Malmö by night

Hade riktigt roligt igår, mer behöver inte ordas om det!

Malmö-shopping

Har varit runt på stan och handlat lite nödvändigheter. Eller.. Jo, jag behövde allt, haha!

The Queen has arrived!

Nu, när flygresorna är gjorda kan jag äntligen känna att jag är på en kravfri liten semester! Min fina barndomsvän låter mig inte göra nåt och undrar hur jag vill ha det. Jag säger att allt är fint, det är inte drottningen som kommit på besök. Men jag blir iallafall behandlad som en.

God middag har jag fått, mörk choklad och filmmys. Fast jag somnade och nu har jag krupit ner i sängen. Sover med K i dubbelsängen inatt, hennes pojkvän har offrat sig. Gullig är han också. Han barndomskompis bor här just nu. De hade tänt ljus i hela lägenheten och lagat mat, de hade jobbat på bra!

Så nu ska vi sova. Var inte igår vi delade säng. Sommaren till sjuan satt vi ihop och sov jämnt i samma säng. Tänk att det är 12 år sen.

Väntar på flyget

Jag kommer som värsta virrpannan in på flygplatsen. Står otaliga gånger och försöket få ut mitt boarding card i automaten. När jag går till informationsdisken informeras jag surt av mannen i disken att jag står i SAS disk. Då får jag ut biljetten, eftersom jag går till rätt automat.

Var lite orolig då jag åkte hit, men nu känns det lugnt. Väskan gick precis igenom för handbagage, men eftersom det är fullt i planet fick jag checka in den gratis. Har köpt en tidning med kändisskvaller, första gången jag köpt en sån tidning. Faktiskt. Blir lagom läsning idag, för en trött Anna. Som råkat checka in sin snus då hon la handväskan i resväskan. Inget lugnande alls för mig med andra ord.

Tur med min hjärna, att jag inte kan lyssna på informationen ordentligt som ropas i högtalarna. Ska gå ombord på flyget och går återigen till SAS andra disk. Samma sura gubbe. Blir stressad och frågar var jag ska. Han snörper ihop munnen och pekar tyst åt höger. Där är bandet fördraget och stressad frågar jag om jag är sen. Tydligen var det inte lika bråttom i Norwegians disk och kvinnan är trevlig. Jag får sitta ner och vänta. Nu så ska jag bara leta rätt plats sen får piloten sköta resten. Hoppas han inte är lika virrig som mig!

Ute i sista sekund

Som vanligt. Packade ikväll, men det gick otroligt nog snabbt. Hade skrivit en packningslista! Det sista slänger jag i imorgon, alla kläder var inte torra. Sen hoppas jag bara att jag inte glömt nåt.

Är inte särskilt ångestfylld än. Förtränger nog att jag ska flyga. Min vän jag ska hälsa på undrade vad jag ville göra, men jag kan inte ens tänka så långt. För flygresan står ivägen innan. Och den tänker jag ju inte på. Så ingen ångest, men det känns som om jag inte kommer kunna sova. Imorgon vet jag dock att den kommer med största sannolikhet. Men försöker bestämma att det inte ska bli så. Hoppas jag lyckas!

Micaela

Jag fick kontakt med Micaela genom hennes blogg. Hittade den några veckor innan jag fick min diagnos genom en kommentar hon lämnat på Marlene Larssens blogg. Micaela har också ADD. Så jag tänkte att jag väntar tills jag vet om jag får någon diagnos eller inte. För det roliga sammanträffandet var att hon också bor i Umeå. Så när jag fått min diagnos lämnade jag en kommentar på hennes blogg. Strax efter såg jag att hon lagt till mig på Facebook. Så vi satt och skrev långa meddelanden till varandra och jag satt och skrattade högt. Det gjorde hon med vet jag.

Sen har vi skickat sms och fortsatt skriva på Facebook, vi började ganska direkt höras flera gånger om dagen. Som om det vore helt naturligt, även fast jag inte ens träffat henne förrän jag äntligen tog mig iväg i tisdags. Jag var hem till henne, fick lunch och vi pratade på. Hon var precis som jag trott att hon skulle vara, världens varmaste och gulligaste tjej!! Om ni inte läst hennes blogg, så gå in och gör det. Hon blandar sin vardag med lite mer roliga saker än vad jag gör tycker jag och gillar att fotografera så hon har definitivt mer bilder. Jag hatar att läsa bloggar utan bilder, eftersom det blir för mycket text. Så hennes blogg passar mig perfekt. Inte min som nästan bara har en massa text.

Fina Fina Micaela<3

Idag är det stora tycka-synd-om-mig-själv-dagen...

Jag mår så fruktansvärt illa idag. Tyvärr är det nog tre orsaker till det.

• Biverkningar av Concertan.
• Magen pallar inte all medicin (okej och snusen)..
• Yrsel av spänningarna jag har i axlar och nacke. 

Hoppas kunna få Primperan och Omeprazol utskrivet från psyket idag. Så idag trallar jag på lite sakta och grämer mig över att jag måste packa och tvätta då jag mår såhär. Men nu är det ju kniven på strupen, så då görs det. Fast om jag känner mig själv kommer jag springa omkring inatt och göra det... Men jag ska åtminstone försöka att inte göra så!

Frukost

Try to see the little things in life

Idag har jag:

• Betalat räkningar.
• Beställt skolfoton.
• Bokat en tid på vårdcentralen.
• Skrivit upp viktiga saker i kalendern och dubbel-noterat dem i min iPhone.
• Äntligen kastat kakan jag misslyckades med i måndags och diskat ur långpannan.
• Diskade även ur diskpannan som var superduper-bränd i botten.
• Sorterat serier och filmer rätt i min externa hårddisk.
• Kollat på overklig, men löjligt förtjusande kärleksfilm.
• Masserat min dotter, eftersom hon behövde omtanke.
• Målat små barns naglar.
• Plockat bort glas från bordet på eftermiddagen, de tog ju sig därifrån tillslut trots att de stått där sen imorse.
• Gick ut med soporna, HIGH FIVE på den säger jag bara!
• Gjort skitäcklig middag, slängde bara ihop nåt eftersom jag inte planerat.
• Ätit chips och druckit kolsyrat vatten.
• Läst Alfons Åberg två gånger.
• Killat en dotter på benen så hon skulle kunna slappna av och somna, sen gjorde jag ett nallefort kring hennes huvud innan jag gick därifrån.
• Sagt till mina döttrar hur mycket jag älskar dom och pussat och kramat dom.
• Tänt doftljus.

Idag har jag inte:

• Tvättat, även fast jag bestämt att jag ska varje dag.
• Plockat ur diskmaskinen.
• Kammat håret.
• Plockat undan en enda sak här hemma egentligen, trots att jag samlade ihop en hög på golvet igår som jag skulle ta till barnens rum idag. Och som nu ligger utspridda igen.
• Ätit mer än tre skedar fil till lunch.
• Tagit mina antidepressiva och stämningsstabiliserande (vilket är den grej jag verkligen hoppats att jag kommit ihåg att göra, viktigt!).
• Packat en enda grej, trots att jag ska iväg till Malmö tidigt på fredagmorgon och antagligen måste tvätta en del saker.
• Ja, det är säkert mycket jag borde gjort men inte gjort idag. Saker jag har svårt att göra dagligen, så jag inte ens kan komma på det. Och så mycket som borde göras, för det gjordes typ när Jesus gick på vattnet (vilket var aldrig enl mig), men ändå inte gjort det. 

Idag har jag känt:

• Mig ledsen eftersom jag varit rädd att jag kommer få världens ångest snart, eftersom jag hade(har) ont i matstrupen.
• Arg på mig själv som gör för lite, vilket förtog känslan av att först
• känna mig nöjd som betalat mina räkningar.
• Nedstämd och tänkt att jag kommer aldrig få vara glad på riktigt.
• Illamående.
• Trött.
• Glad, för jag trotsade tröttheten då jag tänkte på hur mycket mina barn behöver av mig just idag.
• Varm, för mina barn gav mig så mycket kärlek.
• Lycklig, för jag kunde ge av mig själv till mina barn när de ville vara med mig.
• Kärleken ända in i själen.
• Pirrig, för jag kände glädje ikväll vilket betyder att det negativa inte kommer följa med mig i säng.
• Nöjd, för när jag skrev den här listan såg jag att det mesta jag lyckats göra idag är saker som betyder något för mig och andra. Att det andra är bara döda ting även om jag inser att det påverkar mitt mående egentligen. Men ser man på längden så är att göra-listan längst och det är bara jag som kan bestämma om den betyder nåt eller inte.

Det spelar ingen roll om det är för mycket eller för lite att göra.

För tänker man bara på vad man bör eller inte bör göra, spelar det man faktiskt gjorde inte heller någon roll!

En tanke såhär på kvällskvisten...

Tänker såklart inte nämna nåt specifikt om min ADHD-grupp. Mer än att jag märkte att gårdagen genomgående uttryckte direkt eller indirekt skam och det dåliga samvetet. För det man inte gör, för det man gör, då en dag varit bra kunde man gjort bättre.. Och så vidare. Allmänt märker jag mer och mer att ADHD:are och främst då brukar ADD nämnas har oerhört höga krav på sig själva.

Vad är en bra dag? Då man gjort mycket att vara nöjd över, men har svårt att glädjas. Om jag inte diskar 9/10, så kan jag väl för tusan åtminstone vara glad över att jag gjorde det den 10:e gången. Nej, för jag missade ju 9 gånger. Jag tror nu förstår hur jag menar. En bra dag.. Det är ju en känsla. Och inte om man bockat av allt på listan just den dagen. Kanske jag gjorde 5, men var jättetrött och ska vara stolt över att jag ens tog tag i en sak.

Och det gäller ju många av oss, då menar jag människor, ni "normala".. Eller normalt onormala(?) med! Vi dömer oss så hårt. Men vi dömer även andra så mycket. Och då lätt, utan att tänka att det finns en djupare grund bakom fasaden. Precis som hemma hos mig. Antingen städar nån gör lite, eller för mycket. Nån är för tjock och nån för smal. Nån tränar för mycket.. Eller för lite. Nån är för mån om sitt utseende.. Och nån annan bryt sig inte alls.

Varför gör vi så? Jag kan också göra så. Och allt detta lagom. Eller ingen vill vara lagom, men vi dömer dom som inte är det. Och om någon säger något om oss sättet vi upp garden och tänker att ni kan inte uttala er om mig. Jag försöker sluta.. Tänka till en gång till. Eftersom jag vet vad som fanns bakom min fasad. Vad finns bakom din? Och oavsett vad, vill vi väl egentligen alla bara bli respekterade!

Oj, en tanke var det.. Jag som egentligen bara skulle gå och kissa innan filmen som vi ska börjar. Hoppas det är läsbart iallafall.. Man går ingen som helst överblick då man mobilbloggar!

4 stjärnors middag

Sitter och ser resprisen på 4 stjärnors middag på kanal 5 från igårkväll. Medverkande är Linda Theleiuns (fd Rosing), Anna Book och Claes "Clabbe" af Geijerstam. Middagen hölls detta avsnitt hos Emma Igelström som är född 1980. För den som inte vet vem det är, så är emma en f.d. simmerska som vann sitt första SM-guld på sin 14-årsdag. Hon har 22 EM & VM-medaljer. Hon har satt 7 världsrekord.

Missbruk
Emma har sedan tidigare varit öppen med att hon lidit av ätstörningar. I höstas fick hon även hjälp mot sitt alkoholmissbruk, som hon senare också öppet gått ut med. Även fast träningen i sig var som ett beroende, så räddade det ju just då henne istället från alkoholen. För ca 2 år sedan ökade alkoholens roll i Emmas liv, även om den var med innan också. Sedan accelererade det snabbt. När hennes pappa var med om en svår olycka så åkte Emma till Båstad och festade en vecka istället. Det blev för jobbigt och det gick snabbare utför därefter. Hon var påverkad även på jobbet och hon dömdes även sedan för att ha förskingrat pengar.

Botten
Då hade hon kommit till den punkten att hon ville ta sitt liv. Istället tog hon upp sin mobil och ringde en kompis som tog henne till sjukhuset. Där krävde Emma att läkaren skulle hålla henne inlåst tills hon fick hjälp, eftersom hon var rädd för sig själv. Efter sjukhusvistelsen kände hon att nu var det botten hon hamnat på. Hon vägrade mediciner därför hon ville må så dåligt hon kunde, kämpa sig upp ur det för att sedan kunna påminna sig om ångesten. Att hon aldrig mer ville hamna i den situationen. Så hon kan känna igen om varningslamporna börjar blinka. Ibörjan hade hon ändå först svårt att förlika sig med att hon skulle kunna vara alkoholist. Hon letade efter de yttre faktorerna man ser framför sig, då man tänker på en alkoholist. Hon vistades på behandlingshem för sitt alkoholberoende och när hon fick erbjudande om att förlänga vistelsen tog hon det

Känslor
Emma hade då insett att det faktiskt inte var alkoholen det handlade om.  Det hade bara varit ett av alla uttryckssätt för ångesten, en ventil. Hon säger att hon lider av en beroendepersonlighet vilket resulterat sig både i träning, jobb, mat och alkohol. Nu kan hon förstå att alla dessa delar varit en del av hennes sjukdom.  Hon berättar om känslan av att alltid varit så ensam, eller snarare känt sig ensam. Trots idrotten och alla runtomkring henne. Hon har självklart kunnat glädjas åt sina medaljer och framgångar, men endast en kort stund. Eftersom hon aldrig kan vara bra nog, eller duktig nog, så har hon redan haft nästa tävling eller mål i sikte. Hon beskriver sin allt eller inget-personlighet.

Idag vågar hon säga att hon är alkoholist och berätta öppet om sig själv och sina svårigheter.  Hon upptäckte att det inte var andra som dömde henne hårdast, utan det var hon själv. Emma säger att hon vill leva, hennes mål nu är att bli lycklig!

Intervju på Tv4 med Emma och en artikel ur Aftonbladet där man kan läsa och höra om allt ni läst här, eftersom det är därifrån + avsnittet på kanal5 som jag sammanfattade allt ifrån.

Det jag känner är att det är bra att Emma är så öppen med detta. Hon som är en offentlig person, som har många "skamliga" saker gömda som nu uppdagas. Och hur många kvinnor och flickor, men säkert även män och pojkar känner inte igen sig i henne. Och jag tycker det är viktigt hur hon uttrycker att det inte var själva beroendet som var hennes största problem utan att hon framhäver att det var ett uttryckssätt för något djupare. Det mottagandet hon fick i 4 stjärnors middag var varmt. Anna Book sa att hon fick högsta betyg, därför hon bjudit in dem i sitt hjärta.

Kanske kan man även på en middag sitta och prata om hur man skulle ta livet av sig förra hösten. Kanske inte det roligaste att prata om. Men för den som pratar om det, så kanske det bara ett djupt samtal, en del i något som är naturligt att berätta. För de bästa samtal blandas med både humor och allvar enligt mig åtminstone. Om dom man pratar med kan bemöta det, så är det inte mer med det sen. När ämnet är färdigtömt, så går man vidare till nästa. Ett samtal om ångest, självmordstankar eller döden överhuvudtaget är inte slutet på en middag. Det behöver inte bli tyst efteråt. Man får fortsätta skratta sen. Och det finns ibland, åtminstone i efterhand, kanske även några komiska anekdoter . Det går att blanda sorg och glädje utan att det ena förtar det andra.

Idag var vi vilse i pannkakan!

Vilken morgon... Allt var upp och ner och överallt och ingenstans. Samma tid vi brukar börja klä på oss ytterkläderna hade ingen ens ätit frukost. De två små får frukost på dagis, så lugnt där men så H... För ont i magen.. Nu börjar det bli för mycket ont i magen och ont i huvudet här. Det började då hon började skolan och jag har försökt vänta och tänkt att det blir bättre, men det blir bara värre. Så idag beställer jag en tid på vårdcentralen.

Själv har jag fått kramp i matstrupen, något jag knappt haft sen jag var sjukskriven -08. Hej Stress! Så nu ska jag ta det lugnt ett tag. Försöka äta frukost själv. Det här har blivit en gnällblogg. Det enda jag skriver om, nästan. Har en massa intressanta saker i huvudet som jag vill skriva om, men som inte går att sätta sig och få ner på skärmen. Så det enda som hamnar här är korta gnälliga inlägg känns det som.

Ta hand om er idag och andas lite extra om ni behöver det!

Tisdag var allt en bra dag!

Bara av att bestämt att jag endast skulle iväg idag, fick mig att göra mer saker innan jag åkte än jag gjort de senaste dagarna. Det var ju kravlöst.

Glad att jag tog mig till Micaela, blev lite sent dit så tiden gick snabbt undan innan det var dags att åka på min ADHD-grupp. Där avtog mitt GO lite, så jag lyssnade istället för att prata så mycket. Väl hemma kom huvudvärken som ett brev på posten. Samma sak som varje måndag då jag kommer hem från psykologen.

Trots det ryckte jag upp mig och kvällen gick bra. Nu borde jag vara trött, men istället har hjärnan kalas. Nej då, ganska lugnt ändå men det har varit en del idag, så då kan jag inte somna nu istället. Men gör inget, jag myser i soffan så länge. Nyss hängde jag tvätten med, skulle strunta i det men tänkte att jag måste tvinga mig upp. Det är bara jag som kan förändra mig själv!

Nej, då tänker jag inte fortsätta med medicinen...

Jag håller på få en finne på hakan. Trivialt tänker säkert ni. Men inte jag... Jag har inte haft en finne i ansiktet i hela mitt liv, ärligt. Små pormaskar har jag väl haft, men inte finnar. Den har precis börjat komma märkte jag nu ikväll och gör skitont. Och ser den ut såhär då jag precis kände den, ja hur ska det då bli sen?


Kanske är det övergående, men annars så.. Vissa verkar få problem med acne av Concerta. Jag kommer isåfall vilja byta läkemedel. Dumt kanske någon tänker, om det hjälper min koncentration.. Men inte jag. Jag tycker redan att alla ser just mig då jag vistas bland människor (även om jag förstått nu, att det beror på att jag registrerar allt). Å andra sidan.. jag känner ju att jag missade en hel del av min tonår eftersom jag mådde så dåligt, så kanske jag får uppleva tonåren igen då. Fast tonårens baksida... Den som lever får se!

Inifrån Utanförskapet - Tips på föreläsning

Den 24/11 kan man gå på föreläsning här i Umeå, som handlar om Aspergers syndrom och ADHD. Åsa Gravander var 42 år då hon fick sin ADHD-diagnos, detta efter att levt sitt liv med känslan av utanförskap. Detta efter att hennes två söner fått sina diagnoser, då hon förstod att hon själv hade den. Stefan Widerlöf var 34 år då han fick diagnosen Asperger och förstod då varför han aldrig behövt vänner och varför han känt att han aldrig passat in. Här finns en artikel om Stefan från Aftonbladet.

En föreläsning om ADHD och Aspergers syndrom

Om du vill veta hur galet, ledsamt, kreativt och hoppfullt ett liv med ADHD och Asperger kan vara, lyssna då på författarna Åsa Gravander och Stefan Widerlöv som under en hel kväll delar med sig av sina erfarenheter. Det här är en kväll för alla och vi kan lova er en annorlunda upplevelse med både humor och värme, gråt och skratt.

Under fjorton år har Åsa och Stefan, rest runt i Sverige och föreläst för tusentals personer, överallt har mottagandet varit fantastiskt!

Så här beskriver Elizabeth Lundin, rektor i Köpings kommun föreläsningen.

"Jag har aldrig upplevt en så entydigt positiv utvärdering från min personal under min 30-åriga tjänstgöring. Det allmänna omdömet var: "mycket bra, spännande och stimulerande". "Att höra föreläsarna tala utifrån egna erfarenheter gav publiken starka känsloupplevelser. Samspelet fungerade perfekt. Dagen upplevdes som fartfylld och omtumlande".

Åsa och Stefan är båda författare, deras böcker kan beställas och köpas i samband med deras föreläsning.

Texten är kopierad från biljettplatsen.se där du också kan beställa biljetter. Det kostar 620 kr resp. 200 kr (anhöriga/personer med ADHD) exkl moms. Ett tips bara för den som är intresserad!

Är jag fin?

Nä, svarar lilla J. Hon står och kammar mitt hår just detta ögonblick. Så skönt då man klivit upp och kan sitta och ta det lugnt innan det är dags att göra frukost till barnen. När jag faktiskt klarar av att hålla mig vaken nu för tiden.

Idag ska jag hälsa på Micaela, äntligen! Jag har därför inte planerat in nåt annat idag. Ska inte duscha eller tvätta några byxor idag, inte posta något brev och tvätten ska jag strunta i. Det enda jag ska göra idag är att ta mig iväg. Och så får det vara, för jag kan ju inte bara träna på att fixa saker här hemma. Just det, kom på nu att jag måste ju vara på sjukhuset 14:30 på min ADHD-grupp. Två saker då. Ska sätta alarm på det nu.

God Morgon på er, Tisdag blir nog en bra dag, tror ni inte?

Det gjorde ont i mammahjärtat...

H hade skolkonsert med fritidskören på skolan idag. Vi kom precis kl 9, vi var lite sena. Hörde läraren säga att hon skulle gå in på fritids och ställa sig vid en pojke i klassen. Jag skyndade mig och satte mig. Barnen kom in på led med flaggor från olika länder, konserten var pga FN-dagen. En och en vandrade förbi och ingen H. Tillslut stod alla barnen där, men inte min lilla tjej. Tittade runt bland oss som satt där, men såg henne inte. Förstod inte var hon kunde tagit vägen. Tillslut såg föräldern som satt bredvid mig henne, två rader framför. Jag såg att hon satt nedböjd med huvudet och det syntes att hon grät. Så jag bökade mig fram och lyfte upp henne. När jag frågade varför hon var ledsen pep hon: "Jag är ju med i kören..." Då började mamman också gråta. Tror aldrig jag sett henne så besviken och ledsen. Hon har pratat om den här dagen hela förra veckan...

