Så länge en person står bredvid "en sån som jag" ser den alltid normal ut!

För er som vill bli stärkta i att fortsätta vara normala, så länge du står bredvid den som är "psykiskt sjuk", kommer några här några tips (ironiskt såklart, den positiva klangen alltså):


1. Man använder ordet psykiskt sjuk när man pratar om och med personen. 

- Ja, jag vet att jag har en psykisk sjukdom. Men om du kallar det som det jag vet att det egentligen är, så låter det fel. Tyvärr. Då kommer jag motsätta mig. Använd gärna ord som "såna som ni", "dom" mm. så ska du se vad glad jag blir. Jag själv kallar det hellre svårigheter, problem, mm. Eftersom ordet kan användas som skällsord. Jag kan säga det, du får med.. Om du använder det på rätt sätt.


2. Berätta för personen vad den ska göra. För det vet ju du bäst. Du som är normal. Du vore ju inte normal om du inte visste hur man gör för att vara det.

- Berätta aldrig för någon annan hur dom ska göra. Det skulle jag vilja säga är en allmän regel, oavsett person. Det är skillnad på att lyssna och sedan berätta hur du ser på saken. Det kan hjälpa personen att se saker ur ett annat perspektiv. Ge förslag. Att berätta vad en person ska göra, får den antagligen att känna att den inte blir tagen på allvar. Och att dennes svårigheter är enkla om man bara gjorde på rätt sätt. Jag är inte dum, jag vet vad jag ska göra, hur jag ska göra, men det gör det inte enklare. Så då måste det bero på mig själv, enligt vissa andra. Och det gör ju självklart att jag känner mig ännu starkare och växer som människa.....


3. Om personen säger eller agerar ut (visserligen som en vanlig människa) kan man helt enkelt säga att  denne är sjuk. Det där är en del av hennes sjukdom.

- Ja, det vet vi ju alla att ingenting "såna som jag" gör, kan ju vara normalt. Och allt är onormalt, då det blir fel. Andra skulle kanske kallas som idiot. Jag kanske kan bete mig som en idiot, utan att jag är sjuk. Och vad bra för andra att jag kan kallas sjuk i alla sammanhang det är bekvämt. Då blir vi tysta, för varför prata eller uttrycka sig om det ändå inte räknas som en mänsklig åsikt eller känsla. Och vad skönt sen för andra som kan komma undan med vad som helst, för dom är ju inte "sjuka i huvudet". Den enda frasen man behöver ta till är "Ja, men du.. hon är ju psykiskt störd". Och är man en riktigt stor idiot så varför inte också utnyttja personen i fråga, kanske även sexuellt. Ingen kommer ju ändå tro det om den berättade, för du är ju normal. Det är bara att säga "Ja, hon är ju sjuk, det förstår du väl när man hittar på såna saker"....... Eller, kanske det inte ansågs att vara något som skadade den andra personen, eftersom hon är "sjuk i huvudet" kan ju ingen gärning vara hemsk nog... Visserligen kommer ju ändå inte den "sjuka" säga något, eftersom hon själv vet att ingen kommer tro henne. Och vilket bra sätt sen, människan bli så mycket tryggare i sin självkänsla och personlighet. Den var ju redan så stark ifrån början....


Jag har en kusin med Crohns och en med Diabetes. Alla har en sjukdom, äter mediciner. För att vara friska. För en sjukdom likställs inte riktigt med att vara sjuk. Den kommer med svårigheter, försvårande omständigheter, lidande ibland.. Men man behöver inte vara sjuk. Den är en del av människan. Fysisk som psykisk. Vissa kanske alltid är väldigt sjuka, medan andra kan hålla sig ganska friska. Man skulle aldrig titta på en hjärtsjuk och tänka "Hjärtsjuk". Men många tittar på en (neuro)psykiatriskt handikappad och tänker "psyksjuk".

Oavsett... Slå aldrig på någon som är svagare. Ingen har större rätt att förolämpa någon för att man har en sjukdom. Eller ett handikapp. Och ja, jag gräver ner mig i ämnet NPF och psykiska funktionshinder.. För någon måste göra det, för jag står upp för mig och alla andra. För jag tycker det är viktigt. Jag mår bra av att göra det som jag haft/har svårt med till någon nytta. Och för varje person som tycker jag gör det för mycket, kommer jag göra det mer. För den personen visar precis med den åsikten, varför jag läser, lär mig, förmedlar och BRYR mig. Det betyder inte att jag gräver ner mig i mig själv, jag lyfter mig själv. Genom fakta, genom att veta min rättigheter, genom att boxa tillbaka mot vidriga synsätt och genom att känna att jag kanske hjälper en person längs vägen. Tråkigt för den som störs av det, men jag kan faktiskt också växa av kritik, eftersom det ger ännu mer eld på brasan. Så länge jag reflekterar och har kunskap att kunna ta in och kasta ut skiten igen. För att använda den i rätt syfte. Vilket inte är att den ska slå hål på mig, utan användas för att slå hål på idioter utan insikt och översittande!

Ingen människa är god rakt igenom, eller ond rakt igenom. 

Ingen människa är heller sjuk rakt igenom, eller frisk rakt igenom. 

Inte heller normal rakt igenom, eller onormal rakt igenom.

Nu pratar jag både om fysiskt sjuka och psykiskt sjuka. 

Men främst om alla, mänskligheten. 

"Såna som jag"... och såna där "normala".