Det är bättre att göra, oavsett resultat, för det är glädjen som är belöningen,

Jag tror inte en dag går utan att jag tänker på allt jag vill göra. Vill skapa. Vill bidra. Men det är som att den dagen aldrig kommer. Jag tänker att jag ska börja blogga igen. Snart. Men dagen kommer inte. Senaste månaderna har jag inte ens loggat in. Inte heller läst andras bloggar. För att inte kännas vid att jag inte lyckats få ihop tankarna till några rader. Jag vet inte vad jag väntar på. Mer tid?
Tiden är givetvis inget problem. Den finns. I överflöd. Tyvärr. Denna tid som så många pratar om. Tiden har dödat min inspiration. Visserligen har den tidigare sköljt över mig utan att jag vetat varför. Så många gånger jag önskat att den ska komma. Det är kanske så det funkat med inspiration?
Kreativitet anpassar sig inte efter vilken tidsåtgång den kräver. Och bara för att tiden finns betyder inte det att vi lyckas skapa.
Som när vardagens lunk går och människor ska ordna med en massa projekt när semestern kommer. Men vid semesterns slut hör man att inget blev gjort.

Jag har fastnat i ett ingenmansland. Sjukskrivningarnas träsk. Hade jag ADD förut så har jag det inte mindre nu. Hjärnan har det börjat växa mossa på. Jag har överbelastats om jag tittar i backspegeln. Dels av att jag själv gjort för mycket på samma gång. Jag har levt i mörkret när jag tittar bakåt. Det var stundtals bäcksvart. Men det kom också vågor av extas över något. Även om det under åren som gått började minska. Jag tappade bort det som lockade mig. Jag kan inte säga att jag inte får il av idéer alls nu för tiden. Men inspirationen att genomföra dom har liksom tappat glöden. Och jag tror att först försvann orken. Livsgnistan. Vilket ledde till sjukskrivning och utredningar. Sen jobbade jag mig uppåt. Orken blev bättre och i det läget kommer idéerna. Men då skulle jag spara på krafterna för att inte rasera det jag byggt upp. Sen lägger man sig tillrätta i denna sjukskrivningarnas tillvaro. Och intresset dör lite. Du går varken framåt eller bakåt. Och jag känner mig tragisk.

Det har ramlat in nån kommentar ibland från en vilsen själ som söker råd. Och jag vill så gärna blogga igen. Men det blir aldrig av. Svarar på dom, men sista två har jag inte besvarat. Så nu tänkte jag att nu får det vara nog. Jag vill vara viktig. Mitt val av yrke bl.a. Är inte bara ett val baserat på intresse för området. Det är min starka vilja att hjälpa. Göra världen mindre smärtfylld. Ett egoistiskt beslut för att känna mig som en människa som betyder något. Göra skillnad, vilket jag själv mår bra av. Jag tror inte jag "är" någon då jag ger råd. Jag lämnar dom från hjärtat. Från min egen erfarenhet. Med bas i mitt eget, till stor del, forna mående. Det är ingen absolut sanning. Men den gör skillnad. Det vet jag. För bara genom att jag ger ett svar får en människa i jakten på kontakt med någon, känna sig sedd. Jag vet också att jag kan prata och ge andra människor något. Därför jag genuint bryr mig. Även om det också är egoistiskt. För att jag känner att jag kanske kunnat Inge hopp hos någon. För jag själv behövt det. Egoismen bottnar dels i att jag försöker läks flickan som för länge sen vandrade ensam på en krokig väg. Som fortfarande kan göra det, men har lärt sig att le i mörkret och lysa upp vägen för att se att hon faktiskt bara går bredvid vägen där dom andra människorna går. Då känns det inte lika ensamt, för dom leder åtminstone åt samma håll. När jag hoppar tillbaka och vandrar hos dom andra vill jag tända en låga och vinka åt dom bredvid mig när jag kan, även om dom fortsätter vandra krokigt och trevande. Huvudsaken är att jag vet att jag åtminstone tittade åt sidan, även om jag inte kan slita någon upp ur träsket trots min goda vilja.

Så därför stannar jag nu upp och tänder en låga. Ler och vet att jag trots detta vimsiga och trevande inlägg tänt min egen låga igen. Det tog bara 15 minuter. Och jag hoppas genom den att jag nu kan se någon fler på dess krokiga väg. Eller att nån ser mig, för nu tänker jag inte vänta på tills tiden är kommen. Då jag hoppat tillbaka till vägen där dom andra vandrar. Utan det viktiga är att jag vet att jag fortfarande är på väg framåt. Och det här blogginlägget är början till avstampet. Där försöket att blogga är viktigare än resultatet av inlägget. Just nu räcker det. Det känns bra!