Hur ska jag veta om jag har rätt medicin? Och rätt dos?
Jag har inte riktigt kunnat svara då min psykolog frågar mig vilken effekt jag har.
Inte riktigt ja, just det här och det där..
Provade två dagar att ta 54 mg på morgonen och 18 mg till lunch och det kändes mycket bättre. Hade två tabletter över, så därför provade jag. Jag orkade liksom igenom hela dagen bättre och på kvällen var jag lugnare och somnade bättre. När jag höjde till 36 mg + 18 mg till lunch tyckte jag först jag var speedad på kvällen, men det gick över efter några dagar. Men nu efter jag ökade själv två dagar, så märker jag att denna dos jag har fungerar sämre. Jag blir så rastlös då den går ur, mer rastlös än annars tycker jag.. eller är det för jag märker det mer eftersom det fungerar med medicinen? Jag äter, vickar på benet konstant, biter på naglarna, pillar, blir irriterad, trött och vill bara fräsa..
Det som märktes stor skillnad på de två dagarna var att jag fungerade även efter kl 14 på dagen.. Jag hämtade barnen, jag orkade byta sängkläder tillsammans med N som jag inte blev tokig på. Och det gjorde mig lycklig och henne också som springer runt, runt, runt och gör sattyg om kvällarna för att själv orka dagen ut men också blir överspeedad. OCH jag orkade bli tilltalad och orkade även prata efter middagen.
Men hur ska jag också veta om det är rätt medicin? Om jag måste byta sort? Jag sa att jag ville ha bättre effekt på morgonen och då tyckte läkaren jag skulle kliva upp ännu tidigare och ta medicinen.. Men det är ju inte heller någon mirakelmedicin.. Jag tror jag skulle behöva en korttidsverkande på morgonen. Oavsett om jag sover en hel natt, så är det väldigt svårt för mig att fungera på morgonen. Att ens vakna. Många är trötta på morgonen, men det är inte det. Mina barn har kunnat hoppa på mig, tänt alla lysen och kan ha ett helt världskrig omkring mig utan att jag vaknar. Och det är oavsett om jag sovit bra eller dåligt. Och det hörs ju att det inte fungerar med barn. Ja, det är väl bara att kliva upp det kan tyckas... Ja, om det bara fungerade så enkelt...
Just nu tycker jag det är drygt... Att jag får inte ta egna initiativ egentligen.. För då kan jag få medicindelning, för jag tar en narkotikaklassad medicin i högre dosering. Men ingenting händer heller om jag inte själv tar ett initiativ.. Jag önskar jag hade läkaren som föreläste i min grupp på sjukhuset. Där patienten var den som kände om det skulle höjas och när man hade rätt dos. Att man kunde behöva blanda korttids och depot. Att det skedde i samråd, men att patienten var den som avgjorde medicineringen och dess dos eftersom metylfenidat inte kommer i vissa doseringar, som de flesta andra mediciner utan är väldigt individuell hur man ska ta, hur mycket, när och vilken. Jag får väl höra imorgon. Men kan ju inte vara ärlig heller, känns det som för då överbrukar jag medicinen...
Ska jag bara gilla läget? Som jag alltid annars gjort. Men det vill jag inte, men jag vet inte hur jag ska göra. Kanske skulle jag haft en läkartid, funderade psykologen sist. Ja, kanske en läkare skulle kunna ta sig tid och träffa sin patient och själv diskutera denna narkotikaklassade medicin om man tillsammans ska uppnå bästa effekt... MEN det är läkarbrist. för många patienter, för lite läkare. Kanske om patienterna kunde ha tillgång till lite fler läkare, skulle patientantalet också minska.. För om medicineringen fungerar bra, kanske många som inte behöver annan hjälp (längre) behöva ta upp plats på psykiatrins mottagning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar