onsdag 15 februari 2012

En månad sen sist..

Lusten att blogga har helt uteblivit. Jag kämpar efter jul och vad det innebär med flera steg tillbaka för mig som tappar alla rutiner. Kaoset infinner sig så fort och slår lätt undan fötterna för mig. Känslan av att det inte finns någon mening att börja om igen. Svårigheten med att ens lyckas börja någonstans alls egentligen. Sen har det varit både läkare, psykologbesök, arbetsterapeut, sjukgymnast, försäkringskassa och arbetsförmedlingen. Två-tre möten på en vecka och jag känner mig helt utpumpad. Samtidigt som det går bakåt går det ändå samtidigt framåt. Jag känner mer styrka i min egen person och vad jag är. Att försöka acceptera mina svårigheter, trots att jag ofta är så arg för det är så orättvist. Men samtidigt glad över det, för jag och andra med mig och liknande situation utvecklas till stora människor. Som får ovärderlig erfarenhet, möjligheten att se saker andra inte lägger märke till. Och för min del, den stora acceptansen för annorlunda, unika människor. Men tänker på hur underligt det är.. Jag accepterar andra så lätt, deras goda egenskaper överskuggar andra brister. Om jag mötte någon som mig skulle jag acceptera mig, respektera mig och tycka jag var en unik och insiktsfull människa. Ändå överskuggar mina negativa sidor konstant de positiva, där alla dåliga ting blir sanning och alla bra saker om mig själv följs av ett men..

Att få kapitulera och motvilligt acceptera min bipolära diagnos. Där jag inte är bitter på någon, men ledsen att jag mest troligt utvecklat bipolaritet som följd av min Adhd. Att då behöva hantera två diagnoser och inte bara en. Som påverkar varandra. Men jag ser nu dessa som två grundstenar, till för att få rätt mediciner, rätt terapi och att ha något att förhålla mig till för att lära mig fungera med dom. Diagnoser som är nyanserade, som inte kan klumpa ihop människor i en kategori eftersom ingen är sin diagnos. Jag har en personlighet, även om jag såklart inte kunnat utvecklas på det sätt jag kanske kunde utan dom. Men där jag är glad att jag faktiskt har formats av dom. Det gör mig till en bättre människa. Men det kan ofta vara liten tröst då allt går emot en och jag inte kan fungera som jag vill och må bra. Svängningarna är värst, från båda diagnoser. Det är svårt då jag absolut inte vet hur en dag kommer bli. Men jag lär mig för att veta när jag måste göra vad, utifrån hur jag mår. Så jag vill ändå inte vara någon annan än mig. Min person växer med mina motgångar. Och ju mer jag lär mig, desto mer kan jag utnyttja de positiva sidorna.

En mamma med en son med adhd sa till mig hur mycket hon älskar sin son men önskade att impulsiviteten och det negativa som det medför skulle bli bättre. Tror det kan vara en sorg. Då sa jag att utan det skulle han å andra sidan inte ha den enorma empati han har. Hur mycket kärlek och omtanke som ryms i en sån liten kropp är så underbart. Därför är det så synd att han och så många med honom, genom att inte passa in pga det som stör omgivningen ger ångest och trycker ner de positiva ur människan. Därför är det så viktigt att få hjälp i tid, så det positiva inte hinner förminskas. Därför dessa egenskaper innebär såna otroliga möjligheter. Och dom ska andra vara lyckliga att dessa små barn har. Det är vad som borde sticka ut och läggas märke till. Uppmuntra det och lär er hantera andras svårigheter bättre. För ett barn som fortfarande går på dagis ska inte behöva ha ångest. Och inte se sig själv som ett elakt barn. Att de redan så tidigt väver in ondska och mindervärde som en del av sin person. Det är inte okej!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar