ADHD och skolgång

Jag var hos arbetsterapeuten igår. Hon är väldigt bra, hon är nog den som hittills haft de bästa förklaringarna och som mött mig i mina funderingar och svårigheter. Igår pratade jag med henne, som jag även pratat med andra om, om att jag tänkte att jag inte hade ADHD. Herregud, jag har klarat en hel skolgång, skaffa en universitetsutbildning. Om jag har koncentrationssvårigheter borde jag ju inte klara det. En vanlig missuppfattning är att personer med ADHD inte kan klara skolan pga sitt handikapp. Och jag kom på uppföljningen efter utredningen och får veta att jag har rätt grava koncentrationssvårigheter.

ADHD är olika i grad i olika miljöer och även i olika situationer. ADHD kan också i perioder vara mindre utmärkande. Allt i samhället bedöms enligt prestationer i första hand tycker jag. Och når man upp till kraven så är man fungerande. Jag personligen tycker det är fruktansvärt fel. Självklart märks dom barnen som får svårt att klara skolgången eller inte har orken att ens slutföra sin skolgång mer. Men långt ifrån alla misslyckas med sin skolgång. Tvärtom är många väldigt högpresterande. Men det betyder inte att man är välfungerande. Jag kan tycka att för mycket fokus läggs på skolgång (med det menar jag inte att det inte är viktigt att få att fungera). Med det menar jag dom barnen som klarar sig, men som faktiskt bränner ut sig. Har somatiska problem som huvudvärk och magont. Som klarar sig, men får kämpa så otroligt hårt utan att det kanske märks. Just för att svårigheter i skolan får omgivningen att uppmärksamma barnet. Men ändå, är både enligt mig skolproblem. Och hur fungerar barnet utanför skolan? Ett barn som kämpar hårt och får lägga ner mycket energi drabbas istället på andra sätt. Med somatiska problem, humörsvängningar, nedstämdhet, oro och ångest som exempel. För all energi går till skolan. Ju högre upp i åldern, desto mer krävs och desto mer energi går åt. Och skolan är ett ganska stort krav, som det läggs mycket vikt på och därför blir något som kanske överfokuseras på för att man vill nå upp till omgivningens krav.

Ett ADHD-barn är ett stresskänsligt barn. Stress leder till följdproblem. Och någon med ADHD kan hyperfokusera. Men det krävs oerhörd energi. Men är också en otrolig tillgång i många sammanhang. I skolsynpunkt måste dessa barn också hittas och uppmärksammas. För det är inte meningen att ett barn ska behöva lägga all energi på skola och inte orka med annat som barn har rätt till. Det är inte meningen att barn ska drabbas av ångest och depressionsproblematik för att de kämpar med skolan. De kämpar, utan att det syns för deras ansträngningen ändå ger resultat. Och det är nog därför, som jag, som diagnostiseras som vuxen kan ha svårt att förstå. Trots att jag känt mig totalt handikappad kring resten och totalt oförstående över att jag som klarar så mycket stora saker, inte verkar fatta hur man får resten att fungera. Det gjorde ju att jag visste att det var något fel. Alla förklaringar som kom om varför det var si eller så visste jag inte stämde. Min trötthet var en annan trötthet. Mitt kaos var ett annat kaos än lite vanligt kaos.

Jag sa till min arbetsterapeut att ingen har någonsin sett mig. Ju längre upp i skolan, desto mer ångest och ju mindre liv fick jag. Samtidigt måste jag ändå tillägga att mitt liv fungerade bättre också just pga skolan. Skolan var en miljö med givna ramar och rutiner. Men nu i efterhand känner jag ganska liten stolthet i att jag har en utbildning. Det var helt ärligt inte värt det. Det var inte värt att resten av delarna i mitt liv inte fungerade bra. Första gången jag hade en depression gick jag i åttan. I efterhand känner jag igen tecknen. Det var utmattning. Jag mådde faktiskt inte så dåligt just då. Och jag har haft depressioner. I efterhand har jag önskat att jag hoppade av skolan. Då hade jag åtminstone haft ett liv. Många vet jag har tyckt att jag har varit driven och otroligt duktig. Det tråkiga för mig var bara att jag inte blev glad över beröm. Inombords tänkte jag bara att du fattar inte hur dåligt jag mår, det som jag är glad över är om det inte tar fyra dagar innan jag lyckas att duscha. Om jag faktiskt inte är så stressad att jag struntar i att låsa bilen för det tar för många sekunder. Så ja, jag har klarat en hel skolgång. Jag har en universitetsutbildning. Och inget gör mig så lycklig ,när det gäller prestationer,  som när jag lyckats vika in tvätt i garderoben. Då hade jag blivit glad om flera kom och klappade mig på axeln. Fan va bra Anna, idag har du lyckats tvätta. Idag kom du in i duschen. Idag hade du tillräckligt mycket ro att du inte kände pulsen rusa för det var så otroligt stressande då du kammade håret. Som tog 20 sekunder.

