Jag hade redan insikt i att sånt händer, i olika former. Men var inne på Lottas Abrahamssons Blogg och fick precis den åsikten och vetskapen bevisad. Jag röde ju vid det i mitt förra inlägg, ang utnyttjande.
Läs får ni se hur vansinnigt det är: Inget straff att våldta någon med asperger pga svårigheter vid förhör...
lördag 24 mars 2012
tisdag 20 mars 2012
Så länge en person står bredvid "en sån som jag" ser den alltid normal ut!
För er som vill bli stärkta i att fortsätta vara normala, så länge du står bredvid den som är "psykiskt sjuk", kommer några här några tips (ironiskt såklart, den positiva klangen alltså):
1. Man använder ordet psykiskt sjuk när man pratar om och med personen.
- Ja, jag vet att jag har en psykisk sjukdom. Men om du kallar det som det jag vet att det egentligen är, så låter det fel. Tyvärr. Då kommer jag motsätta mig. Använd gärna ord som "såna som ni", "dom" mm. så ska du se vad glad jag blir. Jag själv kallar det hellre svårigheter, problem, mm. Eftersom ordet kan användas som skällsord. Jag kan säga det, du får med.. Om du använder det på rätt sätt.
2. Berätta för personen vad den ska göra. För det vet ju du bäst. Du som är normal. Du vore ju inte normal om du inte visste hur man gör för att vara det.
- Berätta aldrig för någon annan hur dom ska göra. Det skulle jag vilja säga är en allmän regel, oavsett person. Det är skillnad på att lyssna och sedan berätta hur du ser på saken. Det kan hjälpa personen att se saker ur ett annat perspektiv. Ge förslag. Att berätta vad en person ska göra, får den antagligen att känna att den inte blir tagen på allvar. Och att dennes svårigheter är enkla om man bara gjorde på rätt sätt. Jag är inte dum, jag vet vad jag ska göra, hur jag ska göra, men det gör det inte enklare. Så då måste det bero på mig själv, enligt vissa andra. Och det gör ju självklart att jag känner mig ännu starkare och växer som människa.....
3. Om personen säger eller agerar ut (visserligen som en vanlig människa) kan man helt enkelt säga att denne är sjuk. Det där är en del av hennes sjukdom.
- Ja, det vet vi ju alla att ingenting "såna som jag" gör, kan ju vara normalt. Och allt är onormalt, då det blir fel. Andra skulle kanske kallas som idiot. Jag kanske kan bete mig som en idiot, utan att jag är sjuk. Och vad bra för andra att jag kan kallas sjuk i alla sammanhang det är bekvämt. Då blir vi tysta, för varför prata eller uttrycka sig om det ändå inte räknas som en mänsklig åsikt eller känsla. Och vad skönt sen för andra som kan komma undan med vad som helst, för dom är ju inte "sjuka i huvudet". Den enda frasen man behöver ta till är "Ja, men du.. hon är ju psykiskt störd". Och är man en riktigt stor idiot så varför inte också utnyttja personen i fråga, kanske även sexuellt. Ingen kommer ju ändå tro det om den berättade, för du är ju normal. Det är bara att säga "Ja, hon är ju sjuk, det förstår du väl när man hittar på såna saker"....... Eller, kanske det inte ansågs att vara något som skadade den andra personen, eftersom hon är "sjuk i huvudet" kan ju ingen gärning vara hemsk nog... Visserligen kommer ju ändå inte den "sjuka" säga något, eftersom hon själv vet att ingen kommer tro henne. Och vilket bra sätt sen, människan bli så mycket tryggare i sin självkänsla och personlighet. Den var ju redan så stark ifrån början....
Jag har en kusin med Crohns och en med Diabetes. Alla har en sjukdom, äter mediciner. För att vara friska. För en sjukdom likställs inte riktigt med att vara sjuk. Den kommer med svårigheter, försvårande omständigheter, lidande ibland.. Men man behöver inte vara sjuk. Den är en del av människan. Fysisk som psykisk. Vissa kanske alltid är väldigt sjuka, medan andra kan hålla sig ganska friska. Man skulle aldrig titta på en hjärtsjuk och tänka "Hjärtsjuk". Men många tittar på en (neuro)psykiatriskt handikappad och tänker "psyksjuk".
Oavsett... Slå aldrig på någon som är svagare. Ingen har större rätt att förolämpa någon för att man har en sjukdom. Eller ett handikapp. Och ja, jag gräver ner mig i ämnet NPF och psykiska funktionshinder.. För någon måste göra det, för jag står upp för mig och alla andra. För jag tycker det är viktigt. Jag mår bra av att göra det som jag haft/har svårt med till någon nytta. Och för varje person som tycker jag gör det för mycket, kommer jag göra det mer. För den personen visar precis med den åsikten, varför jag läser, lär mig, förmedlar och BRYR mig. Det betyder inte att jag gräver ner mig i mig själv, jag lyfter mig själv. Genom fakta, genom att veta min rättigheter, genom att boxa tillbaka mot vidriga synsätt och genom att känna att jag kanske hjälper en person längs vägen. Tråkigt för den som störs av det, men jag kan faktiskt också växa av kritik, eftersom det ger ännu mer eld på brasan. Så länge jag reflekterar och har kunskap att kunna ta in och kasta ut skiten igen. För att använda den i rätt syfte. Vilket inte är att den ska slå hål på mig, utan användas för att slå hål på idioter utan insikt och översittande!
1. Man använder ordet psykiskt sjuk när man pratar om och med personen.
- Ja, jag vet att jag har en psykisk sjukdom. Men om du kallar det som det jag vet att det egentligen är, så låter det fel. Tyvärr. Då kommer jag motsätta mig. Använd gärna ord som "såna som ni", "dom" mm. så ska du se vad glad jag blir. Jag själv kallar det hellre svårigheter, problem, mm. Eftersom ordet kan användas som skällsord. Jag kan säga det, du får med.. Om du använder det på rätt sätt.
2. Berätta för personen vad den ska göra. För det vet ju du bäst. Du som är normal. Du vore ju inte normal om du inte visste hur man gör för att vara det.
- Berätta aldrig för någon annan hur dom ska göra. Det skulle jag vilja säga är en allmän regel, oavsett person. Det är skillnad på att lyssna och sedan berätta hur du ser på saken. Det kan hjälpa personen att se saker ur ett annat perspektiv. Ge förslag. Att berätta vad en person ska göra, får den antagligen att känna att den inte blir tagen på allvar. Och att dennes svårigheter är enkla om man bara gjorde på rätt sätt. Jag är inte dum, jag vet vad jag ska göra, hur jag ska göra, men det gör det inte enklare. Så då måste det bero på mig själv, enligt vissa andra. Och det gör ju självklart att jag känner mig ännu starkare och växer som människa.....
3. Om personen säger eller agerar ut (visserligen som en vanlig människa) kan man helt enkelt säga att denne är sjuk. Det där är en del av hennes sjukdom.
- Ja, det vet vi ju alla att ingenting "såna som jag" gör, kan ju vara normalt. Och allt är onormalt, då det blir fel. Andra skulle kanske kallas som idiot. Jag kanske kan bete mig som en idiot, utan att jag är sjuk. Och vad bra för andra att jag kan kallas sjuk i alla sammanhang det är bekvämt. Då blir vi tysta, för varför prata eller uttrycka sig om det ändå inte räknas som en mänsklig åsikt eller känsla. Och vad skönt sen för andra som kan komma undan med vad som helst, för dom är ju inte "sjuka i huvudet". Den enda frasen man behöver ta till är "Ja, men du.. hon är ju psykiskt störd". Och är man en riktigt stor idiot så varför inte också utnyttja personen i fråga, kanske även sexuellt. Ingen kommer ju ändå tro det om den berättade, för du är ju normal. Det är bara att säga "Ja, hon är ju sjuk, det förstår du väl när man hittar på såna saker"....... Eller, kanske det inte ansågs att vara något som skadade den andra personen, eftersom hon är "sjuk i huvudet" kan ju ingen gärning vara hemsk nog... Visserligen kommer ju ändå inte den "sjuka" säga något, eftersom hon själv vet att ingen kommer tro henne. Och vilket bra sätt sen, människan bli så mycket tryggare i sin självkänsla och personlighet. Den var ju redan så stark ifrån början....
Jag har en kusin med Crohns och en med Diabetes. Alla har en sjukdom, äter mediciner. För att vara friska. För en sjukdom likställs inte riktigt med att vara sjuk. Den kommer med svårigheter, försvårande omständigheter, lidande ibland.. Men man behöver inte vara sjuk. Den är en del av människan. Fysisk som psykisk. Vissa kanske alltid är väldigt sjuka, medan andra kan hålla sig ganska friska. Man skulle aldrig titta på en hjärtsjuk och tänka "Hjärtsjuk". Men många tittar på en (neuro)psykiatriskt handikappad och tänker "psyksjuk".
Oavsett... Slå aldrig på någon som är svagare. Ingen har större rätt att förolämpa någon för att man har en sjukdom. Eller ett handikapp. Och ja, jag gräver ner mig i ämnet NPF och psykiska funktionshinder.. För någon måste göra det, för jag står upp för mig och alla andra. För jag tycker det är viktigt. Jag mår bra av att göra det som jag haft/har svårt med till någon nytta. Och för varje person som tycker jag gör det för mycket, kommer jag göra det mer. För den personen visar precis med den åsikten, varför jag läser, lär mig, förmedlar och BRYR mig. Det betyder inte att jag gräver ner mig i mig själv, jag lyfter mig själv. Genom fakta, genom att veta min rättigheter, genom att boxa tillbaka mot vidriga synsätt och genom att känna att jag kanske hjälper en person längs vägen. Tråkigt för den som störs av det, men jag kan faktiskt också växa av kritik, eftersom det ger ännu mer eld på brasan. Så länge jag reflekterar och har kunskap att kunna ta in och kasta ut skiten igen. För att använda den i rätt syfte. Vilket inte är att den ska slå hål på mig, utan användas för att slå hål på idioter utan insikt och översittande!
Ingen människa är god rakt igenom, eller ond rakt igenom.
Ingen människa är heller sjuk rakt igenom, eller frisk rakt igenom.
Inte heller normal rakt igenom, eller onormal rakt igenom.
Nu pratar jag både om fysiskt sjuka och psykiskt sjuka.
Men främst om alla, mänskligheten.
"Såna som jag"... och såna där "normala".
fredag 16 mars 2012
Hjärnkoll - för ett psykiskt friskare Sverige
Jag bloggar från och med idag i samarbete med Hjärnkoll. Där man även kan hitta andra bloggar och annat intressant. Så gör som jag, bli supporter, bl.a. kan du gå med i deras grupp på Facebook.
Så klicka nu in dig här: www.hjarnkoll.se
Så klicka nu in dig här: www.hjarnkoll.se
onsdag 14 mars 2012
Gästbloggare: Bipolär Sjukdom
Får ibland kontakt med andra personer med diagnoser. Alla bär på sin egen historia. Jag vill gärna visa er diagnoser ur olika människors perspektiv, av en och samma sjukdom/handikapp. Alla är unika, både i sin sjukdom och som människa. Så idag har en person fått berätta sin. Som vill vara anonym. Om andra som läser vill dela med sig, så hör gärna av er. Anonym eller inte, det spelar ingen roll.
Jag har en stark tro på att, om andra kan se diagnoser i alla dess nyanser, blir det lättare att urskilja vad som är personlighet och vad som tillhör sjukdomen/handikappet. Att se människan bakom diagnosen. Där diagnosen får stå i bakgrunden av människan som bär den. Den kan komma med viss glädje, lycka och positiva erfarenheter. Utveckling. Även om den ibland tar över oss. Bryter ner oss och lyckas krackelera oss.
Jag har en stark tro på att, om andra kan se diagnoser i alla dess nyanser, blir det lättare att urskilja vad som är personlighet och vad som tillhör sjukdomen/handikappet. Att se människan bakom diagnosen. Där diagnosen får stå i bakgrunden av människan som bär den. Den kan komma med viss glädje, lycka och positiva erfarenheter. Utveckling. Även om den ibland tar över oss. Bryter ner oss och lyckas krackelera oss.
Men oavsett... Ingen är sin diagnos!
En berättelse om att leva med Bipolär sjukdom
Sjukt... trodde inte jag hade problem. Trodde man bara såg sånt på film.
Jag vet nu att jag har något. Måste bara erkänna det för mig själv först.
Men lägger man svart på vitt alla händelser som skett, så ser man ju det ganska klart.
Det var också första gången jag drabbades av ångest. Ångest för allt. Ångest för att bli sjuk, ångest för att bli vuxen, ångest för att åka buss, stå i köer, prata med människor. Så jag bara isolerade mig själv. Stängde fönster och dörrar för alla. Vet inte hur länge det pågick... Dagar blev veckor, veckor blev månader... Ingen såg. Ingen förstod. Jag trodde jag hade blivit knäpp. Då sökte jag hjälp. Fick en gammal psykolog som själv verkade väldigt trött på livet. Hon frågade om min trasiga barndom, jag berättade och mådde sämre än någonsin. Psykologen tittade på klockan när jag pratade och hon gäspade flera gånger. Inte det bästa sättet en trasig 19-åring blivit bemött på. Det gjorde att jag stängde ute vården och vuxenvärlden...
Kämpade på genom åren med depressioner och hypomanier som kom och gick i skov. Kände mig inte som alla andra... har aldrig gjort det. När jag satt på parmiddagar, när jag var runt 25 år och alla omkring mig hade hunnit börja bilda familj. Då ville jag bara fly! Ibland under någon snedfylla kunde jag döma ut alla ”normala” par och familjer. Tyckte dom var lurade, att dom följde en mall. Bara för att man skulle liksom... Tyckte inte dom kunde tänka själva. Jag var bitter på min egen uppväxt och hade inga normala referensramar till familjelivet.
Träffade en person som var väldigt laidback och skrattade åt allt i livet. Jag gifte mig med honom och la locket på för allt. Men depressionerna och ångesten fanns kvar. Mina hypomanier fick jag mest under sommaren och när jag var berusad eller nykär (då tänker ni; ja men så är det väl för alla). Men skillnaden är att man gör såna saker som man bittert får ångra sen... Tokiga och ogenomtänkta grejer.
När jag är i mina hypomanier tycker jag att tiden går sååå sakta. Människor rör sig sakta, pratar om ointressanta saker. Medan jag är redo att lösa världsproblem och Platons filosofiska gåtor, allt på en och samma gång!
- Move it! Ur vägen!
- Här kommer jag, era sega svenssonsjävlar!
Tänk er mig på en parmiddag med dom känslorna...
Medan omgivningen sa: ”där är hon, hon som är så rastlös”....
Fick alltid höra det...
Det blir för mycket vin, jag drar mig undan paren och sen ut på någon nattklubb och efterfest tills alla slocknat.
Sunt. Nää... fast kul? Jaaaa.
Jag har alltid haft lätt att skaffa jobb. Då jag sökt dom under mina hypomanier. Jag kan ju allt då! Och dom tror ju mig! Det positiva är att jag lärt mig så många olika yrken på vägen och träffat underbara människor därtill. Jag skapar också fantastiska saker under mina maniska skov. Bilder, texter... känns som jag betyder allt för alla och att världen förstår mig.
Naturen viskar:
- Klä av dig naken....
- Lägg dig i mitt lingonris....
- Bada i min silverbäck. Vi är ett, du och jag....
Som ett allomfattande universum. Cooolt!
Jag fick också barn tillslut. Jag ångrar inte en sekund. Fast han har ADHD. Inte direkt chockad med hur det ser ut genetiskt i min släkt. Man kan väl säga att även jag växte upp (fast på mitt vis). Föll i en djup depression efter förlossningen. Kände mig som världens sämsta mamma... Gjorde allt man skulle. Och allt man inte behövde såsom att stampa pärmos, amma sönder brösten, koka och puréa. Byta sängkläder varje dag, dammsuga och Gudarna vet vad... Men allt detta gjorde jag oftast med tårarna rinnande.
Jag dog när min son föddes.
Tills en dag.
Det tog stopp.
Klockan var kring 12 på dagen, sonen var runt 10 månader, han var överaktiv och sov lite och nästan inget. Jag satt på vardagsrumsgolvet och grät och grät. Med en whiskey i min hand medan sonen klättrade på mig och skrattade.
Ringde sambon o sa:
- Nu är jag sjukskriven. Nu orkar jag inte mer. Jag ger upp... kom hem NU! För annars dör jag!
Då sökte jag hjälp och fick ångestdämpande. Jag var 31 år då. Livet började få färg igen. Jag kunde ta upp min son, se han i ögonen och älska tills mitt hjärta blödde. Mitt barn.
MITT BARN!! En fantastisk känsla. Jag såg inte min son innan medicinen. Då var allt helt svart. Men ångest och depressivitet fanns ändå med under åren som kom. Men jag har lärt mig att inte vara rädd för min ångest. Jag blev så jävla less en dag och tänkte att döden måste ju vara bättre än det här..?
Så jag skrek utmanande till min ångest:
- Kom igen då! Ta mitt jävla liv, orkar inte fajtas med dig längre! Det går inte!
Och då försvann den jäveln en bit.... Sjukt, att allt jag behövde göra var att skälla på Herr Ångest och acceptera honom som en del av mig. Vi blev poolersch och efter det kommer han inte och hälsar på så ofta, hmm....
Jag har nyss fått veta att jag är Bipolär. Jag håller på att prova ut mediciner.
Känner mig ändå nöjd med mitt liv, skulle faktiskt inte vilja byta det mot någon annans.
Jag är ju jag, med eller utan diagnos!
Jag bär mitt hjärta och mina känslor utanpå kroppen, precis som min son.
Och är stolt över det! Och stolt över honom!
För vi har något speciellt, något som dom andra inte har!
tisdag 13 mars 2012
Sug på den ni!
När det kommer upp någon adress jag inte känner igen i mina trafikkällor blir jag såklart nyfiken att kolla vad det är. Idag var det en sån länk. Och nu ska ni få höra vad jag fann! Jag fanns med som en bland 16 andra bloggar som handlar om ADHD. Någon försöker tydligen länka bloggarna på en sida, så det är lättare att hitta för dom som söker antar jag. Coolt tyckte jag iallafall, haha!!
.JPG)
Kika in imorgon vettja, då får ni ett inlägg gjort av en gästbloggare. Mycket fint inlägg!
Go´kväller på er!
.JPG)
Och så länkar jag snällt tillbaka, så ni också kan hitta andra intressanta bloggar om Äjdi Häjdi (som Maria Andersson säger)!
Kika in imorgon vettja, då får ni ett inlägg gjort av en gästbloggare. Mycket fint inlägg!
Go´kväller på er!
Samsjuklighet ADHD och Bipolär sjukdom
ADHD och förekomsten av andra psykiatriska åkommor som följd, anses vara mycket vanligt. Man har i flera forskningsstudier kunnat visa att samsjukligheten av att just Bipolär sjukdom och ADHD är hög. Man har hittat fynd på att de delar som fungerar sämre hos en person med ADHD också är påverkade vid depression och Bipolär sjukdom. Det kan därför spekuleras kring om det är därför det är vanligt att dessa två diagnoser ofta samexisterar.
I studierna har man sett att dessa båda diagnoser finns samtidigt, både barn, tonåringar och vuxna i högre grad än dom utan ADHD. Dom barn som kan diagnostiseras med Bipolär sjukdom har också till 80-90% diagnosen ADHD, enligt en av studierna. I tonåren har man funnit att samsjukligheten är mellan 50-70%. Dock kan symtomen vara mycket lika varandra och kan ibland vara svåra att urskilja. De bipolära svängningarna ter sig ofta inte heller som hos en vuxen. Barnen har ofta svängningar under dagar/ korta perioder av några dagar. Förekomsten av ett stabilt humör, förekommer ofta knappt alls utan svängningarna är mer konstanta. Man har också kunnat se samband att personer med ADHD utvecklade sina bipolära symtom tidigare i livet än dom utan förekomst av båda diagnoser. Drabbas svårare av sina svängningar och att dom med båda diagnoser också ofta har fler skov under sin livstid än de som enbart är bipolära. När barnet kommer upp i tonåren framträder skoven av depression och hypomanier ofta tydligare, vilket kan göra att det kan hittas och diagnostiseras lättare. Det kan även vara lättare att urskilja symtomen från ev samtidig ADHD.
I vissa fall har man dock kunnat se att när barnet växer upp, får man endast diagnosen Bipolär sjukdom istället för redan diagnostiserad ADHD. Länge har även kunskapen om Manodepressivitet hos barn varit låg och man har trott att barn inte drabbas. Kriterierna uppfylls ofta inte hos barn/ungdomar, men bör ändå tas i beaktning att det behövs medicinsk behandling utan uppfyllda kriterier.
Enligt B Geller är det fem symtom som hör till en manisk bild men
inte ADHD:
- Förhöjt stämningsläge
- Grandiositet
- Minskat sömnbehov
- Ökad sexuell upptagenhet
- Tankeflykt.
Samsjukligheten ses även i hög grad hos vuxna. Kunskapen om ADHD har ökat under de senaste åren och fler diagnostiseras därför också. Kunskapen om Bipolära sjukdomar har också en del kriterier som sagt, som skiljer sig från ADHD. Man brukar ofta ha dom båda som differentialdiagnoser (att kolla om en ADHD-diagnos istället beror på bipolör sjukdom och vice versa).
Den psykiatriska vården borde, med tanke på nya rön kring båda diagnoserna, öka medvetenheten hos samtliga vårdgivare inom psykiatrin. Att i högre grad leta efter tecken på samtidig ADHD, hos de patienter som har diagnosen Bipolär. Om man sätter i system att man vid Bipolär sjukdom faktiskt ser över om ev. ADHD-problematik finns, skulle de hitta dom med samexisterande diagnoser. För det tros finnas många patientgrupper som underdiagnostiseras. Den ökade kunskapen leder till också till ökad chans att urskilja symtomen i högre grad, för tilläggsdiagnos.
Att behandla Bipolär sjukdom och dess svängningarna, gör att behandlingen ofta kommer fungera sämre. Det är då självklart att upptäckten av båda diagnoserna är mycket viktiga för att minska patientens lidande, kunna ge rätt medicinsk behandling och rätt stöd för att fungera så bra som möjligt. Vilket stöd som behövs kan ju skilja sig mellan diagnoserna och utan rätt diagnos, ger man då kanske också felaktigt stöd. Behandlingen av ADHD-symtomen kan såklart få sämre effekt om det behandlas som enbart Bipolär sjukdom. Eller om man behandlas för felaktig Bipolär sjukdom/bara Bipolär sjukdom. Oftast behandlar man i första hand humörsvängningar för att stabilisera humöret, för att sedan behandla ADHD:n med centralstimulerande om ADHD-symtom kvarstår. Man har sett att svängningarna kan förvärras, vilket tros bero på metylfenidatets av- och på-effekt. Samtidigt anses det av en del därför inte heller farligt att behandla ADHD:n först, då effekten av metylfenidat går ur vid dagens slut. Den känsliga stresströskeln (och andra symtom) vid ADHD kan i sig leda till att trigga igång ett skov av hypomani/depression. Medan depression t.ex. i sin tur kan öka problematiken av sin ADHD. Ökad kunskap om diagnostisering, tillsammans och enskilt är självklart viktig att forska vidare kring. Även hur det ska behandlas då man har svårigheter från båda diagnoserna, vilken av diagnoserna som faktiskt bör behandlas först. Antagligen borde det ses till varje enskild individ vilken som försvårar livet och den andra diagnosen mest, skulle jag själv tro. Självklart måste man ha något att utgå ifrån gällande all slags behandling, men jag tror själv på att sätta stor vikt vid varje enskild patients behov.
Källor:
http://www.kcp.se/useruploads/files/arbeta_i_kvalitetsregister/Vardprogram/Bipolar_depression%20och%20bipolar%20sjukdom.pdf
http://www.lakartidningen.se/old/content_0413/pdf/1182_1187.pdf
http://www.svenskpsykiatri.se/calender/Samsjuklighet%20bipol%C3%A4r%20sjukdom%20och%20ADHD.pdf
söndag 11 mars 2012
"Hjärnans Chef"
Exekutiva funktionerna är en väldigt viktig del att förklara för att förklara problematiken vid ADHD/ADD. I vår frontallob som sitter i främre delen av hjärna finns hjärnans "dirigent". Samordnaren av de många olika funktionerna som styrs av frontalloben. De exekutiva förmågorna. Övergripande kan man säga att all information skickas dit, där det ska tolkas, organiseras och planeras mm. för att utföra en handling. Liten som stor. Det är det som gör att människan kan tänka i flera led, vilket man gör för det mesta vid en aktivitet. Att hålla den röda tråden, som man brukar säga. Där ska det sedan lagras i arbetsminnet, för att vid andra tillfällen kunna plocka fram det man lärt sig av tidigare erfarenheter. I det lilla kan det förklaras med små vardagsaktiviteter som blir automatiserat. Städ, tvätt, som två exempel. Även då man hamnar i en ny situation, kunna använda erfarenheten för att kunna använda som mall för att kunna lösa nya problem. Man kan alltså säga att man blickar bakåt i tiden för att ta sig igenom problemet genom att analysera gamla erfarenheter, samtidigt som man får en inre bild av hur resultatet kommer bli av använd problemlösning, framtidstänket. För att nå målet, måste man sortera ut det viktiga och kunna stänga ute sånt som stör och är ovidkommande. Efter vägen korrigerar man sånt som blivit fel för att nå uppsatt slutresultat. En handling innehåller dessa funktioner på samma gång, vi behöver dom tillsammans för att få till en handling. Även i dom minsta saker, men där det inte är lika tydligt just pga automatisering.
Vid ADHD/ADD brister "kommunikationen" mellan funktionerna vilket gör att en handling blir svår att automatisera. Dom behöver även varandra för att kunna utveckla varje enskild funktion så optimalt som möjligt. Det är fortfarande inte helt känt kring allt gällande de exekutiva funktionerna och är därför också svårt att förklara.
Men vilka är dom enskilda funktionerna?
Vilja och Initiativ (motivation)
För att komma igång med en aktivitet måste man ta ett initiativ. Och en vilja att utföra aktiviteten. Om vi inte vill så utför majoriteten den ändå. Även om det tar ett längre tid att börja. Vi tvingar oss att styra våra känslor så vi kan nå målet. Vid ADHD/ADD har vi som sagt brister i denna exekutiva förmåga och går mer på känslor. Målets resultat styrs alltså av känslor som då står över andra av hjärnans förmågor. Man kan ofta säga att man är här och nu vid ADHD/ADD, styrs av känslor och tillsammans med att ha svårt att överblicka blir det inte alltid rätt. Ytterligare tillsammans med förmågan att ha svårt att tänka sig in i hur ett slutmål kommet vara förrän man är där, innebär att man gör först och tänker sedan. Och ännu ett led, tillsammans med impulsivitet, så rusar det ännu fortare och man agerar ännu mer i affekt (känslor) och hinner inte reflektera över tanken förrän efteråt. Finns väldigt liten tid att ens hinna uppfatta vad som behövs för att tackla situationen på rätt sätt. Det är också en del som beskriver problemet med att man har förmågan, eftersom det går bra då man är motiverad men inte alls annars. Vilket inte andra kan se. Som att man inte bryr sig, men vi kan inte se till belöningen som kan komma efter utförs uppgift. Vi vill ha snabba belöningar, för även om vi tycker det är skönt efteråt då vi utfört en omotiverade aktivitet så kan vi inte plocka fram tidigare erfarenheter och inte heller kunna sätta sig in i att det kommet kännas så efteråt. Vårat motivationscentra är också "trasigt" och vi kan dessutom kräva extrema stimuli för att känna belöningen.
Om man trots det försöker utföra något tråkigt, ställer de exekutiva funktionerna till det och uppgiften blir ännu svårare (=ännu sämre motivation). Du kanske inte ens kommer i mål för du brister i uppmärksamhet mm och om du blir klar så är det fullt möjligt att det är fel ändå, eftersom du inte kunde hålla fokus. Du får negativ kritik och blir ännu mindre motiverad inför dessa aktiviteter, för när du väl utförde den fanns ingen belöning, vaken liten eller stor. Du får dålig självkänsla och orkar då kanske heller faktiskt inte bry dig. Och man har hamnat i den negativa spiralen. Väldigt viktigt i vår utveckling, eftersom vi inte bara har problem med de exekutiva funktionerna men också påverkas av miljö. Vilket såklart medför att de exekutiva förmågorna utvecklas ännu sämre och du fick inte rätt möjligheter för utvecklingen av dina exekutiva förmågor. Att kunna träna på att underlätta automatiseringen. Redan från barnsben. Vilket för övrigt, alla barn ju faktiskt gör, eftersom de inte utvecklat klart sina exekutiva förmågor heller.
Ja, det är så svårt att ta ut vilken information att skriva. Så jag avslutar bara såhär. Det är hjärnan som ska ta in intryck, kunna sortera ut vad som är viktigt att fokusera på, organisera, planera, motivera, reflektera (säkert något mer jag glömmer nu). Det ger ju uttryck som jag skrivit i allt, impulsivitet, lagra information (arbetsminne), vardagsbestyr och det som kallas igångsättningssvårigheter handlar mycket om att det blir för mycket intryck, som inte går att sortera och man tar sig ingenstans istället. De exekutiva funktionerna hör ju ihop med kognitiva förmågor. Googla om ni är intresserade av att läsa mer!
Och allt ville jag förklara, då jag kom att tänka på det, nu när jag läst mina utredningspapper. Jag förstår varför jag har svårt i vardagen, jag har väldigt dåliga exekutiva förmågor vilket visade sig på testen under utredningen. Så lägger ut en liten del ur mina papper, som är relevant. Och så vill jag säga till er, att det var mycket konstigt att läsa om mig själv. Jag har säkert läst papperen 20 gånger, för att försöka förstå att det är jag. Jag vet ju om mina svårigheter, men jag har inte riktigt kunnat förstå, eftersom det är så enkla saker som bara inte fungerar.
Vid ADHD/ADD brister "kommunikationen" mellan funktionerna vilket gör att en handling blir svår att automatisera. Dom behöver även varandra för att kunna utveckla varje enskild funktion så optimalt som möjligt. Det är fortfarande inte helt känt kring allt gällande de exekutiva funktionerna och är därför också svårt att förklara.
Men vilka är dom enskilda funktionerna?
Vilja och Initiativ (motivation)
För att komma igång med en aktivitet måste man ta ett initiativ. Och en vilja att utföra aktiviteten. Om vi inte vill så utför majoriteten den ändå. Även om det tar ett längre tid att börja. Vi tvingar oss att styra våra känslor så vi kan nå målet. Vid ADHD/ADD har vi som sagt brister i denna exekutiva förmåga och går mer på känslor. Målets resultat styrs alltså av känslor som då står över andra av hjärnans förmågor. Man kan ofta säga att man är här och nu vid ADHD/ADD, styrs av känslor och tillsammans med att ha svårt att överblicka blir det inte alltid rätt. Ytterligare tillsammans med förmågan att ha svårt att tänka sig in i hur ett slutmål kommet vara förrän man är där, innebär att man gör först och tänker sedan. Och ännu ett led, tillsammans med impulsivitet, så rusar det ännu fortare och man agerar ännu mer i affekt (känslor) och hinner inte reflektera över tanken förrän efteråt. Finns väldigt liten tid att ens hinna uppfatta vad som behövs för att tackla situationen på rätt sätt. Det är också en del som beskriver problemet med att man har förmågan, eftersom det går bra då man är motiverad men inte alls annars. Vilket inte andra kan se. Som att man inte bryr sig, men vi kan inte se till belöningen som kan komma efter utförs uppgift. Vi vill ha snabba belöningar, för även om vi tycker det är skönt efteråt då vi utfört en omotiverade aktivitet så kan vi inte plocka fram tidigare erfarenheter och inte heller kunna sätta sig in i att det kommet kännas så efteråt. Vårat motivationscentra är också "trasigt" och vi kan dessutom kräva extrema stimuli för att känna belöningen.
Om man trots det försöker utföra något tråkigt, ställer de exekutiva funktionerna till det och uppgiften blir ännu svårare (=ännu sämre motivation). Du kanske inte ens kommer i mål för du brister i uppmärksamhet mm och om du blir klar så är det fullt möjligt att det är fel ändå, eftersom du inte kunde hålla fokus. Du får negativ kritik och blir ännu mindre motiverad inför dessa aktiviteter, för när du väl utförde den fanns ingen belöning, vaken liten eller stor. Du får dålig självkänsla och orkar då kanske heller faktiskt inte bry dig. Och man har hamnat i den negativa spiralen. Väldigt viktigt i vår utveckling, eftersom vi inte bara har problem med de exekutiva funktionerna men också påverkas av miljö. Vilket såklart medför att de exekutiva förmågorna utvecklas ännu sämre och du fick inte rätt möjligheter för utvecklingen av dina exekutiva förmågor. Att kunna träna på att underlätta automatiseringen. Redan från barnsben. Vilket för övrigt, alla barn ju faktiskt gör, eftersom de inte utvecklat klart sina exekutiva förmågor heller.
Ja, det är så svårt att ta ut vilken information att skriva. Så jag avslutar bara såhär. Det är hjärnan som ska ta in intryck, kunna sortera ut vad som är viktigt att fokusera på, organisera, planera, motivera, reflektera (säkert något mer jag glömmer nu). Det ger ju uttryck som jag skrivit i allt, impulsivitet, lagra information (arbetsminne), vardagsbestyr och det som kallas igångsättningssvårigheter handlar mycket om att det blir för mycket intryck, som inte går att sortera och man tar sig ingenstans istället. De exekutiva funktionerna hör ju ihop med kognitiva förmågor. Googla om ni är intresserade av att läsa mer!
Och allt ville jag förklara, då jag kom att tänka på det, nu när jag läst mina utredningspapper. Jag förstår varför jag har svårt i vardagen, jag har väldigt dåliga exekutiva förmågor vilket visade sig på testen under utredningen. Så lägger ut en liten del ur mina papper, som är relevant. Och så vill jag säga till er, att det var mycket konstigt att läsa om mig själv. Jag har säkert läst papperen 20 gånger, för att försöka förstå att det är jag. Jag vet ju om mina svårigheter, men jag har inte riktigt kunnat förstå, eftersom det är så enkla saker som bara inte fungerar.
onsdag 7 mars 2012
Så roligt att det börjar droppa in kommentarer!!
Har senaste veckan fått flera kommentarer här på bloggen. Med frågor och berättelser om personerna själva. Och lite boosting för mig, då vissa tackar för att dom kan känna igen sig. Bra, då vet jag att bloggen nått till dom jag vill att den ska nå ut till!
Jag är ju varken psykolog eller läkare och kan ju bara svara på frågor ur min egen synvinkel. Och den kunskapen jag samlat på mig. Men för mig ger det mycket att prata med likasinnade och alla har inte något att fråga eller prata med. Så det gör mig ännu gladare att någon vill dela med sig till mig. Och jag lär mig något av att få höra om er. Personer bakom diagnoser ger en annan kunskap än att läsa i en faktabok.
Jag blir glad att någon sätter sig och skriver en kommentar, det gör att jag får ännu mer inspiration till att fortsätta skriva mina inlägg. Så tack till er som kommenterat de här senaste dagarna! Jag hoppas fler vill göra det!
Jag vaknade imorse och hade äntligen sovit bra en natt. Tre nätter i rad sov jag inte mycket. 4 timmar ungefär varje natt, med uppvaknanden. Många gånger då jag sover dåligt en natt, så blir jag inte trött dagen efter utan pigg. Och kan inte somna nästa natt heller. Kroppen känns slut, men min hjärna är vad jag skulle tro övertrött. Som barna! Reagerar åt precis motsatt håll och den varvar upp istället. Så igår låg jag på dagen och försökte somna, för att bryta det, så jag skulle kunna somna på kvällen. Jag lyckades inte men tillslut somnade jag på kvällen och sov nästan 8 timmar. Eftersom jag inte kände mig trött, var det inte jobbigt, men kroppen reagerar ju negativt på det. Så jag vet att det sliter och att jag blir upp och ner, vilket jag inte vill. Jag har sömnmedicin kvar, men jag tog den helst inte ens då jag fick den utskriven förra året. Jag vill lära mig hantera så mycket som möjligt själv, inte ta mediciner för det. Men vissa gånger behövs det. Jag åt det en kort period förra året och det var för att få en sömnrutin, så när jag kommit tillrätta med det, så slutade jag med den. Mediciner behöver faktiskt inte bli långvariga.
Barnen är borta resten av veckan, så vi får se vad jag hittar på för något. Känns skönt att slippa ha tider att passa, som stressar mig. Ska till sjukgymnasten på psyket kl 11, kom jag på nu när jag tänker på tider Sen är jag fri resten av dagen och resten av veckan! Jag hoppas åtminstone att solen kikar fram idag, få tanka in lite vårkänsla. Har ni hört att fåglarna börjat kvittra?
Slutligen ger jag er en uppgift: Gör någon glad idag. Ge någon en kram, eller berätta att du tycker om någon. Ge en okänd en komplimang. Bestäm själv hur, men kanske den du gör glad verkligen behöver det idag utan att du visste det. Kanske är det du som behöver det mest idag. Ställ dig framför spegeln och säg något snällt till dig själv. Det ska jag göra, träna på att vara lite snäll med mig själv idag!
Jag är ju varken psykolog eller läkare och kan ju bara svara på frågor ur min egen synvinkel. Och den kunskapen jag samlat på mig. Men för mig ger det mycket att prata med likasinnade och alla har inte något att fråga eller prata med. Så det gör mig ännu gladare att någon vill dela med sig till mig. Och jag lär mig något av att få höra om er. Personer bakom diagnoser ger en annan kunskap än att läsa i en faktabok.
Jag blir glad att någon sätter sig och skriver en kommentar, det gör att jag får ännu mer inspiration till att fortsätta skriva mina inlägg. Så tack till er som kommenterat de här senaste dagarna! Jag hoppas fler vill göra det!
Jag vaknade imorse och hade äntligen sovit bra en natt. Tre nätter i rad sov jag inte mycket. 4 timmar ungefär varje natt, med uppvaknanden. Många gånger då jag sover dåligt en natt, så blir jag inte trött dagen efter utan pigg. Och kan inte somna nästa natt heller. Kroppen känns slut, men min hjärna är vad jag skulle tro övertrött. Som barna! Reagerar åt precis motsatt håll och den varvar upp istället. Så igår låg jag på dagen och försökte somna, för att bryta det, så jag skulle kunna somna på kvällen. Jag lyckades inte men tillslut somnade jag på kvällen och sov nästan 8 timmar. Eftersom jag inte kände mig trött, var det inte jobbigt, men kroppen reagerar ju negativt på det. Så jag vet att det sliter och att jag blir upp och ner, vilket jag inte vill. Jag har sömnmedicin kvar, men jag tog den helst inte ens då jag fick den utskriven förra året. Jag vill lära mig hantera så mycket som möjligt själv, inte ta mediciner för det. Men vissa gånger behövs det. Jag åt det en kort period förra året och det var för att få en sömnrutin, så när jag kommit tillrätta med det, så slutade jag med den. Mediciner behöver faktiskt inte bli långvariga.
Barnen är borta resten av veckan, så vi får se vad jag hittar på för något. Känns skönt att slippa ha tider att passa, som stressar mig. Ska till sjukgymnasten på psyket kl 11, kom jag på nu när jag tänker på tider Sen är jag fri resten av dagen och resten av veckan! Jag hoppas åtminstone att solen kikar fram idag, få tanka in lite vårkänsla. Har ni hört att fåglarna börjat kvittra?
Slutligen ger jag er en uppgift: Gör någon glad idag. Ge någon en kram, eller berätta att du tycker om någon. Ge en okänd en komplimang. Bestäm själv hur, men kanske den du gör glad verkligen behöver det idag utan att du visste det. Kanske är det du som behöver det mest idag. Ställ dig framför spegeln och säg något snällt till dig själv. Det ska jag göra, träna på att vara lite snäll med mig själv idag!
tisdag 6 mars 2012
Finns det någon med ADHD/ADD här?
Jag tror ju de flesta som läser min blogg är dom som vet vem jag är. Men jag har ju en del läsare nu och tänkte att någon borde väl för tusan ha ADHD/ADD?
Om denna någon som läser detta fått pröva sig fram med medicinerna, så skulle jag så gärna ha någon att diskutera medicin med. Jag var rätt less idag och stod på mig hos min Psykolog om medicin-byte och hon tyckte jag verkade påläst. Men jag vet som inte vad jag ska säga, jag känner bara att jag vill byta till Ritalin. Har ju effekt av min Concerta, vilket jag märkt nu i helgen då jag struntade i att ta den. För jag blev så ledsen, då jag får en Rebound-effekt och ganska snabbt, trots att Concerta ska vara upp till 12 timmar. Ja och andra biverkningar. Kändes som att det inte kunde vara värre utan.
Nu har jag provat ett tag och höjt och mixtrat. Läkaren ville att jag skulle höja till 72 mg + 18 mg till lunch. Men då blev ju Rebound-effekten som en ännu större käftsmäll. Det var för att få snabbare effekt på morgonen, vilket jag verkligen behöver. Men jag tror inte Concerta är första-hands-alternativet för det. Hon (psykologen)tyckte då iallafall ungefär, kändes det som, att ja, men du har ju effekt då så då fungerar den. Det tyckte jag inte riktigt var samma sak. Så jag drog hela raddan med vad jag vet. Men avslutade med att jag är ju faktiskt ingen läkare, men jag tänker inte nånsin mer äta medicin utan att göra allt för att det ska bli så bra effekt som möjligt. För tidigare har jag ju fått dom, ingen har egentligen utvärderat hur den fungerat och har heller inte höjt för att se om det blev bättre effekt.
Hmm, ointressant för er som inte äter min medicin. Men ja, jag vet att alla reagera olika på medicin av olika anledningar, men skulle som sagt bara vara skönt att ha någon att klura med för att känna att jag har något att stötta mig på för min sak. Frågade också hur kunnig min läkare är på medicinering mot ADHD. För även om hon är överläkare inom psykiatrin, så krävs det ändå mycket kunskap eftersom det är en helt annan typ av behandling. Fick dock inget svar.
Vi får väl se vad som händer. Jag kan åtminstone inte sluta, oavsett hur jobbiga biverkningar jag har. För i lördags då jag inte tog den, så fick jag nog kl 11 och tog en lägre dos. Som en känsla att det inte går att leva resten av dagen, i mitt "normal"-tillstånd. I det där luddet.. Skulle få en läkartid, så jag ska väl känna mig lyckosam eftersom det brukar ta lång tid mellan gångerna. Och jag är glad att jag verkligen gjorde så mycket jag kunde för att få något gehör. Stå upp för min rätt är ju inte direkt något jag kan lägga till i min egenskaps-lista direkt.
Känns som en long-shot att någon skulle svara, men jag provar iallafall. Den som inte frågar, får heller inget svar.
Sov Gott me´ er nu!!
Om denna någon som läser detta fått pröva sig fram med medicinerna, så skulle jag så gärna ha någon att diskutera medicin med. Jag var rätt less idag och stod på mig hos min Psykolog om medicin-byte och hon tyckte jag verkade påläst. Men jag vet som inte vad jag ska säga, jag känner bara att jag vill byta till Ritalin. Har ju effekt av min Concerta, vilket jag märkt nu i helgen då jag struntade i att ta den. För jag blev så ledsen, då jag får en Rebound-effekt och ganska snabbt, trots att Concerta ska vara upp till 12 timmar. Ja och andra biverkningar. Kändes som att det inte kunde vara värre utan.
