Jag har aldrig riktigt förstått kommentaren "det rullar på". Jag vet inte, jag kanske misstolkar mycket. Lägger för stora värderingar i allt och tolkar saker bokstavligen. Fast jag säger det själv ibland. Frågor frågas, endast i syftet att frågas. Bryr någon sig egentligen om svaren? Mitt liv har aldrig rullat på. Och jag tvivlar faktiskt på att mångas gör det. Visserligen rullar dagarna på i en rasande takt.
Men även om varje dag känns som en utmaning, trots att jag utåt sett inte tampas med mycket, finns mycket glädje hos mig. Jag tror jag genom min blogg vinklar mig själv som en självömkande, tråkig surtant... Men bloggens syfte är inte att underhålla. Det är för mig något viktigt, där jag själv reflekterar kring psykiatri och funktionshinder först och främst. Om mina svårigheter. Jag har även många styrkor, men tider i livet tar svagheterna för stor plats. Jag tror min resa från dagen jag fick min diagnos behövts. Fortfarande behövs. Jag insåg inte förrän ett kort tag sen hur otroligt ledsen jag varit över min diagnos. Samtidigt som jag är glad, har det varit en sorg. Innan var det en kamp, men jag levde på hoppet. Hoppet om att även jag skulle lära mig hur saker och ting fungerade. Men hoppet tog slut. Kraften tog slut. Jag gav upp. Så trots motgångar, sorg och ledsamheter, så är diagnosen i sig något som fick mig framåt. Hoppet tog inte slut pga en ADHD-diagnos, utan jag såg till att utredas för att jag insåg att det var något som inte stämde. Gav mig tillåtelse att även jag försöka komma tillrätta med mig själv. Istället för att, som innan, be mig själv att skärpa mig. Att andra behövde hjälpen bättre än mig.
Det kan vara en motgång i sig att ha alla dessa styrkor kring vissa områden, då man är så svag inom vissa. Alla är det, men jag glappar så otroligt. man blir förvirrad och det blir så svårt att förstå då. Svårt för andra, tror jag, att se och förstå då. Men jag inser också att då jag verkar gå bakåt, så går jag faktiskt framåt. Jag lär mig, går tillbaka till början och försöker placera och förstå vad som hände. Men tvivlet kommer och underminerar mig då och då. Ibland länge. Men med diagnosen får jag nu också yttre insatser. Jag har kommit längre på sistone då jag får hjälp av arbetsterapeuten. Hon är den första jag träffat som på riktigt fått mig känna att någon hör. Hon bekräftar det jag försöker säga, även då jag inte lyckas säga vad jag menar. Då jag pratar med henne kan jag bli ledsen. Hon lyckas, genom att hitta mina svårigheter, mina verkliga svårigheter, att få mig att gråta och hitta känslan där inne. Och att återigen ta nya tag, för varje vecka har jag mot slutet lyckats slå ner mig själv i skosulorna över det jag inte gjorde. Istället för det jag gjorde. Dom stunder jag klappar mig på ryggen är oftare. Dom stunderna kommer en större självinsikt än jag tidigare haft. Det är då jag tar till mig av reflektionerna som jag fått för mig är dåliga, men då tar till mig dom som en lärdom. Vänder på det.
Jag är grunden en omtänksam människa. Har alltid varit. Men jag har inte kunnat vara mig själv. Är så skönt att förstå det. Att det är mycket av det som är jag, som jag inte tycker jag ska förändra. Som jag försökt förändra för andra. Jag kan inte älska på ett sätt som andra ibland. Jag älskar mina nära, vänner, men jag klarar inte att umgås med andra för mycket. Men det betyder inte att jag inte vill. Jag tycker inte om närhet som andra. Men det betyder inte att jag inte tycker om det alls. Alla intryck och hur jag har energi över till dom, går i perioder beroende av olika faktorer. Förut har jag dragit mig undan för jag inte vill såra någon. För att jag inte klarat av att jag ska verka vara en person som inte bryr sig i längden. När jag faktiskt gör det. Jag visar det bara på andra sätt. Och det är den viljan, intresset och omtanken som fick mig att bli sjuksköterska. Jag tycker jag bryr mig mer på djupet ofta. Människan är intressant.
Så jag gillar inte kommentarer som "det rullar på". Jag vill vet hur du mår på riktigt. För jag bryr mig. Och andra är intressanta. Men det gör ont då någon inte tror på mig, för jag inte kan uttrycka saker som man "borde". Mina sätt är inte heller alltid dom sämsta. Jag tycker ofta andras är knasiga och att mina är bättre. Jag pratade också med en kompis om att andra, som man inte känner med träffar, kanske tar avstånd. Som kanske inte skulle gjort det annars. Och jag förstår varför vissa inte är öppen, för att man ska se människan före diagnosen. Men för mig är det inte något som behöver vara åtskilda delar av mig. Och skrämmer jag iväg någon får det vara så. Det jag gör är viktigt, för mig är det viktigare. Det är för att människor i slutändan inte ska springa åt motsatt håll pga okunskap.
Jag är jag och jag tycker jag är bra, även om jag inte alltid är rätt. Sen vill jag påminna om att jag skriver direkt vad jag tänker, förhandsgranska kan jag inte och jag hoppas det går fram vad jag egentligen vill ha sagt. För det är viktigt för mig. Nu ska jag ta tag i resten av den här dagen. Man lär så länge man lever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar