Kraften av posititvt tänkande

Nu är det 2,5 år sedan jag bloggade. Otroligt vad tiden går fort. Innan gick det väl i perioder, men när jag fick mina diagnoser så var det en ventil. Ett sätt för mig att få förmedla hur det kan se ut. Leta fakta och försöka presentera hur verkligheten kan se ut. Men inspirationen dog ut. Jag kände att det blev alldeles för mycket fokus på allt det som hade med ADHD och bipolär sjukdom att göra. Några undrade om jag skulle fortsätta skriva snart. Ibland ploppade det in en kommentar på mailen. Det gjorde mig glad att någon, om än bar en person, läst min blogg och hade något att säga om det jag skrev. Men inspirationen dog som sagt ut. Jag ville ibland, men kunde inte. Orkade inte. Men mest för att om jag skrivit hade det varit tomma ord, banala meningar och en text utan budskap. Kanske bloggar jag en gång nu, kanske flera år, vem vet. Men idag känner jag att jag har nåt jag vill säga så då gör jag det.

Positivt tänkande är rubriken ja. Nu kanske någon tänkte att jag skulle beskriva kraften bakom en positiv livssyn. Kanske beskriva hur mycket bättre mitt liv blivit av att tänka positivt... Eller så tänker ni ingenting, vad vet jag. Ni som tänkte det kan sluta läsa nu om ni vill. Men är ni intresserade av att lära er mer om psykisk ohälsa och få en glimt in i tankarna hos mig relaterat till mina diagnoser får gärna fortsätta läsa. Det gör mig väldigt glad isåfall. Och ni har gjort en god gärning för idag. Lika värdefullt som att ge 10 kr i bössan som står i kassan på ICA till förmån för röda korset, fast på ett annat sätt. Enligt mig iallafall, även om det inte är för samma sak. Därför att du vill isåfall förhoppningsvis försöka se människor bakom diagnoser, reflektera hur vår situation kan se ut, lära sig mer faktamässigt hoppas jag ju beror på viljan att skapa ett öppnare klimat i Sverige för det som utskiljer sig från normen. Det behöver vi kämpa för tillsammans. Vilket alltid varit en stor anledning till varför jag är öppen kring mina diagnoser.

Positivt tänkande var det. Något jag funderat väldigt mycket över senaste dagarna. Jag försöker ha en positiv attityd, tänka att när jag är inne i något dåligt är det bara en del på vägen till något annat. Något bättre. Till för att stärka mig, få nya erfarenheter och ny kunskap om livet. Jag försöker tänka gott om mig själv, även fast det ofta är svårt då tankarna kring mitt jag ofta stjälps pga min livssituation. Jag är en människa som försöker se det ljusa i det negativa. För jag vet ju att inget blir bättre av att se det svarta. Jag tror på att välja om dagen ska bli bra eller dålig. Det beror på hur jag förhåller mig till det som händer. Om någon är på dåligt humör kan jag antingen låta det påverka mig eller försöka hålla det ifrån mig. Det dåliga samvetet kommer lätt krypande när jag inte kan tänka positivt. Jag ska ju inte klaga, jag har inte cancer, jag bor inte i ett U-land, jag är inte ofrivilligt barnlös.. Ja ni fattar, listan kan ju göras hur lång som helst. Sen är det ju omöjligt att aldrig dippa, det gör nog alla, dom negativa tankarna flyger förbi. Men det gäller att inte fastna vid dem. Att träna på att ha en bra självkänsla och hopp om framtiden!

Jag undrar nu, när får jag släppa det dåliga samvetet? När är det okej att inte tänka positivt? Hur gör man när det är det som är en del av sjukdomen? När sjukdomen karakteriseras av depressivitet, att ramla ner i ett svart hål, att känna sig dålig, att ibland bara vilja lämna den här världen för allt är mörkt... Hur gör man då? När är man inte en dålig människa som får skylla sig själv, då allt jag kan tänka är negativt? Jag har en bipolär sjukdom. Jag kan vara den mest positiva människan i hela världen, jag kan va gurun av att se ljuset i alla situationer. Men sjukdomen kan slå till när som helst, var som helst och hur hårt som helst. Allt kan plötsligt bli svart och att ta en långt ner på botten. Då kan det där med positiva tänkandet bli ett ok att bära. En stor börda som kanske åtminstone skulle lätta något av att känna att andra inte tänker: "Du måste försöka tänka på allt det som är bra"! För jag tycker det känns som en vanlig tankegång... Jag hoppas det inte är så, men om fler kan hålla med hoppas jag vi tänker ett varv extra kring det. För jag och andra kämpar allt vi kan. Om allt blir svart måste jag få släppa skulden och skammen. Det handlar sällan, om ens nånsin om ovilja, utan om förutsättningar vi inte valt. Jag hoppas det till slut kommer kännas okej när jag faller. Jag hoppas att andra vill det för min skull, att jag inte ska känna skam. Att vilja det för alla. Det är iallafall en liten sak för mig som skulle göra att livet kändes lättare. För visst vill väl de flesta av oss att andra ska må bra?