Hos psykologen skulle vi börja kartlägga mina nedåtperioder och uppåtperioder och det däremellan. Det är riktigt svårt och jag har svårt att kartlägga det. Hela min världsbild snurrar om för varje gång jag snurrar om. Jag har svårt att se det depressiva i min energifyllda perioder och tvärtom. Iallafall hur jag känslomässigt är då. Sen kom inte kartläggningen så långt för jag hade svårt att hålla fokus och hade ju som annat att prata om och stack iväg på sidospår konstant. Kanske var det omedvetet undvikande? Usch, det är jobbigt att analysera hela sin person. Eller hitta mig själv i allt virrvarr. Jag, som alltid anpassar mig efter andra människor och "härmar" dom för jag själv har ett splittrat jag som hela tiden omvälvs vid varje stormande svärta eller ljusaste ljus. Och har svårt att förstå omvärlden: "Jaha, dom gör så, jaha men då är det så man ska göra alltså! Nej, det funkade inte. Jaha, men då gör jag såhär då. Bara jag slutar vara tonåring, åren då alla mår dåligt. Jag skaffar barn,människor med barn är lyckliga. Jag är ingen loser, jag ska skaffa en utbildning, det gör folk. Bara jag får ett jobb, det är då livet börjar. Det måste vara så. HUR GÖR MAN? Jag förstår inte.." Att kartlägga nån slags mellanperiod är nog svårast eftersom de knappt existerar. Ytterligheter...
Allt detta är för att se varningstecken innan man spinner iväg. Åt det ena eller andra hållet. Det är svårt. Min sista depressionsperiod var som att bokstavligen gå in i väggen. Som från en dag till en annan. Jag uppfattade mig mer som utslut än deprimerad. Men kan man inte annat än att sova och inte orkar vara delaktig så känner man sig tillslut riktigt värdelös. Man blir deprimerad. En penna väger bly, även om min depression är väldigt varierande från dag till dag. Svårt att veta om man är trött för man är deprimerad, eller om man blir depressiv pga att är trött.
Åter till idag. Jag kände mig stressad över att jag ska vara den "duktiga patienten" samtidigt som jag är rädd att inte uppfattas som motiverad och inte värd att lägga ner nån energi på. Allt är ytterligheter. Konstant och hela tiden. Fan också, jag känner att detta kommer ta lång tid. Det är okej för mig, bara jag känner att jag har den tiden på mig från vårdens sida. För det är inte hela tiden den kamp du för inom dig. Det är hela tiden den oro du ska ha över den yttre omvärlden också. Men det är ju det som är en stor del av livet. Men i ett visst skede, då är det nånting som till stor del inte finns plats för. Det som spär på den oerhörda sten du redan bär. Idag är dagen grå, men inte svart. Min lilla lillan gick in själv och satte sig på samlingen imorse, först på plats då de ropade för samling. Hon förstod och satt där och väntade på de andra barnen då jag kikade in med värme i mammahjärtat. Det kan man känna då dagen är grå, men inte svart. Stunder av lyckan!
Och de som tycker jag lämnar ut mig själv för mycket, för det är jag säker på att det finns de som tycker. Min blogg är inte till för er. Jag har spenderat nog med energi på att inte visa upp det "fula". Nu lägger jag energin på att visa den istället. Bloggen är till för de som är intresserade och för de som finner gemensamma faktorer och för en gångs skull slipper känns sig ensamma och på fel sida om stängslet. Vi är alla värda livet! Detta är inte ett försvar mot de som snackar bajs, utan till som en uppmuntran till dom som känner sig små i världen. Någon såg mig, då jag själv inte såg hur långt ner jag var. Jag tror jag är påväg att finna livet även om det är långt kvar. Jag har bestämt mig för att sprida den empatin och kunskapen vidare jag med. För det finns det behov av, tro mig!
Håller med dig, är glad att du delar med dig av dina tankar!
SvaraRaderaTack
SvaraRadera/ Miss Liza