I artikeln står det om Catharina och hennes ADHD, som feldiagnostierats innan hon slutligen fick diagnosen ADHD. Med rätt diagnos och rätt medicin kunde hon äntligen börja skapa ett liv med rätt glasögon på sig.
Psykiatrin, organisationen är dålig. Det handlar ofta om vilka människor du träffar, som lotto ungefär. Och att du själv ska känna och kunna sätta fingret på vad det är för fel. Vilket inte är lätt, då inte fattar varför det är som det är därför du söker hjälp. Även i mitt fall har både borderline och bipolär sjukdom funderats kring, eftersom vissa delar kan påminna om varandra som t.ex. humörsvägningar. Hade jag inte fått en utredning, hade det säkerligen stannat vid någon av dessa diagnoser. En annan viktigt del är även att det sprids mer kunskap i samhället. För om fler fick veta vad ADHD verkligen står för, skulle fler kunna känna igen sig och kunna söka rätt vård och rätt hjälp.
För få vet egentligen vad ADHD innebär och att ADD ens existerar är det få som har koll på. På dagis idag, berättade jag för en av de omtänksamma fröknarna att jag äntligen fått veta att det är ADD jag har. Jag fick en kram med följande fråga: "Vad är det då?".
ADHD är för många bilden av en person som klättrar på väggarna och mer vet man inte. Jag hade också dålig koll på vad det var och träffade i min sista placering på sjuksköterskeprogrammet en tjej med ADD. Jag gick då in på nätet och läste och sa till M: "Att va tusan, det där är ju precis som jag". Men avfärdade det ganska snart, med tanken att jag minsann inte skulle leta en massa undanflykter till att jag egentligen bara var lat...
Men vad som är mest skamligt är att det fortfarande inom psykiatrin verkar vara så att många har dålig koll på detta funktionshinder innebär. En läkare på psykavdelningen frågade om jag kunde läsa en bok och se tv och sen hade han bilden klar för sig att någon ADHD kunde det inte handla om. Har även träffat en patient som berättade att hon avfärdats länge för hon skötte ju sitt jobb... Min psykolog sa sen att den läkaren vet inte vad ADHD innebär, då jag satt ledsen och tvivlade på mig själv. En annan läkare sa till mig för några månader sedan, att en diagnos inte gör skillnad. Man kan jobba med svårigheterna ändå. Det håller jag med om till viss del, med stöd är det individen själv som måste utföra förändringarna. Men att det inte skulle göra någon skillnad kändes helt fel.
När jag berättade för sexåringen igår om sjukhusbesöket och att jag nu vet att jag har ADD och kan få rätt medicin blev hon glad. Idag berättade hon för sin kompis att min mamma har ADD och äntligen kommer hon få bra medicin! Ett funktionshinder påverkar hela familjen, även om man försöker vända sig ut och in för att ge dom nära och kära det bästa.
Och jag lovar, att frågar man de som fått sin ADHD/ADD-diagnos så skulle varenda en svara att det gjorde skillnad...
Så det är bra att Catharina försöker visa på bristerna i psykatrin, försöka få ut mer kunskap i samhället och sist men absolut inte minst vill jag själv tacka denna människa för att hon hjälpte mig att själv få en diagnos. Genom att själv se det jag själv funderat på, men avfärdat för några år sedan, kunde jag denna gång se till att få en utredning.
Catharinas blogg
<3 Tack för ditt inlägg. Även de dagar du rasar över mig och mina pissiga val så vet jag ändå att vi båda bara är människor, föräldrar som kämpar tappert att orka med i den galna världen vi inte alltid förstår. Du skriver fantastiskt!
SvaraRadera