Fick sedan mellan hulkningarna veta att läraren sagt åt henne att gå och sätta sig och hon trodde det var kören som skulle sitta där. Men såg ingen annan ur kören. Inte förrän de kom invandrande förstod hon. Frågade henne sedan flera gånger om jag skulle följa henne upp, men hon ville inte. Så där satt vi och grät och jag trodde aldrig dom jäkla sångerna skulle ta slut. Jag var så ledsen att jag inte sett i allt stim att de från kören stod i korridoren på led.

Hon vägrade sen vara kvar i skolan. Pratade med en annan lärare och började gråta ännu mer. Hon försökte få henne att stanna lvar, men jag sa att hon får följa med mig hem. Hela dagen kommer vara förstörd och hon behöver inte vara här idag. Hon sa till H att den andra läraren såklart inte ville vara elak, att det var ju så svårt att hålla reda på alla barnen. Varför gick du inte upp, frågade hon. Jag sa att min dotter är väldigt försynt. Har någon sagt åt henne att hon skulle sitta där, så har dom sagt det och då är det så. Känner jag min dotter, som är fruktansvärt lik mig som lite, satt hon säkert och undrade vad hon gjort som inte fick lov att vara med och sjunga där uppe...

Fruktansvärt dåligt, de har 6-års och ettorna på fritids och det är inte alla som är med i kören, bara ett fåtal. Men de hade ingen koll. Självklart förstår jag att de inte ville vara elaka, men ändå, fruktansvärt dåligt. Och visst, jag var sen, men de verkar ibland inte ha så stor koll som sagt. På vägen hem i bilen sa H: "Jag tycker att de borde ha listor och skriva upp vilka som går på kören på måndagar och vilka som inte går..." Ja, ett bra tips till lärarna från en sexåring...

Om jag ändå varit i Grekland och guppat i havet just nu...

Sega söndagar.. det har denna söndag verkligen varit. Trodde aldrig dagen skulle börja lida mot sitt slut. Såna dagar har ju alla, M har inte direkt studsat omkring idag heller. Dom enda som studsat är barnen. Även om uttråkningen kom till dom också. Tänkte på det förut idag., på att få vara barn igen Där hela världen kan komma till en, bara man vill. Där endast fantasin sätter gränser. Varför är det så svårt att ta med det in i vuxenlivet?

Barnen har iallafall hunnit vara på en mängd äventyr idag. Här radade de upp ett tåg, N var lokförare och iförd baddräkt eftersom hon nyss varit på badhuset med armpuffar och allt. Detta inom loppet av 30 minuter. Då spelar det ingen roll om man blir uttråkad eller less, det är bara att ändra leken och man åker vidare mot nästa äventyr. 

Trots alla krav och måsten, borde väl även vi vuxna kunna springa ut i skogen och leka tjuv och polis. Bygga fantasikojor och kunna rada upp handdukar på golvet och vips vara på en solig sandstrand på andra sidan jordklotet. Kanske vore det lättare då, att orka med alla vardagens krav?

Musik är som balsam för själen

De som försökte prata med mig igår runt tiden jag skrev det förra inlägget pratade förgäves. För jag var tyst. Kanske jag hummade lite på sin höjd. Säkert jobbigt ibland för omgivningen att det verkar som att jag inte bryr mig. När det egentligen handlar om att jag är tyst, för jag vet inte vad som kommer ut om jag öppnar munnen. Jag är hellre då tyst och kan få fortsätta sitta med i gemenskapen.

Tillslut gick jag och hämtade mina hörlurar, la mig i soffan och dundrade på musiken på högsta volym. När barnen hämtat två gitarrer var och stod och hade band i vardagsrummet. Musik är kontrollerade ljud (kanske inte barnens då, men...). Jämna strömmar av toner som jag kan bestämma över, genom att välja vilken låt som ska spelas. Allt efter humör och vad som behövs för stunden. Jag blundade. När jag legat ett tag kunde jag öppna dem en stund. Sen stänga dem. Efter ännu en stund kom N och fick låna en hörlur. Och jag kunde titta upp och börja prata med henne. Det hade lugnat sig och jag kunde åter öppna munnen och svara på tilltal.

Musik har för mig varit något som varit nödvändigt. Ända sedan jag var 13 år och upptäckte att om jag lyssnade på musik kunde jag sova. Tankarna blev lugnare. Även då jag skulle plugga behövdes musik. På universitetet så var jag tvungen att sitta tio minuter innan jag kunde börja för att leta åt vilken musik som fick mig att kunna koncentrera mig just den gången. M förstod det inte alls då, tror jag. Tyckte säkert att jag skulle börja göra vad jag skulle, istället för att sitta och pyssla med annat. Nu i efterhand förstår han och han smålog då han berättade för psykologen om det.

Så åter till igårkväll. Den slutade med att jag såg en film och åt Pannacotta som jag gjort tidigare. Jag såg även att jag hade fått ett sms av Micaela som kom med peppande ord och förståelse. Hon är väldigt fin den där tjejen, skickar ofta små uppmuntrande ord då hon läst mina inlägg. Så det blev en bra kväll ändå tillslut. Det som behövdes var lite musik. Det är inte bara piller som fungerar som medicin alltid!

Vissa stunder blir det mer påtagligt

Barnen kommer hem. Innan så satt jag kvar i soffan ända sedan förra inlägget. J pockade på min uppmärksamhet och jag gav henne den så gott jag kunde. Men tankarna hamnade någon annanstans hela tiden. Hon fick flyga i soffan, hoppade i mitt knä och allt jag kunde komma på. Hennes skrikande skratt, var trots dess ljud underbart. Men gav mig också dåligt samvete, dessa stunder då jag än hur mycket jag vill, inte är här.

Jag skulle laga middag och hade svårt att fokusera. Allt som hände runtom mig svischade omkring och stressen i kroppen ökade. Jag berättade att än hur lite jag vill, kanske jag kommer bli på väldigt dåligt humör snart. Det kände jag. Det är så jobbigt. Det där fladdret runtom. Som att se allt och samtidigt ingenting. Att höra allt.. och samtidigt ingenting.

Jag har behållit mitt humör. Men inombords ligger stressen på en hög nivå, nästan så jag måste andas extra många gånger för att få syre alls. Dessa stunder och dagar är ALLA ljud jobbiga. Alla ljud är lika höga, oavsett den egentliga ljudvolymen. Jag hör allt. Just nu sitter jag här vid datorn och försöker läsa en blogg. Jag börjar läsa, scrollar längre ner, ser texten utan att egentligen läsa. Trots att jag vill läsa, men det handlar inte om det. Runtom mig dras det bitar från en godisbit, för att kunna sväljas av en tvååring. Tre barns konstanta tuggande hör jag. Prassel i en påse. Godisbitar som tas ur påsen och släpps på bordet. Någon ändrar ställning i soffan. Och från tv:n strömmar ljudet från en barnfilm.

