Är det mer accepterat att skriva om fysisk sjukdom?

Efter kommentaren har jag funderat lite kring det här att blogga om svåra ämnen. Jag läser ofta bloggar som människor med cancer och obotlig cancer skriver. De skriver om besked, väntan, sorg, glädje och rädsla som deras sjukdom för med sig. En blogg skrivs av Lotta Gray som jobbar som festredaktör på Se&Hör och drabbades av tjocktarmscancer 2008. Hennes blogg är oerhört offentlig eftersom hennes blogg läses av flera tusen människor varje dag.

Hon är snart förhoppningsvis friskföklarad, men skriver då och då om cancer och hennes rädslor kring detta. Även om andra som drabbats om cancer. Och om att lyfta fram detta viktiga ämne till allmänheten för att ej rädas för att prata om denna fruktansvärda sjukdom. Vissa kanske undviker dessa bloggar, pga rädslan för människans dödlighet. För mig började det som en process för att hantera min hypokondri, då terapin jag fick från psyket inte hjälpte mig. Jag har lärt mig att hantera den och lär mig att min ångest samlas i hypokondri, för att kunna bli mer verklig. När något blir jobbigt, översätts det direkt i fysiska smärtor och kan spinnas vidare till sjukdom. Men 9/10 gånger idag, klarar jag av att bryta tankarna.

Åter till temat bloggar och cancer. Dessa människor skriver ofta om deras sätt att hantera sin sjukdom och försöka att leva detta till trots. Att försöka hitta strategier att inte bara vara en sjukdom. Detta får mig att undra; är det mer acceptabelt och lite "finare" att blotta sig och sin fysiska sjukdom? Lotta Gray beskrev inte bara sina rädslor och ångest, hon visade sjukhusbesök, skrev om sin diarre´och magbesvär som hon drabbades av efter de opererat bort tumören i tjocktarmen. Porträtterade det "fula", den osminkade sanningen, utan att skämmas. Hon skrev om rädslan att behöva lämna sitt barn alltför tidigt, om hon inte blev frisk. Jag  påverkar alla i min närhet av mina svårigheter. Som mamma drabbas min barn. Detta är oundvikligt än hur mycket man försöker vrida sig ut och in för att i första hand klara av att hantera allt kring barnen.

Jag brukar (brukade) nervärdera mitt eget mående, eftersom det finns andra som har det värre. Jag brukade även tycka att varför ska jag klaga över psykisk sjukdom då det finns de som ofrivilligt drabbats av fysisk sjukdom, som förtvivlat försöker bli friska från detta. Genom medicinsk vetenskap och en portion av tur och hopp om att ödet inte leder dem till döden. Medan jag, som drabbades av psykisk sjukdom själv ska hantera detta. Att det är jag som orsakat detta och därför inte får klaga. Eller tidigare tänkte jag så. Idag är lidande för mig, oavsett orsak, något som en person själv upplever som är svårt. Och jag har ett funktionshinder, det är något jag föddes med. Något jag inte valde. Även jag får försöka lita på medicinsk kunskap, blandat med vetenskaplig kunskap för att vägledas för att själv kunna hitta strategier att hantera det som kommer med detta.

De som tillfrisknar från cancer eller trots det svåra med sin cancer brukar även beskriva det positiva med att de fått en annan syn på livet. Lever det mer fullt ut. Även jag, med ett funktionshinder, har inte bara svårigheter utan tillgångar som många andra kanske inte har. Och kan utveckla dessa om jag lyckas utveckla min förmåga att minska det svåra till att bli mindre hindrande i min vardag.

Men de som tycker att jag blottar mig, kanske också tycker att människor som skriver om sin egen kroppsliga sjukdom, deras barns svåra kroppsliga sjukdom, deras rädsla som föräldrar över deras barn och deras beskrivningar av barnets rädsla för sjukdomen och döden, också ska skämmas?
Jag hoppas inte det och jag hoppas att fler kan börja tycka, att all sjukdom/funktionshinder, kroppsligt som psykiskt, är värda att lyftas fram i ljuset. Att fler vill trotsa sina egna rädslor, eller förutfattade meningar och försöka lära sig något nytt som visar att personen som människa väljer att se sina medmänniskor och vilja att fokusera på det essentiella; att alla människor förtjänar att må bra.