Snart är det haveri på gång

Alltså min hjärna och min kropp håller på implodera. Varje ljud skär inne i hjärnan och får en kortslutning. Mot kvällen (som nu) är det hela tiden. Kroppen känns som om den skulle ha ett konstant blodsockerfall, det värker i varenda liten led och jag har bara halv känsel känns det som. Hade det inte varit för barnen, så hade jag gått i ide för att genomlida den här skiten. Stängt in mig tills det gått över. Även om jag är så otroligt less. Mitt humör har aldrig varit så här hemskt någonsin. Det är jobbigt att titta också, hjärnan hänger inte med och ögonen kortsluter dom med. Och konstanta ryckningar och skakiga händer. Fast skakig är jag i och för sig jämt, men inte riktigt så här.

Får sån obehagskänsla i kroppen, det känns ju som om hjärnan kommer smälta ihop, eller att en stroke kommer inträffa. Nåt iallafall. Det ger en lite ångest. Men jag vet ju att det inte kommer att ske. Men när känslan bli så stark är det svårt att tänka så. Eftersom alla utsättningssymtom känns så starka och fruktansvärt onaturliga. Nä, jag säger som 4-åringen: "Du är en bajskorv"! Just nu gäller det alla och allt.