. Har du ADHD så har du det från födseln. Ja och ADD. Det är alltså inte en sjukdom du utvecklar senare i livet. Däremot kan du ha mer eller mindre symtom, alltså grav eller lättare funktionshinder. Det syns inte alltid. Helst inte ADD. Och ADHD kräver kunskap för att upptäcka många gånger, förutom dom som visar de välkända hyperaktiva symtomen.

    Däremot har det kunnat visats att symtomen kan vara ganska svåra, men påverkas av omgivningen. Vilket är ganska självklart egentligen. Om du får ett bra stöd och självförtroende mm så kan du uppvisa mindre symtom. Vilket då säkert innebär att du utvecklas bättre och får mindre symtom som vuxen.

    Så ja, man påverkas av miljö både positivt och negativt. Men du får det inte som vuxen. Däremot så kan du upptäcka det som vuxen. Men då vet du ju att du haft det, eftersom du känner igen dig bakåt i tiden. Får man adhd-symtom som vuxen. Som kommer mer plötsligt så är det antagligen inte adhd. Du kan ha liknande problem pga depression tex eller att du är utbränd. Koncentrationssvårigheter, rastlös mm. Skillnaden är som sagt att du kan spåra det bakåt i tiden.

    Svarade det på din fråga? Fråga gärna mer om du vill att jg ska utveckla. Lite svårt för mig att se mitt svar då jag skriver på telefonen. Så får sämre överblick. Tror du att du själv har adhd? Du kan ju mejla mig isåfall om du vill fråga mer.

    Kram Anna

    Om du får mer symtom som äldre, så har du ju alltid haft symtom. Men kanske inte blir uppenbart förrän du blir vuxen. Innan kanske du har ramar från vuxna och annat som gör art det fungerar bättre. Men när du ska ta dig an det på egen hand visas det att du har svårt att ordna livet själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser att jag råkade flytta om texten på nåt sätt. Det sista skulle såklart va nånstans i mitten ovanför:)

      Radera
  5. hej Anna! och tack så mycket för svar! ja, det besvarade min fråga! :) jag själv misstänker att det bara är "nåt fel" på mig, med enorma depressioner, och sedan pendlar det uppåt, och blir inte klok på mig själv...tänker att det en dag ska gå över, men så här har det varit länge nu...minns att det var så här även när jag var 14-15 år gammal och hade anorexia. nu helt återställd, mendessa perioder av totala mörker kommer mer o mer ofta de senare åren, och jag blir rädd för migsjälv.:( vet bara inte vart man ska vända sig, och om ens det är "onormalt" ?(hatar det det ordet, vet knappt vad det betyder). kanske alla drabbas av seådana här upp o ner gungningar som tar bort alla mark man har att stå på? men kankse inte så ofta, inte så "starka" gungningar? eller? jag vet faktiskt inte. glad i alla fall att du tog dig tid att svara! ha en fin kväll, mvh, M.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan ju inte svara på vad du har för ev diagnos, även om jag kan ana. Om jag skulle veta mer om dig. Låter ju som du har en del upp och nedgångar vilket får mig att tänka stt det inte bara handlar om en depressionsptoblematik. om sagt, du får gärna maila! Anna.marie.olsson@gmail.com

      Även om det är "fel" på dig, så är det ju absolut helt uppenbart att du inte mår bra och det i sig är ju inte ditt fel. Och inget som går över av sig själv, helst då du präglats av det länge.

      Du kan antingen boka tid på vårdcentralen, berätta om dina problem och be om remiss till psykiatrin. Vet ju inte hur gammal du är, men finns ju andra alternativ till en första hjälp om du går i skolan tex.
      Om det känns mer akut, så kan du söka till akutpsyk. Vet ju inte heller hur du bor, men i städer finns ju det alternativet. Annars också, men är ju lite bökigare. Att du söker dit innebär inte att du blir inlagd. Det som gäller i huvudsak dock är att kräva sin rätt. Lite krasst också så får man ibland bre på lite om sina besvär för snabbare hjälp. Man kan ha stora besvär, men måste verkligen se till att dom ser dig.

      Första kontakten jag hade med psykiatrin avfärdades jag först och skulle få vänta. Hade en bra lärare som stöttade mig som tur var och sa åt mig att sätta mig på akutpsyk dag efter dag. Vilket jag gjorde. Det behövde jag egentligen också, eftersom jag behövde hjälp NU! Men det se vaf som krävdes för att få den hjälp jag behövde på en gång.

      Du ska inte må så dåligt som du mår. Du har ju absolut behov av att få hjälp. Och att se till att du får utreda och få ev diagnos.

      Svarar så gärna på frågor, är ju en stor anledning till varför jag skriver. Så andra ska ta steget och be om hjälp! Kram Anna

      Radera
  6. Och om du kan tänka dig att be någon om hjälp i din närhet så gör det. Du behöver ju inte berätta allt. Men den här personen kanske kan följa med dig så du tar dig till läkare även om du inte vill ha med han/hon in till läkaren. Det är inget skamligt, men förstår fullt och helt om det kan kännas så och om det är svårt att berätta för någon.

    Jag är glad att du frågade mig iallafall. Kram igen, du är värd att må bra!!!

    SvaraRadera