Nu har jag provat ett tag och höjt och mixtrat. Läkaren ville att jag skulle höja till 72 mg + 18 mg till lunch. Men då blev ju Rebound-effekten som en ännu större käftsmäll. Det var för att få snabbare effekt på morgonen, vilket jag verkligen behöver. Men jag tror inte Concerta är första-hands-alternativet för det. Hon (psykologen)tyckte då iallafall ungefär, kändes det som, att ja, men du har ju effekt då så då fungerar den. Det tyckte jag inte riktigt var samma sak. Så jag drog hela raddan med vad jag vet. Men avslutade med att jag är ju faktiskt ingen läkare, men jag tänker inte nånsin mer äta medicin utan att göra allt för att det ska bli så bra effekt som möjligt. För tidigare har jag ju fått dom, ingen har egentligen utvärderat hur den fungerat och har heller inte höjt för att se om det blev bättre effekt.
Hmm, ointressant för er som inte äter min medicin. Men ja, jag vet att alla reagera olika på medicin av olika anledningar, men skulle som sagt bara vara skönt att ha någon att klura med för att känna att jag har något att stötta mig på för min sak. Frågade också hur kunnig min läkare är på medicinering mot ADHD. För även om hon är överläkare inom psykiatrin, så krävs det ändå mycket kunskap eftersom det är en helt annan typ av behandling. Fick dock inget svar.
Vi får väl se vad som händer. Jag kan åtminstone inte sluta, oavsett hur jobbiga biverkningar jag har. För i lördags då jag inte tog den, så fick jag nog kl 11 och tog en lägre dos. Som en känsla att det inte går att leva resten av dagen, i mitt "normal"-tillstånd. I det där luddet.. Skulle få en läkartid, så jag ska väl känna mig lyckosam eftersom det brukar ta lång tid mellan gångerna. Och jag är glad att jag verkligen gjorde så mycket jag kunde för att få något gehör. Stå upp för min rätt är ju inte direkt något jag kan lägga till i min egenskaps-lista direkt.
Känns som en long-shot att någon skulle svara, men jag provar iallafall. Den som inte frågar, får heller inget svar.
Sov Gott me´ er nu!!
lördag 3 mars 2012
Sökord på Google som får upp min blogg som resultat..
Sökningarna på Google som gör att människor får fram min blogg i sökresultatet. Dom orden syns i min statistik. Jag undrar vilka vissa är. Hur mår dom? Vad lever dom i för situation? Lider dom i tysthet?
En sökning idag löd: "Jag försöker hela tiden fast det inte syns". Och jag börjar tänka.. Det måste ju vara en människa med en problematik, eftersom denne tillslut sätter sig och knappar in orden i sökrutan. Jag föreställer mig en person som känner att något inte stämmer och letar ett svar. En person där inte någon ser vad som virvlar på insidan. Men som uppenbarligen faktiskt inte är lat eller ovillig att försöka. Känner det, att den försöker hela tiden . Men antagligen ändå har svårt att lita på den känslan eftersom andra just inte ser. Kampen.
En annan sökning för någon vecka sen löd: "Kan man få ADHD då man är 11 år, eller märks det innan"? Något liknande, för sökorden har försvunnit nu. Där tänkte jag, är det denna 11-åring som sökt med dom orden? Som inte heller någon ser. Eller är det en förälder som söker svar på varför deras barn kämpar, fast ändå inte når upp till vad som krävs.
Jag får ont i hjärtat då jag rullar ner i statistik-listan och ser dessa sökningar. Att någon okänd, någon annanstans sitter och mest troligt är ensam i den känslan. Jag vet hur det känns. Hur många det måste finnas som sitter och känner så. Dom här två exemplen har ju faktiskt sökt ett svar på en fundering. Dom kanske då åtminstone tagit ett steg framåt i att vägra stå svarslös. Men dom som inte ens vet själv att det dom känner inte är fel. Inte beror på att dom gör fel. Hur är det med dom?
Jag hoppas dom här personerna läser det här. Och om dom inte menade frågan som sådan, så vet jag ju att det finns andra med den frågan. Som jag hoppas läser det här.
Lita ALLTID på den känslan. Din känsla!!
fredag 2 mars 2012
Skattepengar
Något jag funderat på och jag vet, andra med mig, är vad våra skattepengar går till. Jag har inte alltför stor inblick i politiken, men borde inte folket kunna ha större inflytande i vad de används till?
Det finns för lite pengar.. Vi måste skära ner i skola och vården. I slutändan blir dom som arbetar med sjuka, sjuka själva. För dom går på knäna. Och de flesta tycker det är otroligt fel. Så mitt resonemang är och har länge varit; Kan vi inte minska tillskottet inom vissa områden? Jag tycker iallafall att vissa saker borde få finansieras i större grad av personen som vill ha tillgång till det. I Strömsund där jag bodde förut smällde man upp en stor, fet älg på torget. Den var ful och ärligt, hur många hade saknat en älg där? Det fyller ju absolut ingen funktion. Fulare blev den, för jag störde mig på den vare gång jag gick förbi den, eftersom jag tänkte på hur pengarna kunde använts bättre.
Så mitt förslag är, kan man inte göra fasta summor som går till olika områden. Så självklart dom stora pengarna går till just skola och omsorg i första hand. Och säg, tex en tredjedel ska skattebetalarna kunna bestämma själv till vad de ska användas. Många skulle nog skjuta in den summan i nödvändiga saker, som att människor ska få bättre vård. Vill jag ha kultur så får jag betala. Jag tycker att pengarna finnas, men att det i större grad ska få bekostas själv. I skolan drog dom ju in fruktstunden för skolan inte kunde finansiera det. För mig är det okej, men för vissa inte. En del i Sverige har faktiskt knappt råd med mat i slutet av månaden. Så om det får bekostad själv, varför inte låta oss betala för saker som inte är livsnödvändiga. Barn orkar inte en dag i skolan utan att få fylla på energi. Hur ska barnen kunna tänka en hel dag? Jag skulle däremot inte sova sämre om Umeå inte blev kulturhuvudstad 2014.
Men som sagt, har inte jättebra koll på hur det fungerar. Men för mig låter det som något som borde kunna göras. Pengarna behöver kanske inte komma utav högre skatt, utan av mer logiska prioriteringar. Jag skulle väldigt gärna höra varför det är som det är av någon politiker. Så jag kan förstå. Måste ju vara av en bra anledning man fördelar pengarna som man gör idag? Någon annan som tänkt på det? Eller vet svaret på min stilla undran?
Det finns för lite pengar.. Vi måste skära ner i skola och vården. I slutändan blir dom som arbetar med sjuka, sjuka själva. För dom går på knäna. Och de flesta tycker det är otroligt fel. Så mitt resonemang är och har länge varit; Kan vi inte minska tillskottet inom vissa områden? Jag tycker iallafall att vissa saker borde få finansieras i större grad av personen som vill ha tillgång till det. I Strömsund där jag bodde förut smällde man upp en stor, fet älg på torget. Den var ful och ärligt, hur många hade saknat en älg där? Det fyller ju absolut ingen funktion. Fulare blev den, för jag störde mig på den vare gång jag gick förbi den, eftersom jag tänkte på hur pengarna kunde använts bättre.
Så mitt förslag är, kan man inte göra fasta summor som går till olika områden. Så självklart dom stora pengarna går till just skola och omsorg i första hand. Och säg, tex en tredjedel ska skattebetalarna kunna bestämma själv till vad de ska användas. Många skulle nog skjuta in den summan i nödvändiga saker, som att människor ska få bättre vård. Vill jag ha kultur så får jag betala. Jag tycker att pengarna finnas, men att det i större grad ska få bekostas själv. I skolan drog dom ju in fruktstunden för skolan inte kunde finansiera det. För mig är det okej, men för vissa inte. En del i Sverige har faktiskt knappt råd med mat i slutet av månaden. Så om det får bekostad själv, varför inte låta oss betala för saker som inte är livsnödvändiga. Barn orkar inte en dag i skolan utan att få fylla på energi. Hur ska barnen kunna tänka en hel dag? Jag skulle däremot inte sova sämre om Umeå inte blev kulturhuvudstad 2014.
