Att vara tvungen att ordna med saker man inte förstår eller orkar...

Jag ansökte för någon vecka sedan om ett personligt ombud, som ska kunna hjälpa mig att samordna allt kring de insatser jag behöver. Jag visste redan då att allt som kommer behöva ordnas framöver kommer vara för mycket för mig att hantera. Idag ringer min psykolog och säger att jag inte ska bli sjukskriven, istället ska jag ansöka om aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen om jag kan arbeta mer än 10 timmar i veckan.

Så nu sitter jag här med ont i magen. Hade lust att börja gråta då hon ringde och fortfarande. Jag orkar inte med allt detta, som måste ringas, ordnas och som jag måste sätta mig in i för att förstå vad mina rättigheter och vad det bästa för mig är. För det verkar de inom psykiatrin inte ha någon koll på. Jag har ju fått gå på a-kassa i tre månader utan att egentligen ha arbetsförmågan för det. Hur ska man orka kräva något då man inte vet vad man kan kräva? Då de inte verkar veta det heller och man får lita på vad dom säger ska vara det bästa. Och jag som är som en snäll liten docka, som sitter och viskar och har svårt att stå upp för mig.

Ett personligt ombud är gratis och de hjälper till att få mina behov tillgodosedda och samordnar all hjälp jag får. Som stöd vid kontakt med myndigheter, agerar språkrör de gånger jag behöver det och hjälper till att ta reda hur samhällets stöd och hjälp fungerar. Alla de sakerna är något jag är i starkt behov av att få hjälp med.

Men, självklart försöker jag ordna allt. Vad har jag för val. Men det känns bara så jävla jobbigt, det snurrar i huvudet av allt psykologen sa och jag hoppas att de återkommer för att bevilja/avslå ansökan om det personliga ombudet snart. Och jag som hade en sån bra start på dagen, nu känns det bara som jag vill gå och dra täcket över huvudet.