Jag släppte det mesta av min bitterhet för många år sedan. Men ibland kan jag inte låta bli att bli arg på livet och ledsen över att jag inte fick bättre förutsättningar från början. Det gör ont i mitt hjärta att se och höra om alla dessa barn, som man låter glida genom fingrarna. Där bortförklaringar som att det växer bort, han/hon är bara lite omogen för sin ålder, vissa har ju lite svårare att koncentrera sig och så vidare. Det sliter mig i bitar inombords. Eftersom jag vet hur mycket värre det blir att dragits med detta i alla år. Det genomsyrar allt, relationer, självförtroende, livsglädje och övriga viktiga komponenter som utgör ett liv. Kanske hade jag åtminstone sluppit detta, om jag fångats upp i tid.
Jag kan inte göra annat än börja jobba från de förutsättningar jag har. Men det finns fortfarande dom som kan ges möjligheten till en bättre grund att stå på redan från början. NPF-barnen, där det är de vuxna som bär ansvaret för att se och vägleda dom mot en ljusare framtid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar