Men HALLÅ, då kommer jag ju aldrig kunna sluta, för mitt liv blir ju aldrig stabilt. Alla bara släpper mig för jag är ju "så duktig och tänk vad långt jag kommit. Du klarar dig ju själv". När jag snarare behövt mer hjälp i takt med ökade krav, men då minskar samhällets insatser istället.. Och jag själv känner bara att jag blir mer och mer handikappad som person i mitt vardagliga liv utanför ett jobb. Så istället för insatser ska man väl helt enkelt äta medicin.. Och kan du klara dig hemma, då kan du jobba. Då skiter det sig hemma. Men kan du jobba, då kan du också sköta ett hem. Moment 22 liksom. Och ja jag kan båda, men lämna gärna tillbaka mina kryckor. Ge tillbaka stödet i hemmet även fast jag kan vara funktionell på ett jobb. Jag kan inte vänta hur många år som helst i kö för att "jag är duktig". För hemma är jag fan totalt jävla icke-duktig! Det är inte meningen att en snart 32-årig mamma ska ha en sambo som snarare är ens personliga assistent. I viss mån är det nog det du får på köpet när du lever med nån med en npf-problematik. Men det måste ju finnas nån slags gräns.
Du straffas i Sverige idag när du jobbar. Som tidigare heltidssjukskriven, som sett alla sidor, anser jag mig kvalificerad att säga det. Sverige har kanske inte sämsta samhällsstödet, men det är långt ifrån bra. Skulle faktiskt kalla det dåligt och sämre blir det. Som både vårdgivare och vårdtagare anser jag mig vara kvalificerad att göra en hyfsad bedömning även här. Nu var det inte det jag ville förmedla med inlägget. Men det vill jag ändå bara tillägga, för det gör mig så fruktansvärt arg!
(Från min utredning 2011. När jag läser det här känner jag att jag är så himla bra! Men jag förstår varför jag blir så trött. Jag är kompetent för att jag genom vilja och målmedvetenhet kompenserar mina nedsättningar)
Iallafall.. Jag sa till läkaren som tog bort diagnosen att jag ville ha en utökad utredning. För sju år sen såg en arbetsterapeut andra saker än psykologen och annan personal. Vilket hon gick igenom med denne. Som sa att jag var helt enkelt bipolär och emotionellt instabil (vilket jag alltså inte längre bedöms vara, nåt av dom). Jag har sen dess undrat om det fanns mer underliggande orsaker till mina funktionsnedsättningar. En fråga som ökat ju mer jag återigen ska fungera med jobb och vardag. Denna läkare ställde då två frågor till mig och sa sen efter mina svar "ja men då har du inte det. Varför är det viktigt med diagnos?" Ja för jag vill få hjälp från rätt ställe och med rätt saker! Och skulle ADHD fortfarande enbart bedömas utifrån forskning på pojkar skulle jag inte ha det heller. Men som tur är går saker sakta framåt så vi tjejer och kvinnor kan bedömas med rätt mall. Så två, hemskt stereotypiska frågor, känns lite blaha som undersökningsmetod enligt min åsikt!
Jag har gått kurser om bipolaritet, jag har läst på otaliga timmar om bipolaritet, jag har försökt förlika mig och leta igenkänning i sju år i diagnosen och mer tid på annat relaterat till diagnosen under alla år. Så hur ska jag kunna lita på att två frågor räcker för att utesluta en diagnos, när det ställdes en som tog 7 år att avskriva?
(2011)
Jag är inte bitter över feldiagnostiseringen i sig, då det i mitt fall faktiskt inte lett till alltför felaktig, eller stor, felmedicinering eller hindrade mig från min diagnos ADHD. Då hade det varit sämre. Men det kan faktiskt vara direkt livshotande att gå med fel diagnos. Du kan få fel behandling, fel mediciner som inte är bra. Men det betyder ju förstås också att du går miste om rätt behandling, även om den felaktiga inte är så förödande. Utan rätt diagnos och behandling tar faktiskt människor sitt liv.
Så att diagnostiserad fel gör det mig nåt om den hindrar mig så jag är O-diagnostiserad felaktigt. För det ger mig sämre förutsättningar. Det borde åtminstone inte avgöras av två små frågor. Om det tar sju år att ta bort en felaktig diagnos, känns det oprofessionellt att det tar sju sekunder att avfärda en. Uteslut diagnoser om det är så att det inte finns nån, men gör det åtminstone ordentligt!
Här är länkar till inlägg för många år sedan:
http://annsen.blogspot.se/2011/02/acceptans-och-motivation.html?m=0