Sakar kan ta flera timmar för mig. Dels kommer jag inte igång. Vilket blivit värre, eftersom det nu dessutom är kopplat till ångest. Jag mår dåligt då jag måste duscha. Jag kan diskutera med mig själv i två timmar innan jag duschar. Om jag ens hinner duscha alls. Och ja, jag säger hinner.. För det är en stor uppgift. Ibland hoppar jag bara in i den, visst. Därför svårigheterna med ADHD är att man fungerar olika i olika miljöer. Olika i en och samma situation. En hel dag kan gå på räls och man förstår inte sig själv. Hur kan det funka ibland och inte ibland. Så åter till skolan. Luras där inte heller om ditt barn börjar fungera bättre i skolan. För jag skulle tro i de flesta fall att det inte är något som kommer vara. Inte om det bara av "sig själv" fungerar. För periodvis fungerar man bra. Men så tar man ut sig. Och så fungerar man ännu sämre.

Jag har därför nu en utbildning, men klarade inte av att jobba. Några har sagt till mig att det ska väl inte vara så att jag inte ska kunna jobba. För jag är ju 25 år. Ja, jag är 25 år. Men jag har ADHD. Och ni ser inte mig och hur mycket jag kämpar. Det har aldrig synts. Jag har fått betala både med att släppa allt vad fritid heter. Och att kunna fungera i vardagen. Ja, jag kan jobba. Men då kan jag inget annat. Jag kan nämligen hyperfokusera. Jag är jävligt bra på det. Jag stänger ute allt annat. Jag är inne i det jag gör. Jag kan göra det bättre än många andra. Och det är också så jag gjort. Med resultatet att jag fallit hundra gånger om. Och samtidigt har ju ändå massor av andra saker inte fungerat. Något som gjort mig lyckligare. Jag hade blivit varit mer lycklig om jag inte behövde hela dagen till att försöka klara de enklaste saker. Och förmodligen har jag bara klarat hälften då dagen är slut. Och halva dagen har gått åt till ingenting för att ens ta mig fram och igenom en uppgift. Jag hade varit lyckligare om jag hade fått det att fungera dessa år, än att ha en lyckad skolgång.

Jag har ADHD. Jag HAR koncentrationssvårigheter. Som gör att jag drar mig undan för jag inte orkar. För jag inte klarar av ljud. För jag inte klarar av alla synintryck. Och nu är jag medveten om det. Jag kan stänga det ute. Hyperfokus. Men då får jag dra mig undan ännu mer. När det blir för mycket hörselintryck så blir det också ännu värre med synintrycken. Jag kan klockan. Men jag har svårare att förstå vad tid är. Jag har svårt att lära mig hur långt det är mellan 8 och 9. Jag missbedömer tiden. Tror jag har mer tid än jag har. Helt plötsligt ska jag iväg och måste skynda mig att kamma håret, borsta tänderna, klä på mig osv. Och jag har svårt att planera vilket också påverkar tiden. För jag distraheras och tappar tråden och börjar med något annat så jag inte blir klar i tid. Det är jobbigt att ta mig från A till B. Jag önskar att dom jag har omkring mig, kunde leva med mig i en vecka. Där jag inte skulle försöka dölja mitt handikapp. Sluta improvisera. Ni skulle ändå bara förstå hälften av det. Alla kan tycka det är jobbigt med ljud. Men i min hjärna brinner det. Jag skriker och sparkar inombords för det gör så ont, för det känns som jag är fast inuti mig själv. Jag får ångest, blir arg och gråter och skriker. Hemma. Där ingen vet. Jag sitter och gungar och vill dö. För jag vill slippa vara i det. Som tur är vet jag medan jag sitter där att jag bara känner så för det känns som jag ska gå sönder i tusen bitar av all stress som jag får av småsaker.

Just nu sitter jag och skriver här. Jag lyssnar på skithög musik för att stänga ute ALLT annat. Så jag inte behöver gå sönder. Det är ljud jag bestämmer. Har kontroll över. En jämn ström av toner. Inga plötsliga ljud. Och jag glömde ta min concerta till lunch, vilket jag blev medveten om på eftermiddagen då jag kände av det.

Det här blev långt. Och kanske osammanhängande även om jag på något sätt försöka komma tillbaka till min tanke jag hade i början. Men det jag ville komma fram till. Se även barnen som lyckas i skolan. Se till helheten. Hitta rätt glasögon. Se hur vissa barn överkompenserar genom att kämpa i skolan. Jag själv har iallafall ingen lust längre att i perioder överkompensera och i andra perioder få falla hårt och klättra upp igen. Jag har ingen lust att inrätta mig i ledet längre. Jag skiter i vad alla tycker. Jag vill inte jobba. Inte om det ska vara som livet hittills har varit. Jag är 25 år och jag tänker jobba så mycket jag klarar för att orka leva. Jag skiter i att jag är 25, för min del kan jag lika gärna vara 75. Och jag tänker inte lära mig att hantera min vardag för att jag ska kunna jobba. Jag vill ha en fungerande vardag. Men aldrig att det är för att jag ska kunna uppfylla den mallen samhället sätter ut att man ska klara. Jag gör det för att må bra. Tråkigt om det sticker andra i ögonen som lättja eller ovilja. Det handlar inte om det. Jag har sämre ekonomi och det kan vara stressande. Men vad ska jag med pengar till om jag sliter till jag hamnar på psyket iallafall. Jag har nedsatt kapacitet för jag har ett funktionshinder. Och ingen har sett det hittills och ni har hittills sett en hyperfokuserande Anna. Från och med nu tänker jag fördela mina svårigheter över alla delar i mitt liv. För att kunna använda mina förbannat bra egenskaper till att skapa ett liv. För jag får jobba minst tio gånger så hårt som er andra som inte har min problematik.