Medicin-mixter

Har nu helt trappat ut min antidepressiva medicin, venlafaxin. Minskade själv med tabletter förutom de lägre doserna som skrevs ut. Plockade ur korn ur kapseln och satte igen den innan jag tog den. Har läst att det är en hel del utsättningssymtom. Vilket jag helt och fullt kände igen mig i, dom gånger jag glömde en tablett. Hjärnstötar som är obehagligt. Och dagen var gjord för illamående innan jag tillslut spydde. En dag utan nu och tror den långsamma minskningen var bra. Har endast känt av dom här stötarna.

Jag har länge tyckt att medicinen är ett rävgift. Jag ville verkligen sluta. Efter att jag halverat dosen till 75 mg för några månader sen, kände jag också att jag mådde bättre. Visst hjälpte den väl mot depressionen, men efter minskningen märkte jag mer av det jag känt. Som en avtrubbning. Inte deprimerad eller speciellt nedstämd, men rätt likgiltig och ingen lust att göra nåt. Redan nu har jag fått större lust igen att göra saker. Läkaren sa att vi skulle sätta ut den, för troligen sänkte den mig. Trots att den är stämningshöjande.

Nu ska jag istället prova att öka min stämningsstabiliserande medicin. Prova prova. Men enda sättet att hitta rätt. Ökade också concertan för att försöka komma igång bättre på morgonen. Men åt det bara några dagar, sen gick jag ner i dos igen. Fick ännu mer andnöd, som om det satt en häst på bröstet. Pulsökning. Visserligen är det efter lunch och jag har det nu också, men mindre. När medicinen går ur får jag snabb puls och ofta andnöd. Stresskänsla. Som om det lugnande den ger, istället pyser ut på samma gång då den går ur. Då tar jag en till vid 2-tiden. Eftersom jag blir lugnare på kvällen av den. Blir tröttare och mer avslappnad. Men vill fortfarande byta till Ritalin. Kommer snart vägra ta concertan. Sen hjälper för lite och biverkningarna är mer. Ritalin kanske inte heller kommer funka bättre, men det vet jag ju ute förrän jag provat.

Men helst av allt skulle jag slippa mediciner. Fast tror inte nån vill äta medicin. Det jag uppfattat är att jag och många med mig är rädd då man måste börja med mediciner. Det kanske gäller andra sjukdomar med, men skillnaden tror jag är att fysisk sjukdom ofta är mer konkret. Man behöver medicinen för att må bättre eller vara frisk. Så man tar den. Vid medicin för psyket så är det som om att man inte behöver den. För det är något man kan hantera själv. Men människor dör av psykiska åkommor. Det är Den vanligaste dödsorsaken bland unga tillsammans med olyckor. Men det är som om en psykisk sjukdom ofta ses som något man själv har ansvar över, medan en fysisk sjukdom är något man ofrivilligt drabbas av. Tror mycket få personer skulle känna lika stort motstånd till att ta en medicin som man utan kan dö av. Även om man är rädd för den. Går uppfattningen att dödligheten av psykisk sjukdom på något sätt bortses ifrån. Dom behövs för att ställa iordning ämnen och substanser i kroppen, likaväl som vid det fysiska. Kan det kanske vara för att det kan vara svårare att hitta rätt medicin? Det finns inte bara några att välja bland för olika tillstånd, utan ofta en hel uppsjö av läkemedel. Och för att man inte kan testa med t.ex. blodprov för att säkerställa diagnos.

När det gäller metylfenidat och amfetamin vid ADHD har man ju hört och läst om det beroendeframkallande knarket. Det är större risk att hamna i missbruk om man inte tar dom. Man måste hantera problemen och självmedicinerar. Det har också motsatt effekt än vad det har på människor utan ADHD. Man blir inte hög utan lugnare.

Vid psykisk sjukdom tror jag också att mångas okunskap leder till att andra tror att man är en svag människa som bara måste försöka mer, man måste rycka upp sig och sluta tycka synd om sig själv. Ja, man måste själv ta ansvaret över att jobba med sina svårigheter. Alla behöver inte heller medicin. Men den som inte mått dåligt vet inte vilken styrka som dagligen krävs för att ta sig framåt. Tänk alla gånger en och samma människa lyckats ställa sig upp igen. Och faller gång på gång. Jag skulle vilja påstå att vi är en grupp med en av dom största styrkorna. Och jag tror få vill dö. Dom vill bara inte leva. Och trots dom starka tankarna så ska det ofta gå långt innan någon tar sitt liv. Så förstå, att med den starka känslan inom sig ändå försöka att må bättre.

Många psykiatriska svårigheter går inte över. Botas inte. Det gör inte heller diabetes. Man får lära sig att kontrollera sitt blodsocker. Lära sig hur man måste sköta kosten. Hur man ska dosera sitt insulin. Lära sig känna igen tecknen för att veta om man håller på bli låg. Kämpa med att lära sig leva med det. Samma sak enligt mig. Man får lära sig hantera sin psykiska sjukdom. Lära sig att känna igen tecknen på om man håller på bli låg, deprimerad. Lära sig hantera ångest för att kunna leva med den om den inte övervinns. Och precis som att vissa inte vill inse att dom har diabetes och inte skötet sig med kosten mm. Finns det dom som inte accepterar och lär sig hantera sitt psyke. Sen finns det ju olika sorters diagnoser, där man ibland själv inte märker då man blit sjukare igen. Men bara som en liknelse mellan fysisk och psykisk sjukdom. Båda kan vara dödliga om dom inte hanteras på rätt sätt.

Det som här mig förbannad också är att man inte tar in döden och allvaret lika tydligt i ekvationen. Få unga skulle få gå med en fysisk sjukdom så länge som ungdomar med psykisk åkomma. Det skulle utredas bättre och fortare tills man hittat rätt och satt in rätt åtgärder. Det är dåliga resurser inom psykiatrin. Men det gäller hela sjukvården. Och det är lika oacceptabelt att inte hjälpa dom som mår psykiskt dåligt som tvärtom. Skyll inte på dåliga resurser. Människor kommer in och har gjort självmordsförsök och kastas ändå snabbt ut till sitt öde igen. Väntan på hjälp. Skulle ingen acceptera inom somatiska vården även om jag är väl medveten om att det ofta är in och ut även där pga resursbrist. Men likställ det. Siffrorna måste ju ändå tala för sig. Det är nåt som är fel om självmord är vanligaste dödsorsaken bland unga. Det är inget som kan väntas med innan hjälpen kommer. Det är DÖDLIGT!!! Och då skiter jag blanka fan i om det går att bevisas genom tester. Personen skulle inte välja att ta sitt liv pm denna var frisk. Det är bevis nog att något måste göras. Det går inte att bara skicka hem någon med ångestdämpande. Roten till problemet finns kvar. Ingen skriver ut insulin till diabetikern och lämnar dom till att klura ut resten själv.

Hur dom haver så kan jag bara säga hur jag ser på det. Och det är grova liknelser, men nog så bra som förklaring på vad jag menar. Har inte många läsare här, men den som får någon tanke får gärna skriva en kommentar om hur denne ser på mitt resonemang. Oavsett om du håller med eller inte. Det fina i kråksången är ju möjligheten att vara anonym. För jag tror inte 60 läsare inte får en enda tanke då dom läser mina inlägg. Får väl se om någon känner sig manad att uttrycka sina egna åsikter, det tar inte lång tid att dela med sig av en tanke. Tycker just du nåt om psykiatri, diagnoser och mediciner?