Jag vill ju så gärna vara här. Sitta här. Vara med. Men det är jobbigt. Och än hur mycket jag hade bestämt att lördagen skulle bli bra, så räcker inte viljan. Det är jobbigt. Att allt bara går rakt in och all energi går åt till att inte brista. Eller försöka att inte brista och bli ett monster. Alla mina barns glädje och inte ens H:s förtjusning och dansande framför spelar någon roll just nu. Än hur mycket jag vill, så är det bara ännu fler jobbiga intryck. Som om det var för att provocera mig, även fast jag såklart vet att det inte är så. Där det inte spelar någon roll att jag mest suttit och vilat idag, för det hjälper inte. Det är den bistra sanningen denna lördagseftermiddag.

Solstrålen

Lilla J har vaknat och även jag har vaknat till liv. Vi har hunnit stöka undan en del och biverkningarna av medicinen är faktiskt ännu inte så farligt. Orolig mage och jag har kräkts en gång idag. Men det är hanterbart. Törstig är jag också. Så nu sitter jag och vilar lite igen, medan J leker runtom mig. Jag har planerat kvällens middag. Jag som älskar att laga mat har inte haft inspiration till det på länge. Eller ork? Fortfarande är denna lördag en bra lördag!

Lördag

Skrev nyss ett inlägg, men det hamnade längre ner såg jag pga att jag började skriva det igårkväll. Jag sitter och tar det lugnt medan den minsta i familjen ligger och sover. De stora barnen är och badar på badhuset med M. Vi får se hur pigg jag är idag. Jag brukar ta minst halva dagen på mig, innan jag riktigt vaknat till liv. Innan dess händer inte så mycket, även om jag försöker. Det jag gör, händer väldigt långsamt. Det är litegrann som att vada runt i seg kola.

Skönt med lördag, känner ni det?

I embrace the light into my life

Somnade i soffan, vilket betyder att jag nu ligger vaken. Då leker jag med telefonen. Fick till en bild och jag är fast besluten om att jag varje dag ska få fler och fler solstrålar att lysa ner på mig. Jag hoppas morgondagen blir en lika bra dag som idag. Att en dag börjar dåligt, behöver inte betyda att den inte blir bättre. Det tar jag med mig, efter idag!

Vad var det som hände?

Jag gick tillslut och bakade kladdkaka och tog datorn till köket och såg Grey's samtidigt. Tre timmar senare hade jag städat också. Vissa har berättat att de har ett ADHD-skåp. Jag har ett ADHD-bord. Så jag bestämde mig för att fylla på det. Kaos samlat på bara ett enda ställe och inget kommer bort. Det finns ju någonstans på bordet. Där ligger det mesta, lite gott och blandat.

Var det medicinen? Jag vet inte, men det jag vet var att jag faktiskt inte kände mig stressad och kunde laga mat sen under kontroll. Hann även duscha innan middagsgästerna kom. Det var trevligt, även om jag gick undan en del och satte mig i vardagsrummet istället. Har tyckt att jag visst är med och kan koncentrera mig då jag är bland andra. Men har märkt att jag istället går undan. Det är samma anledning till att jag sällan orkar hälsa på hos folk, det tar för mycket energi att hålla sig alert. Så det är inte för att vara otrevlig, utan för att jag måste. Det sker omedvetet, även om jag blivit mer medveten om det på sista tiden.

Testar min nya app

Laddat ner bloggers app. Blev lite besviken, trodde man skulle kunna se kommentarer och statistik precis som på datorn. Verkar inte så. Har lekt med en fotoeffekts-app också, så kul man kan ha!

Ett tecken på en del brister som visar sig som ett kvitto i vardagen

Jag var på riktigt dåligt humör imorse. Hade dåligt samvete pga barnen och blir arg på mig själv. När jag kom hem satte jag igång en maskin tvätt. Gick sedan vidare till en av mina röriga hörnor. Så förbannad och less och ledsen över att jag inte kan komma igång, ordna upp mitt liv, fixa vardagen utan att det är som ett maratonlopp. Jag började sortera papper, lade saker i vissa högar, stötte slutligen på saker jag inte visste var de skulle vara. Då hände det som oftast händer...

Här är en bild som visar hur jag ordnat upp lite på bänken. CD-skivor i en hög. En bakform och en burk som ska in i ett köksskåp. En påse med pärlor i. En kartongbit ser jag ligger där, som legat där länge i röran. Trots att jag vet var den ska, hamnar den inte där, främst pga att jag inte kan sortera i hjärnan då det är så rörigt. Så inget tar sig därifrån, inte ens en bit kartong som ska lägga två meter bort i en påse.

Jag stöter på en skruvmejsel, den vet jag var den ska. Den ska i verktygslådan. Men det kändes jobbigt... Och se, där ligger batterier. Fungerar de, fungerar de inte, var ska dem? Och den där skålen jag inte vet var jag ska ställa... Stöter jag på ett litet problem jag inte kan lösa, så fastnar jag och kan inte ordna det andra heller. Slutligen går jag därifrån. Kanske för jag gick bort med något och började med någonting på ett annat ställe eller för jag, som idag, tänkte att jag går härifrån en stund. Om jag klarar av att hyperfokusera ett tag, brukar det kunna gå, men då är jag helt slut efteråt. För det betyder att jag gör allt jättefort, stänger ut allt runtomkring mig, jag kan inte ens gå och dricka vatten för då bryter jag fokuseringen.

Jag lyckades ordna två högar. En med papper i som jag inte får slänga. Och en brandvarnare. De hamnade på bordet så jag kan urskilja dem. Men efter att hamnat i situationen jag beskrev till bilden ovan, så ligger de fortfarande kvar där. Och sakta bildas små, små högar med ordning i lite här och där men jag fullföljer inte... och tillslut finns 25 olika oavslutade saker omkring mig. Hade jag bott själv hade de fått legat, tills jag tog bort dem. Eller tills de var överrösta med nya grejer och inte syntes längre. En del av det nya kaoset. Eftersom jag inte bor själv slutar det oftast på följande sätt.  De är ivägen, de klagas på och tillslut kastar jag tillbaka grejerna dit de låg från början. Och har alltså egentligen inte åstadkommit något alls i slutändan. Jag vet att det är bättre att då göra något alls, göra det som är viktigt åtminstone. Men då ska man kunna sortera ut vad som är viktigt och klara av att fokusera på det då det trots allt som finns runtom mig som får mig att mista koncentrationen. 

Detta kan visa sig i olika situationer, i läxläsning, vardagen, att hantera ett problem som uppstår.  Det som händer genomsyrar även efterföljande saker som planerats. Jag skulle idag åka till en kompis, innan det skulle jag duscha. Jag tog av mig byxorna jag hade på mig, lade dem i tvätten och började tvätta. Gick förbi högen och kände att NU tänker jag börja ordna här hemma. Är så less på detta kaos. Sen blev det som det blev. Nu sitter jag här, flera timmar efter, utan byxor och har inte duschat. Jag skulle kunna välja att bara åka och hälsa på min kompis. Men jag får sån stress över att jag inte åstadkommit något och vill inte åka förrän jag gjort det. Men eftersom jag är så handlingsförlamad går ofta hela dagen till ingenting. Jag gör andra saker, helt onödiga saker. Och i slutändan har jag varken fått det nödvändiga gjort, eller det jag ville göra för det är roligt. Det drabbar också min självkänsla. Att jag inte kan ha vänner, eftersom jag konstant (tidigare) behövt ljuga ihop saker som att jag har ont i magen, ont i huvudet bl.a. för jag inte tar mig iväg, blev så nedstämd eftersom jag inte fick något gjort. Att det jag så entusiastiskt planerade dagen innan, eller tidigare på dagen som att hälsa på någon inte går. Jag kan inte planera saker egentligen, men vill ju också kunna bestämma vad jag ska göra nästa vecka. bara stressen av att ha planerat något, får mig extra handlingsförlamad. Och att jag genom att vara jag, påverkar andra eftersom de ingick i planerna.

Detta beror på brist i organisation och planering. Främst är det ju kaos i första hand, för jag inte kan organisera. Dels så kan jag inte planera hur jag ska ordna upp det och ju mer kaoset infinner sig, desto svårare att göra något åt det. Det är också pga impulser som kaoset uppstår och förmågan att inte fullfölja. Jag börjar med något utan att egentligen tänkt igenom det. Det beror också på den fluktuerande energinivån. På att motivationen snabbt tar slut. På att jag (och många med ADHD) har svårt att hantera en situation då den inte blir som man tänkt sig. Då ett problem kommer och man har svårt att tänka ut alternativa problemlösningar. Detta kan skapa panik och för mig kan det bli oro och ångest. För barn kan frustrationen vid dessa situationer leda till att de skriker, kanske t.o.m. slår sönder saker eftersom kaoset i hjärnan är ett faktum. Detta är bara en situation taget ut mitt liv. Detta genomsyrar som sagt många delar ur mitt liv.

En del säger, "så kan jag göra", "jag är också slarvig", "jag blir också less och går och gör något annat". Men ja, dem som säger det kanske lyckas få ihop livet ändå?

Skammen kommer också. Jag sitter och skriver om det och ändå kan jag inte ta itu med det. Skäms eftersom jag undrar varför det bara inte går. Det som står ivägen är ju jag själv. Och förstår varför andra tycker att det är väl bara att skärpa sig och göra det. Jag förstår det ju inte ens själv. Men jag är min största kritiker. Att känna att man gör andra besvikna, trots att man försöker att inte göra det är jobbigt. Jag kämpar med att ta mig framåt, men tycker det är viktigt att visa på hur det är. ADHD och ADD finns, trots att många inte tror det. Och det kan hanteras om människor väljer att åsidosätta sig själva och sluta skuldbelägga (ofta omedvetet), eftersom det inte spelar någon roll hur många gånger du säger att nu lär du dig till nästa gång, eller du måste ju försöka, du kan om du vill, för du kan ju sitta och rita två timmar då du tycker det är roligt. Vad som är värre än att behöva kämpa, är att kämpa och få höra att man måste försöka mer, få höra att man inte ens försöker. Det är nämligen inte något man kan förändra, trots att man vill det. Inte utan tydlig och rätt hjälp och ev. med medicinering.

Jag skulle vilja säga att kaoset runtom mig representerar kaoset i min hjärna!

Sommardrömmar

Ligger och fryser under både täcke och filt. Tänk om sommaren kunde vara längre, små blommiga klänningar, solkyssta barn och frukost ute i morgonsolen.

Krupit tillbaka in i skalet

Mår illa, så jag äter en Piggelin. Tyckte att världen verkade bli lite klarare idag, även om det bara skymtade förbi. Var beredd på biverkningar och det måste helt enkelt vara värt det. Att prova är värt det, om det kan bli bättre!

Analys från gårdagen

Det sägs ofta att man inte ska analysera för mycket och det gör jag alltför ofta. Men jag har idag analyserat gårdagen. Det var ett måste för att se vad som ledde till att det blev som det blev. Det är inte för att älta utan för att kunna se vad jag måste göra för att undvika situationen nästa gång.

Och helt enkelt var det såhär. Jag tog tag i att ringa a-kassan på morgonen, satte mig sen och fyllde i en blankett för att fixa uttagen a-kassa. Skrev även ett brev till orsaken att jag tagit ut a-kassa felaktigt. Så jag gick att laga mat av anledningen att jag ville skynda mig äta för att kunna åka och handla så fort jag kunde. Jag kände mig peppad över att fixa, så jag fick ett problem mindre. Det var anledningen till att jag inte tänkte mig för och sprang över till grannen för att skriva ut papperen. För jag tänkte att jag skulle posta brevet på Coop och då skulle jag gjort klart allt som hade med a-kassan att göra. Men det blev för många saker på samma gång och jag blev för snabb i tankarna och handlade för fort. Och då missar jag mer saker runtomkring mig. Jag missbedömer bl.a. tiden, men det är ju inte meningen...

Så jag måste visa det roliga vi hade imorse. Eller ja.. det är egentligen inte roligt på ett roligt sätt. Vi frös, det var ju egentligen inte roligt, men vi var tvungna att vädra för att inte få huvudvärk. Så vi fixade det så gott vi kunde och situationen blev tragikomisk på nåt sätt!

Imorse åkte jag ju som jag skrivit tidigare och handlade. Annars har jag svårt för att ta mig iväg. Det var alltså dags att ändra strategi. Och det är såna saker som jag måste lära mig att fokusera på. Vad jag gör som är bra, att jag faktiskt försöker. Men det är så lätt att se det som går dåligt och anklaga sig själv alldeles för mycket. Tillslut leder spiralen inte annat än neråt.

Det viktigaste är inte att lyckas med varje uppgift, utan att lära sig hur man hanterar situationen då man misslyckas! 

Äntligen fått min Concerta!

Hade bett psykologen ringa mig idag, för att prata om igår och inte gräva ner mig.. Innan vi slutade sa hon att de skrivit ut min Concerta igår, så den fanns att hämta ut. Jag blev så glad, men förvånad eftersom de sagt att det skulle ta två veckor.

Jag skyndade mig ifrån H:s skola till Coop, hade redan tänkt åka dit och handla. Så snabbt in och ta ut medicinen och sen tog jag tabletten. Jag gick in och satte mig på Coop och läste bipacksedeln (den största jag någonsin sett). När jag tittade upp efter var det som att det var annorlunda mot när jag satte mig på bänken. Det var som om någon dragit upp rullgardinen, hjärnan kändes mindre luddig och mer vaken.

Blev lite trött efter att jag handlat klart, men inte trött-trött-zombie-trött. Tar 18 mg nu, sen kommer det ökas. Att ta medicinen då jag skulle handla, med mycket intryck var nog bra för att värdera effekten. Äntligen känner jag mig hoppfull igen!

Tankat må-bra-energi

Har legat nu på morgonen och gosat med lilla J i soffan. Nära, nära har vi kramats under täcket och det värmer i mitt inre. Nyss försökte hon säga nåt, tog ur nappen och hörde att hon sa bulle. Jag brukar säga Gullebulle till henne och förstod tillslut att det var det hon sa.

Åkte aldrig iväg igårkväll. Det har varit så mycket sista veckan och igår blev det bara för jobbigt. Det luktar fortfarande i lägenheten. Ska vädra mer idag och så får vi se om Bostaden kan göra nåt. Men idag är en ny dag, igår blev det som det blev och nu är det gjort. Det enda jag jan göra är att ta nya tag idag!

Jag borde inte få hantera en spis ens en gång

Skulle ta och göra lite lunch innan jag skulle iväg och handla. Satte på ris och sen tänkte jag att medan det kokar upp, så springer jag till grannen och skriver ut papperen så jag kan skicka dem till a-kassan snart. Väl där, så tog det ju länge. De har en Mac och jag förstod ju NADA. Så jag satt väl 20 minuter innan jag var klar, då gick jag även ut med deras hund eftersom jag ändå var där. När jag svängde in mot dörren hörde jag att det var ett brandalarm som pep någonstans. När jag kom till dörren hörde jag att det var inne hos oss. Inte ens då slog det mig att jag börjat laga mat. Slet upp dörren och ut bolmade rök. In och ryckte bort kastrullen från plattan som jag upptäckte var den utlösande orsaken. Sprang omkring som en yr höna och öppnade fönster och dörrar. Kom på att det var ju bra att ta ut kastrullen så det inte rykte mer inne. Kom på att hålla för munnen och näsan efter ett tag, då jag kände att det var ohälsosamt att andas in röken. Det var verkligen mycket rök!

Borde lärt mig att jag inte kan gå ifrån då jag lagar mat, eftersom jag glömmer bort att jag håller på att laga mat. När jag är inne brukar jag ju höra då det kokar över åtminstone. Men skulle ju bara springa över lite snabbt, lagom tillbaka för att sänka värmen. Jag måste stå och vaka över maten, men gör det inte för jag inte har tålamodet såklart. Hade grannen varit hemma hade jag lika gärna kunnat stanna kvar ännu ett tag. Detta händer ju mig lite då och då, men detta var värsta gången. För när det började slå upp lågor ur en panna en gång för jag missbedömt hur lång tid det tog att hacka lök och förbereda, var jag ju åtminstone där och kunde släcka elden...

Brandvarnaren pep i en kvart och när den slutade märkte jag att det pep uppe också. Sprang upp och där var det ännu mer rök. Så upp med fönstren på vid gavel. Nu har jag suttit med dubbla kläder och filtar och det stinker. Lagade ingen mat. Visste att M lämnat lite pasta i kylen sen middagen igår, det minns jag att han sagt något om. Men där fanns både pasta och pastasås så det räckte. Ringde honom och tydligen hade han sagt det, men självklart hade jag inte hört det. Så jag hade inte ens behövt laga mat alls... Ja, det här med matlagning är ju som totalt kaos varje gång, när ska man göra vad och man har ju tusen grejer runt sig och sen ser det ut därefter. Men det kan jag ta, men när jag glömmer bort och går hemifrån. Då känns det ganska otryggt att ha min bristande uppmärksamhet...

En dag för vila efter gårdagen och inför kvällens aktiviteter

Ja, som kom onsdagen också precis som alla andra dagar. Jag fick klarhet i en del saker igår och framförallt vägledning i hur jag skulle ordna med vissa saker. Säga vad man vill om arbetsförmedlingen, men de verkar ha en hjälp som sätts in ganska fort. Där människor som jag är prioriterade och där de samarbetar. Jag har därför idag fixat med blanketter, brev, samtal och såna saker som kan ta ett tag. Men genom att få hjälp så gick det faktiskt fort och jag ville ta itu med det direkt. Bara jag får lite vägledning, tar jag faktiskt tag i det. Och känner att jag vill, inte bara för min egen, utan för jag känner att någon annan vill hjälpa mig.

Har nog glömt att skriva det men jag blev sjukskriven efter fredagens läkarbesök och dessutom sedan 21/9 då jag fick diagnosen. Detta medförde ju lite krock med att jag tagit ut ersättning från a-kassan. Sen frågade jag doktorn om att jag tidigare stått som arbetssökande, trots samma behov av sjukskrivning och att jag inte varit förmögen att arbeta. Men det hade tydligen inte varit någon mening att sjukskriva mig, eftersom de inte hade något då att sjukskriva mig för som skulle godkännas av Försäkringskassan. Alla dessa regler och att hamna mellan stolarna. Det är som en hel djungel därute med lagar och regler, där den enskilda människan hamnar i kläm och blir utsatt. Men det kan kanske vara svårt att se människan genom den tjocka väggen av dessa regler.

Bryter av med denna fina bild. Blev ju så mycket text, så ingen orkar ju läsa.
Så en paus i mitten på dessa kärleksfulla syskon, utan som helst kopplat till inlägget lägger jag in ändå.
Den som orkar och vill fortsätta läsa om vad som händer kring framtida arbete får fortsätta läsa!

Annars var besöket bra. Jag fick lämna in lite intyg, sen fick jag veta att mitt ärende kommer tas upp
med rehab-avdelningen och handläggaren sa att jag kommer få hjälp. Men att alla måste tas ett beslut om. Redan nu, innan det rullat igång så kommer en kurator ringa mig i dagarna och jag kommer få stöd av henne kring all kontakt med olika myndigheter. Bara sådär. När det gäller arbete i framtiden, så kommer det utredas och provas på för att se vilken arbetsförmåga och vilka behov jag har. Och har sedan behovet kan man även ha en person som finns med på arbetsplatsen som stöd, förutom de anpassningar som kan göras för att kunna anpassa arbetsuppgifter mm och arbetstid.
Nu är det i framtiden, men det kommer främst då att handla om att hitta en arbetsgivare som vill ha mig med mina särskilda behov. Och det hoppas jag kommer ordna sig, för jag vill ju såklart kunna jobba som sjuksköterska. Jag har ju valt det av en anledning, att jag brinner för yrket. Det är ju det jag vill jobba med och inget annat.
Och den som eventuellt vill ta emot mig, får en driven och motiverad tjej, som är riktigt duktig om jag får säga det själv. Det som är svårt är ju saker som, om jag får hjälp med det, inte är något större problem. För mina positiva sidor tycker jag väger upp det gånger flera. Jag passar med det jag gör, för jag jobbar med patienten i fokus. Och jag är duktig på att se hela patienten, kanske pga mina egna erfarenheter. Psyke och kropp hör ihop, oavsett var i vården patienten befinner sig. Jag är en sån person som alla borde vara inom vården. Men det är hursomhelst bara att hänga på tåget, för att försöka nå det mål jag vill och det mål som kan vara förväntat. Sedan försöka acceptera och sammanfoga de två.

Nu blir det vila efter gårdagen , så jag orkar åka och handla mat. Det kan ta en del energi. Och jag måste vila mig i form inför ikväll. För då ska jag och Micaela (en annan tjej med ADD) åka på en workshop som handlar om Basal Kroppskännedom som anordnas genom Riksförbundet Attention Västerbotten. Det är specifikt för tjejer med ADHD.

Vilken dag!

Idag hade jag två stora saker planerade. Träffa handläggaren på arbetsförmedlingen och första mötet med ADHD-gruppen på sjukhuset. Det kändes stressande och därför la jag mig för att ta det lugnt, så jag skulle orka. Skulle bara duscha innan jag skulle åka. Somnade och vaknade just före 12. Slängde mig i duschen, blåste håret, sminkade mig och satt fortfarande i underkläder 12:30. Upp och slita ur kläder ur lådorna för att hitta nåt. 12:45 åkte jag. Denna oplanerade, tidsoptimistiska sida för med sig en del.
1) får ofta köra för fort, inte bra. Att man kan få stå vid rödljus mm är ju inte direkt med i planeringen heller.
2) glömmer saker, för bråttom för att hinna stanna upp och tänka efter om allt är med och för stressad för att kunna tänka alls, annars kanske det varit lättare att fundera var vissa saker är.
3) har i hast slitit ur väggkontakt några gånger med motorvärmarkabeln och glömde stänga bildörren en gång då jag backade ur garaget. Dvs jag missar en del detaljer som kan kosta en del.
4) hinner ofta inte lösa parkeringsbiljett, som tur är har jag inte fått böter. Än.
Ja, detta är bara några saker som kommer med att alltid vara i sista sekund.

Somnade så hårt också därför det var så stressande med två saker som skulle ta energi. Det tar energi redan innan tankemässigt. Som tur var kom jag för tidigt på arbetsförmedlingen, för jag kollat fel tid. Tur i oturen. Fick jag fixa frillan med. Hade ju alarm, men stängde bara av det för jag var för stressad för att ens titta på det. Med stressnivån på topp kände jag bara pust och suck. Och att varför lär jag mig aldrig. Men jag vet ju att det beror på ADHD:n. Fast det är frustrerande!

Stressade till sjukhuset och där var det livat i luckan. 8 ADHD:are som babblade och nickade igenkännande. Vi hade kunnat sitta flera timmar till. Men kom på efter en stund där, då någon annans mage kurrade att jag inte kommit ihåg att jag skulle ätit lunch också...

Det tog musten ur mig, så jag skriver om båda möten imorgon. Båda var väldigt givande. Detta inlägg hade jag gärna skrivit på ett bättre sätt också, men bloggar från mobilen för jag orkar inte flytta mig till andra sidan på soffan där datorn står!

Upp o Hoppa lilla Bus!

Ett till tråkigt inlägg om min tvätt

Tvättade ikväll med, orkade inte, men gjorde det ändå. Orkade inte heller vika in den, men gjorde det ändå. Sen orkade jag inte hänga den, men det gjorde jag också. Hade det varit en vanlig kväll, hade jag antagligen tvättat och glömt att hänga den. Eller struntat i det. För att upptäcka det på eftermiddagen efteråt och fått tvätta om det. Om jag ens tvättat överhuvudtaget.  Dubbelarbete blir det ofta och mer att ta itu med är ju det sista jag vill.

Hos psykologen har vi diskuterat vad jag kan belöna mig med då jag gjort någon tråkig syssla. Jag har hittills inte kommit på något som skulle få mig att tvätta genom att tänka på en belöning efteråt. Då hade jag ju gjort det roliga först. Även om den genuina tanken faktiskt skulle vara att jag gör det tråkiga sen. Men det händer ju sällan. Men jag upptäckte ju efter den här veckan att belöningen kom på köpet. Känslan av att lyckas, vilket förde med sig att jag gjorde andra saker med och kände mig nöjd över mig själv. Bra belöning, tycker ni inte?

Små enkla saker kan leda till stora upptäckter
Häromdagen tvättade jag underkläder och det måste ju vara det tråkigaste som går att tvätta. Eller snarare att hänga. Så jag ska ge ett tips, för den som behöver det. Känns ju konstigt för mig att tipsa om tvätt, men det fungerade faktiskt och jag fick tvätten hängd. Vissa kanske hoppar över dessa tråkiga tvättinlägg, men de som känner igen sig läser nog. Då jag lyckas hitta något bra, kan jag ju dela med mig. Det jag gjorde var att tänka ett litet steg i taget. Jag delade tankemässigt upp det  i smådelar, genom att först hänga vita strumpor, sen randiga och ja, ni förstår. Det gjorde jobbet mindre på något sätt.  Kanske det fungerar nästa gång, kanske inte. Men man får försöka hitta på småknep som fungerar. Om någon har andra tips som jag kan få, tas de tacksamt emot. Allt är värt att prövas, eller hur?

Dagens session

Idag kändes det som ett stort genombrott hos psykologen. Det har varit på väg ett tag, men idag fick en slags AHA-känsla. Och många saker kunde för första gången ses i dess rätta perspektiv. En sak vi avhandlade var att jag måste börja lyssna på vad jag själv vill. Jag är redan väl medveten att man inte kan ändra andra, utan måste välja hur man själv vill förhålla sig till hur andra beter sig. Men det är något som är lättare i teorin än i verkligheten många gånger.

Allt runtom mig har alltid strömmat rakt in i mig och där har jag stått utan möjlighet att skydda mig. Är någon elak mot någon annan tar jag ju även in alla de känslorna och det blir svårt att urskilja dem från mina egna, eftersom jag känner dom precis som jag känner en egen känsla. Det virvlar ju konstant omkring känslor runtom oss och det är ju helt uppenbart att jag tillslut går sönder om de griper tag om mitt hjärta utan att släppa taget. Sedan ligger mina känslor förtvivlat och ropar i bakgrunden men kan inte göra sig hörda.

Jag måste lära mig att när jag gjort det jag kan för att förmedla mig och lyssna och det inte tas emot, så kan jag antingen ta in den andras tycke och tänkande och få dåligt samvete å deras vägnar.. Eller så kan jag välja att tänka att någon annans känslor är inte mitt ansvar. De kan ej skyllas på mig om jag inte gjort något fel. Där jag gjort fel, får jag givetvis ta ansvar för den andres känslor. Men där jag inte gjort det, eller gjort det jag kan, får den andra ta och behålla sin känslor för sig själv.

Det kommer bli ett hårt arbete, men är nog en stor del av vad som behövs för att jag ska orka andas varje dag. Det som nästan blir svårast är att klara av att folk visar en sak och säger en annan, eller ger flera olika signaler samtidigt. Det försätter min hjärna i kaos och jag får svårt att sortera, vilket gör mig oerhört splittrad. I de bästa av världar skulle alla säga exakt vad de menar till mig, ibland även vara övertydliga. Jag har ADD och är i behov av struktur, så även när det gäller känslolivet. Men andra kan inte heller ändra sig för min skull, därför hanterar jag det. Hittar en lösning, genom att jobba med det. Jag kan bara förändra mig själv!

Monday Monday

   

Igår bytte vi däck på bilarna och tjejerna tog i så det knakade för att lyfta bilen.

Jag och J agerade mest sällskap. Och jag var lika trött som jag ser ut att vara, men i sinnet lyste solen likt den strålade från himlen. Efteråt gick vi på skogspromenad med resten av M:s syskon plus en fru och barnens kusin. Med var även deras hund. Vi strövade bara omkring och J gick nästan hela tiden själv, förutom då hon bars trots att hon inte ville för att inte hamna för långt på efterkälken. Att en snart 2-åring kan gå flera kilometer utan att snubbla bland snår och buskar är otroligt. Hon har en vilja av stål!

Jag somnade till på eftermiddagen en stund medan barnen spelade Wii. Det skreks nästintill mitt öra, men när någon väckte mig somnade jag bara om igen. Är det för mycket ljud, så slocknar hjärnan direkt igen. Men sen hoppade jag upp, lagade världens godaste mat och tvättade och fixade inför idag. För första gången sedan vi började traggla det i terapin ibörjan på året packade jag barnens ryggsäckar dagen innan. Jag plockade och damsög med, trots trötthet eftersom motivationen däremot var på topp. Jag tror det beror på en sak och det är att jag följde tvättrutinen en hel vecka i sträck. Det för med sig stolthet som resulterar i att jag tar tag i andra saker lättare med!

Nu måste jag springa, ska till psykologen.