Men som sagt, har inte jättebra koll på hur det fungerar. Men för mig låter det som något som borde kunna göras. Pengarna behöver kanske inte komma utav högre skatt, utan av mer logiska prioriteringar. Jag skulle väldigt gärna höra varför det är som det är av någon politiker. Så jag kan förstå. Måste ju vara av en bra anledning man fördelar pengarna som man gör idag? Någon annan som tänkt på det? Eller vet svaret på min stilla undran?
torsdag 1 mars 2012
Tydligen kan jag skriva..
På mindre än ett dygn har jag fått höra att mina blogginlägg är bra skrivna. Någon gång har det hänt tidigare. Igår var det en tjej som hälsade genom Y. Som jobbar på avdelning på psyket. Och idag en tjej jag känner som har ADHD. Inte vet jag om det är för dom har någon slags inblick i vad jag skriver om. Andra med ADHD/ADD kan känna igen sig, det är viktigt. Det som finns då man träffar en grupp med andra så kallade bokstavsbarn är en känsla man inte tidigare upplevt. Den där förståelsen om vad det man pratar om, faktiskt betyder. Som den här tjejen också sa, att hon känner igen sig. Även om inte alla saker är likadana. För vi är ju individer, med samma diagnos men lite olika svårigheter. Och olika personligheter. Men den där kärnan som binder oss samman. Och hon tog också upp om det här med att andra inte kan förstå riktigt, hur man kliver upp och kliver in i kaoset. Jag kan försöka förklara det. Men det finns ändå en slags totalkvot för vad andra kan förstå. Det är skönt att prata med andra, "likadana". Man behöver liksom inte säga så mycket, för man pratar samma språk.
Ja, skrivandet. Jag blir glad av att höra att jag skriver bra. Jag tycker ju att jag skriver lite vimsigt. Känner att jag har svårt att få fram riktigt vad jag menar. Sen läser jag ju inte igenom texten. Jag publicerar bara. Korrekturläsning, vad är det? Men jag känner nu att jag överraskas av mig själv då jag efteråt läser min egen text. Ofta ser det faktiskt ganska ordnat ut ändå. Jag har fått ut det jag kände i text. Jag sätter mig och vet vad jag vill skriva. Men kan innan inte riktigt samla tankarna för vad och hur jag ska få fram det. Men märker nu att jag sätter mig, börjar skriva och så löper det bara på. Blir ganska långt ibland, för jag får helt plötsligt jättemycket jag vill skriva. Kanske hade kunnat tänkas igenom och samla ihop det. Så det blir mer koncist. Men jag kan inte. Och jag skriver ur hjärtat. Vad jag vill förmedla och genom att inte försöka sammanfatta, tycker jag att det blir ännu mer ärligt. Det går från tanke till text, utan att riktigt passera hjärnan. Direkt från hjärtat.
Annars har jag spenderat någrs timmar på psyket idag. Jag är klar med utredningen hos arbetsterapeuten. Sista frågorna. Nu sammanställer hon och sen får jag höra vad hon kommit fram till. Och då kan vi börja jobba istället. Ska bli intressant. Har varit jobbigt. Flera möten, många formulär och mycket frågor. Jag har så svårt att svara på många, ska beskriva saker. Vad fungerar inte och så, mer i detalj. Jag vet ju, men ändå inte. Att ge ett kort svar, har jag svårt för. Skattningsformulär också. Jag kan inte ange en siffra. 1-5. Det är svårt. Måste diskutera nästan varje fråga. Vad menar hon, vilken situation osv, för att kunna komma fram till den där siffran. Men det har varit det viktigaste just nu. Arbetsterapeten. Det känns som hon sitter på nycklarna som jag behöver. Strategierna som precis jag är i behov av. Det blir bra.
Biverkningarna är bättre. Det är jag väldigt glad över. Att monstret som tog över mig har börjat krypa ut igen. Då kan jag ta mig an nästa medicinjustering.
Det går bra nu. Det brukar folk säga. Kaoset är ganska stort just nu. Men jag är gladare. För jag känner mig mer och mer trygg i mig själv. Kaoset ställer då till det. Men slår inte ner mig lika hårt då. Håller på skriva ett inlägg om självkänsla. Och försöker sammanfatta en studie. Det blir bra det. Då jag fått ihop vad studien handlar om, så jag kan förmedla det och koppla ihop det med mina egna tankar.
Imorgon är det fredag. Härligt. Woo hooooo.. Tycker ni inte?
Ja, skrivandet. Jag blir glad av att höra att jag skriver bra. Jag tycker ju att jag skriver lite vimsigt. Känner att jag har svårt att få fram riktigt vad jag menar. Sen läser jag ju inte igenom texten. Jag publicerar bara. Korrekturläsning, vad är det? Men jag känner nu att jag överraskas av mig själv då jag efteråt läser min egen text. Ofta ser det faktiskt ganska ordnat ut ändå. Jag har fått ut det jag kände i text. Jag sätter mig och vet vad jag vill skriva. Men kan innan inte riktigt samla tankarna för vad och hur jag ska få fram det. Men märker nu att jag sätter mig, börjar skriva och så löper det bara på. Blir ganska långt ibland, för jag får helt plötsligt jättemycket jag vill skriva. Kanske hade kunnat tänkas igenom och samla ihop det. Så det blir mer koncist. Men jag kan inte. Och jag skriver ur hjärtat. Vad jag vill förmedla och genom att inte försöka sammanfatta, tycker jag att det blir ännu mer ärligt. Det går från tanke till text, utan att riktigt passera hjärnan. Direkt från hjärtat.
Annars har jag spenderat någrs timmar på psyket idag. Jag är klar med utredningen hos arbetsterapeuten. Sista frågorna. Nu sammanställer hon och sen får jag höra vad hon kommit fram till. Och då kan vi börja jobba istället. Ska bli intressant. Har varit jobbigt. Flera möten, många formulär och mycket frågor. Jag har så svårt att svara på många, ska beskriva saker. Vad fungerar inte och så, mer i detalj. Jag vet ju, men ändå inte. Att ge ett kort svar, har jag svårt för. Skattningsformulär också. Jag kan inte ange en siffra. 1-5. Det är svårt. Måste diskutera nästan varje fråga. Vad menar hon, vilken situation osv, för att kunna komma fram till den där siffran. Men det har varit det viktigaste just nu. Arbetsterapeten. Det känns som hon sitter på nycklarna som jag behöver. Strategierna som precis jag är i behov av. Det blir bra.
Biverkningarna är bättre. Det är jag väldigt glad över. Att monstret som tog över mig har börjat krypa ut igen. Då kan jag ta mig an nästa medicinjustering.
Det går bra nu. Det brukar folk säga. Kaoset är ganska stort just nu. Men jag är gladare. För jag känner mig mer och mer trygg i mig själv. Kaoset ställer då till det. Men slår inte ner mig lika hårt då. Håller på skriva ett inlägg om självkänsla. Och försöker sammanfatta en studie. Det blir bra det. Då jag fått ihop vad studien handlar om, så jag kan förmedla det och koppla ihop det med mina egna tankar.
Imorgon är det fredag. Härligt. Woo hooooo.. Tycker ni inte?