Gästbloggare: Bipolär Sjukdom

Får ibland kontakt med andra personer med diagnoser. Alla bär på sin egen historia. Jag vill gärna visa er diagnoser ur olika människors perspektiv, av en och samma sjukdom/handikapp. Alla är unika, både i sin sjukdom och som människa. Så idag har en person fått berätta sin. Som vill vara anonym. Om andra som läser vill dela med sig, så hör gärna av er. Anonym eller inte, det spelar ingen roll. 


Jag har en stark tro på att, om andra kan se diagnoser i alla dess nyanser, blir det lättare att urskilja vad som är personlighet och vad som tillhör sjukdomen/handikappet. Att se människan bakom diagnosen. Där diagnosen får stå i bakgrunden av människan som bär den. Den kan komma med viss glädje, lycka och positiva erfarenheter. Utveckling. Även om den ibland tar över oss. Bryter ner oss och lyckas krackelera oss. 

 

Men oavsett... Ingen är sin diagnos!

En berättelse om att leva med Bipolär sjukdom

Sjukt... trodde inte jag hade problem. Trodde man bara såg sånt på film. 

Jag vet nu att jag har något. Måste bara erkänna det för mig själv först. 

Men lägger man svart på vitt alla händelser som skett, så ser man ju det ganska klart.

Första gången jag fick en depression var när jag var 19 år. Jag bara låg i min pojkväns säng, dag ut och dag in. Utan att äta, utan att duscha. Dag och natt flöt ihop till ett grått blurr. Det spelade ändå ingen roll vad som var dag och natt. Jag hade ingenting att passa, var arbetslös, det fanns inga jobb då. Och att sälja in sig själv var inget jag kunde när jag var 19 år. Jag visste ju inte ens själv vem jag var. 


Det var också första gången jag drabbades av ångest. Ångest för allt. Ångest för att bli sjuk, ångest för att bli vuxen, ångest för att åka buss, stå i köer, prata med människor. Så jag bara isolerade mig själv. Stängde fönster och dörrar för alla. Vet inte hur länge det pågick... Dagar blev veckor, veckor blev månader... Ingen såg. Ingen förstod. Jag trodde jag hade blivit knäpp. Då sökte jag hjälp. Fick en gammal psykolog som själv verkade väldigt trött på livet. Hon frågade om min trasiga barndom, jag berättade och mådde sämre än någonsin. Psykologen tittade på klockan när jag pratade och hon gäspade flera gånger. Inte det bästa sättet en trasig 19-åring blivit bemött på. Det gjorde att jag stängde ute vården och vuxenvärlden... 


Kämpade på genom åren med depressioner och hypomanier som kom och gick i skov. Kände mig inte som alla andra... har aldrig gjort det. När jag satt på parmiddagar, när jag var runt 25 år och alla omkring mig hade hunnit börja bilda familj. Då ville jag bara fly! Ibland under någon snedfylla kunde jag döma ut alla ”normala” par och familjer. Tyckte dom var lurade, att dom följde en mall. Bara för att man skulle liksom... Tyckte inte dom kunde tänka själva. Jag var bitter på min egen uppväxt och hade inga normala referensramar till familjelivet. 


Träffade en person som var väldigt laidback och skrattade åt allt i livet. Jag gifte mig med honom och la locket på för allt. Men depressionerna och ångesten fanns kvar. Mina hypomanier fick jag mest under sommaren och när jag var berusad eller nykär (då tänker ni; ja men så är det väl för alla). Men skillnaden är att man gör såna saker som man bittert får ångra sen... Tokiga och ogenomtänkta grejer.


När jag är i mina hypomanier tycker jag att tiden går sååå sakta. Människor rör sig sakta, pratar om ointressanta saker. Medan jag är redo att lösa världsproblem och Platons filosofiska gåtor, allt på en och samma gång! 

- Move it! Ur vägen! 

- Här kommer jag, era sega svenssonsjävlar! 

Tänk er mig på en parmiddag med dom känslorna... 

Medan omgivningen sa: ”där är hon, hon som är så rastlös”.... 

Fick alltid höra det... 

Det blir för mycket vin, jag drar mig undan paren och sen ut på någon nattklubb och efterfest tills alla slocknat. 

Sunt. Nää... fast kul? Jaaaa.

Jag har alltid haft lätt att skaffa jobb. Då jag sökt dom under mina hypomanier. Jag kan ju allt då! Och dom tror ju mig! Det positiva är att jag lärt mig så många olika yrken på vägen och träffat underbara människor därtill. Jag skapar också fantastiska saker under mina maniska skov. Bilder, texter... känns som jag betyder allt för alla och att världen förstår mig. 
Naturen viskar:

- Klä av dig naken.... 

- Lägg dig i mitt lingonris.... 

- Bada i min silverbäck. Vi är ett, du och jag.... 

Som ett allomfattande universum. Cooolt! 

Jag fick också barn tillslut. Jag ångrar inte en sekund. Fast han har ADHD. Inte direkt chockad med hur det ser ut genetiskt i min släkt. Man kan väl säga att även jag växte upp (fast på mitt vis). Föll i en djup depression efter förlossningen. Kände mig som världens sämsta mamma... Gjorde allt man skulle. Och allt man inte behövde såsom att stampa pärmos, amma sönder brösten, koka och puréa. Byta sängkläder varje dag, dammsuga och Gudarna vet vad... Men allt detta gjorde jag oftast med tårarna rinnande. 

Jag dog när min son föddes. 

Tills en dag. 

Det tog stopp. 

Klockan var kring 12 på dagen, sonen var runt 10 månader, han var överaktiv och sov lite och nästan inget. Jag satt på vardagsrumsgolvet och grät och grät. Med en whiskey i min hand medan sonen klättrade på mig och skrattade. 
Ringde sambon o sa: 

- Nu är jag sjukskriven. Nu orkar jag inte mer. Jag ger upp... kom hem NU! För annars dör jag! 

Då sökte jag hjälp och fick ångestdämpande. Jag var 31 år då. Livet började få färg igen. Jag kunde ta upp min son, se han i ögonen och älska tills mitt hjärta blödde. Mitt barn. MITT BARN!! En fantastisk känsla. Jag såg inte min son innan medicinen. Då var allt helt svart. 


Men ångest och depressivitet fanns ändå med under åren som kom. Men jag har lärt mig att inte vara rädd för min ångest. Jag blev så jävla less en dag och tänkte att döden måste ju vara bättre än det här..? 
Så jag skrek utmanande till min ångest: 
- Kom igen då! Ta mitt jävla liv, orkar inte fajtas med dig längre! Det går inte! 
Och då försvann den jäveln en bit.... Sjukt, att allt jag behövde göra var att skälla på Herr Ångest och acceptera honom som en del av mig. Vi blev poolersch och efter det kommer han inte och hälsar på så ofta, hmm....

Jag har nyss fått veta att jag är Bipolär. Jag håller på att prova ut mediciner. 

Känner mig ändå nöjd med mitt liv, skulle faktiskt inte vilja byta det mot någon annans. 

Jag är ju jag, med eller utan diagnos! 

Jag bär mitt hjärta och mina känslor utanpå kroppen, precis som min son. 

Och är stolt över det! Och stolt över honom! 

För vi har något speciellt, något som dom andra inte har!