... åtminstone fortsatt i min hjärna. Allt har bara gått åt skogen idag, yrvädret vaknade till liv ordentligt och allt skit verkade riktat in sig åt mitt håll. Bussar som körde sakta och stannade i min väg, som för att jävlas och en massa andra småsaker som blev stora. Jag har tappat min kalender för andra gången på några veckor, jag köpte nyss en ny. Jag hade allt viktigt där, alla tider, alla kallelser och viktiga papper och bara av att den är borta känns det som kaos. Jag fattar inte var den tagit vägen. Men det är väl så det är, jag måste ha saker samlat på ett ställe för att kunna hålla koll och då tappar jag även det.
Är fortsatt trött och hjärnan är fortfarande som mos som att en ångvält mejat ner den. Men satte igång imorse med att tvätta och plocka saker här hemma för att inte somna innan jag skjutsat barnen. Men med ett energikonto redan på minus, så är det ju som att nån klubbat ner mig direkt efter jag lämnat dem. Ändå somnade jag väldigt tidigt igår, var skittrött. Gjorde ett dagsschema hos psykologen som jag ska följa idag. Så jag for iväg och köpte en stock snus och sen har jag tvättat klart. När det fortsatte jävlas på väg hem från sjukhuset hade man ju lust att bara skita i allt. Stänga av och lägga sig i soffan. Eftersom det är lättare än att försöka, eftersom det är så jobbigt då allt snurrar runt och man är uppjagad. Man vet ju redan då att det kommer fortsätta jävlas, eftersom det beror på just svårigheten att fokusera som gjorde att det började jävlas. Men det drabbar ju ingen annan än mig om jag sätter mig på röven. Jag ser ju fem sekunder framåt i tiden ungefär gällande många saker, även jag speedar framåt i tiden med vissa saker och ältar om och om igen. Men jag känner ju inte direkt motivation till att göra något, om jag kan strunta i det, så jag åtminstone slipper de fortsatta jävligheterna. Men som sagt, då får jag ju städa upp sen iallafall efter mig. Men det brukar jag ju inte tänka på, konsekvenserna, hade säkert inte gjort det idag heller om inte psykologen berättat det för mig.
Så idag hjälpte någon mig med ett schema, men imorgon då... Då jag ser fem sekunder framåt igen. Hon peppade mig idag, det finns ingen här imorgon som kan göra det. Inte gör jag då själv det, även fast jag försöker. Att jag trots tröttheten tvättade och röjde imorse berodde på att barnen var hemma och inte börjat härja. Jag kan göra saker bara någon finns här. För då håller jag mig aktiv i hjärnan på ett annat sätt. Men det tar ju tid, inget löser sig på en pisskvart men det är frustrerande. Allt eller inget är ju jag, svårt att försöka göra något på ett reglerat sätt. Det sitter så djupt inpräntat att det inte går då. Om jag inte har stenhård kontroll på allt och det går i ultrarapid. Men nu går det absolut inte, hela mitt väsen är bara som en urkramad disktrasa.
Det är bara att fortsätta försöka. Jag gick ju inte in och satte mig i soffan och stängde av för jag var trött och allt jävlades. Jag ska väl vara stolt över det, sägs det. Och det kändes bättre. Efteråt. Synd att jag inte kommer ihåg det nästa gång, eller kanske ska säga att det inte motiverar mig tillräckligt eftersom det finns belöningar som är lättare att nå. Och när det stormar i hjärnan är det så mycket lättare att stänga av, eftersom jag inte klarar att fokusera. Att bli splittrad. ADD - motivationsstörning, aktivitetsstörning... Jo, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar