Vilse i Pannkakan

Perfektion

2011-12-15T20:39:00.001+01:00

Det enda i livet jag vet att jag gjort bra är mina barn. Det enda som någonsin kommer vara ren lycka i mina ögon!

Pysselverkstad

2011-12-14T21:30:00.003+01:00

Barnen lekte som om de träffats hur många gånger som helst förut. Jag och T ritade, barnen kom och pysslade dom med efter ett tag. Fin kväll med underbara barn och fina föräldrar!

H och tant Anna-Stina pysslar på, ritar och klipper.

Den okammade mamman...

2011-12-13T00:05:00.001+01:00

Dagar då det är tungt och jobbigt och tröttheten pockar på och allt känns hopplöst. Dessa dagar hamnar jag lätt djupt nere på botten. Snabb att ta till tanken att det alltid är såhär, inget ordnar sig, det barkar bara utför, jag kan inte hålla upp de rutiner jag jobbar så hårt med osv. Men att jag var väldigt rastlös och inte kunde somna förrän kl tre inatt, har inget med det att göra... Inbillar jag mig då iallafall. Det är klart det har. Och kanske just för att jag jobbar så hårt, så faller det lite då och då. Något inom mig säger stopp, kanske för det blir för mycket. Men jag blir livrädd då det gör det, för jag klarar inte av att tillåta mig göra det. Eftersom jag är så rädd att jag inte ska klara av att plocka upp bitarna och fortsätta där jag var. Dit jag kommit. Genom åren har saker fungerat bättre i perioder och mindre bra, ja, de flesta perioder. Det är så djupt inpräntat inom mig att det inte kommer fungera. Hur ska jag kunna motivera mig så länge som en hel livstid? Men det är väl just det som livet handlar om. Att lära sig att jag inte kan motivera mig alla dagar. Att jag inte orkar alla dagar, precis som andra människor. Men svårigheten är ju bara att om jag släpper på kontrollen har jag så svårt att fungera igen. Det kanske är största träningen, att kunna finna en mellanväg.

Dessa dagar, som idag, tycker jag absolut inte medicinen fungerar. Men det är ju ingen mirakelmedicin som får mitt liv att på automatik fungera. Fick höja dosen idag iallafall. Men jag tror ändå jag skulle vilja byta till Ritalin. Ritalin Depot har 50% akut frisättning lärde jag mig idag, medan Concerta har 22%. Jag skulle behöva kickas igång ännu fortare. Det är ju just där jag behöver sparkas i rumpan, för att det sedan ska rulla på bättre under dagen. Jag kommer få ett läkarbesök i januari. Förhoppningsvis... Det har ju hänt att det dröjt både en och två månader innan jag fått en tid förut.

Dagar som idag, då jag kommer med benen släpandes efter mig in på skola och dagis och antar att jag ser ut som jag känner mig. Håglös, utsiktslös och obehaget pirrandes runt i kroppen. Då jag på vägen i bilen funderar på att köra in i ett träd. Trots att jag inte har depression egentligen på så sätt. Men värdelös-tänket finns nära till hands. Att allt är meningslöst är lätt att ta till, av gamla vanor. Lite skrämmande ändå, även om jag inte tror att jag på impuls skulle köra in i nåt träd. Men ändå, det säger ganska mycket. Något att jobba med antar jag. Då jag kommer in på skolan, säger hej, korta ord och kommandon och säger att jag har ingen bra dag till barnen. För att hålla upp ett sken för att sedan brista ut i totalt monsterbeteende är ingen väg att gå. Genom att säga det till dom, tycker jag att jag snällt kan be dem att låta mig vara lite, inte sitta och tugga bredvid mitt öra osv utan att få ett fullblommande psykbryt. Alla mammor får vi så (ja även pappor), det är jag medveten om men jag tror jag känner pressen så starkt över att inte få några svajande känsloyttringar i den negativa riktningen. Därför då är det inte bara vanlig "mammagalenskap". Utan ett galet "ADHD-jag".

Jag är en mamma som knappt orkat kliva upp ur soffan för att ge mina barn mat, mamman som haft barnen hemma och blivit tokig, för det varit för avancerat att klä på barnen för att ta dom till dagis, mamman som låtit sina barn sitta framför tv:n dag ut och dag in för att jag inte får upp en enda struktur hemma och ändå är mer slut än någon som sprungit ett maraton. Mamman, vars barn, som har en mamma som råkat somna lite här och där, där de kunnat härja fritt. Då de bakat chokladbollar en meter ifrån mig, ätit korv med sylt och stoppat magen full med kakor. Mamman vars samvete varit så sargat, eftersom viljan att fungera och oförmågan att förstå varför det inte gick gjort så ont att även mitt "mamma-jag" blivit djupt krackelerat. Men jag har ändå försökt att lita till att mina barn vet att min kärlek är stor, eftersom jag berättar det hela tiden, noga med att berätta att inget är deras fel och att vara ärlig. Ju mer jag lär mig, desto ärligare kan jag vara. Mina barn är inte skyddade för omvärlden och dess svårigheter, de bor med en kaosmamma. Så kärlek och bra värderingar är något som får ta större plats, för att jag får ge av det jag kan när jag ibland inte har mycket annat att ge. Och jag tror mina barn kommer bli förbannat bra och empatiska människor!

ADHDHJÄRNAN, RAS, DOPAMIN och MEDICIN

2011-12-12T09:44:00.001+01:00

På en av träffarna i min Psykoedukativa grupp för ADHD, så var en överläkare från kliniken där och pratade om ADHD, hur hjärnan mest troligt påverkas av ADHD och vad medicinering gör för att ställa "allt" tillrätta för att få rätt funktion i hjärnan. Det är den bästa förklaringen jag fått någon gång på hur det fungerar i hjärnan vid ADHD och vad medicinen egentligen gör även om jag vetat i stora drag innan. Jag baserar det jag skrivit nedanför på vad läkaren sa och har själv kollat upp genom att läst, men länkar därför inte till någon källa. Jag har gjort bilderna själv i Paint, så det är amatörmässigt gjort av mig. Men jag är nöjd, de visar bra vad jag vill förklara.

ADHD

I hjärnstammen regleras hjärnans vakenhetsgrad genom att skicka impulser genom nervtrådar till hjärnan så att det produceras Dopamin. Hos människor med ADHD är det en störning i energicentralen som gör att det inte skickas tillräckligt mycket impulser till receptorerna och därmed produceras för lite Dopamin (och även nor-adrenalin). Dopamin är det signalämne som reglerar vakenhet och vila, dygnsrytmen. Om energicentralen helt upphör att fungera hamnar människan i medvetslöshet.

KLICKA PÅ BILDEN

Det finns olika sätt att öka vår producering av Dopamin genom lustfyllda saker. Vid ADHD är det hyperaktiviteten som kompenserar att hjärnan är konstant trött genom att röra på sig mycket, prata fort och högt bl.a. för att öka Dopaminhalten så hjärnan klarar av att hålla sig vaken. Impulsivitet, som kommer med i större grad vid hög hyperaktivitet, kan tänkas vara hjärnan som hittar på saker, för att hålla sig vaken utan att den funderat igenom konsekvensen av handlingen. Och för att hjärnan söker lustfyllda saker för att öka Dopaminhalten.

Vid för lite Dopamin blir man Ouppmärksam och får en känsla av Olust (ingen motivation bl.a.). Vi kan vilja göra saker, men vi är för trötta eller förmår oss helt enkelt inte att göra det. Vid ADD fungerar inte kompensationen med hyperaktivering vilket leder till att hjärnan inte blir mer vaken och det blir svårt att ta sig för något, man har låg energi och stor uppmärksamhetsbrist. Ren ADD är egentligen endast Uppmärksamhetsstörning och då har man inte ens har en inre hyperaktivitet. För då har man också H:et, även fast det inte syns. Det är vanligast med en kombination och framförallt flickor har kombinationen mer åt ADD-hållet medan pojkar oftast har kombinationen mer åt det hyperaktiva hållet.

Bristen på Dopamin gör alltså att aktivitetsnivån inte regleras som den ska. Att även om man är hyperaktiv och verkar ha mycket energi är egentligen hjärnan trött och det är svårt att tillgodogöra sig de resurser man har. Det betyder också att hjärnan, trots att den är trött kan ha väldigt svårt att vila. Därför blir den inte heller pigg, trots vila. Fast vissa kan ibland eller också ofta ha kört slut på hjärnan under dagen och man däckar då man lägger sig. Att man trots vila inte blir pigg, gör att människor med ADHD går omkring och är konstant trötta. Det gäller främst vid ADD att man känner av tröttheten mer, eftersom den inte kompenseras av hyperaktivitet. Och man blir underaktiv. Vid hyperaktivitet kan det istället vara svårt att känna när man verkligen är trött eftersom man bara kör på. Man kan växla mellan hyperaktivitet/hypoaktivitet, vilket främst kan ske över tid. Vissa kan vara hyperaktiva som yngre, men bara ha kvar inre rastlöshet som vuxen.

Ju mer lustfyllt något är desto mer Dopamin kan produceras, det är därför människor med ADHD kan göra något de tycker är roligt och dessutom kan göra det väldigt länge och tappa tid och rum. Medan något som är tråkigt inte alls går att göra, koncentrera eller fokusera sig på. Vilket för andra kan verka som att man är ointresserad, inte försöker, inte bryr sig i vissa situationer, eftersom de sett att man har resurserna inom andra saker. Men man "roar" sig bara och "struntar" i det man måste göra. Man kanske inte kan avgöra hur viktigt vissa saker är och ibland kanske man faktiskt inte klarar att bry sig, eftersom man hjärnan vill göra det som minskar Olustkänslan.

Alkohol, kaffe, socker och nikotin bl.a. ökar också Dopaminet. Dessa ämnen ökar överlag Dopaminet hos alla människor oftast, men det är mycket vanligt bland människor med ADHD och pga den känsliga hjärnan och bristen på Dopaminet fastnar vi lätt. Allt som kan öka vakenhetsgraden. Jag småäter ofta för att jag är så trött och jag snusar väldigt mycket och började då jag var 14 år att röka och snusa. Jag snusar hela dygnet eftersom jag inte kan sova om jag inte snusar, för jag blir lugn av snuset och slappnar av lite mer. Tyvärr med dessa ämnen i allmänhet så blir hjärnan vid för mycket användning tillslut beroende av det och då behövs det hela tiden för att det ska öka vakenhetsgraden.

Mediciner fungerar som ett sätt att väcka hjärnan och få bort känslan av Olust och Uppmärksamhetsbrist, samt att jämna ut aktivitetsnivån. Genom att väcka hjärnan minskar också hyperaktiviteten, eftersom hjärnan inte behöver kompenseras i samma grad. Medicin fungerar inte för alla och tar inte heller bort alla symtom. Men kombinerad med strategier för att hantera sitt handikapp kan livet bli helt förändrat. Det är lättare att ta till sig strategierna och använda sig av dem om man medicinerar. Det är patienten som känner om medicinen gör skillnad eller inte och ingen gräns finns för dosering. Det är väldigt individuellt vilken dos och hur många gånger per dag en medicin behöver tas.

KLICKA PÅ BILDEN

Den ökade känsligheten för stress, gör att det även vid till synes stressfria miljöer och aktiviteter, gör en ADHD-person stressad. Svårigheter att växla fokus, för många intryck och svårt att organisera intrycken gör att man blir splittrad. Det är svårt att utföra aktiviteter från början tillslut, bl.a. för det är svårt att planera och för att motivationen lätt tar slut och man hoppar vidare till nästa sak. Intrycken gör att om man t.ex. städar släpper och glömmer det man börjar med och går vidare till det man fick syn på. Tillslut har man kanske ställt till med mer röra än innan man började städa.

Stress påverkar hela kroppen och långvarig stress orsakar ofta tillslut Utmattningssyndrom/Utmattningsdepression. Stress definieras som något som uppkommer då en person saknar resurser och strategier att bemästra en situation. Vid ADHD, med dess ouppmärksamhet, oorganiserade och splittrade tillvägagångssätt är det många situationer som bidrar till att inte känna att man bemästrar situationen. Det ger adrenalin och noradrenalinpåslag vilket ger bl.a. ökad puls, svårigheter att varva ner, höjer blodtrycket, sömnsvårigheter och spänningar. Alla människor har nog någon gång känt sig stressade, känt att de haft svårt att hantera situationen och känt sig maktlösa. Ta den känslan, som för de flesta är övergående och sätt in den som en daglig faktor i ditt liv och hur du fungerar.

ADHD-hjärnan får arbeta flerdubbelt så hårt för att hinna med att tolka och utföra det som "normala" hjärnor gör, varje dag, år efter år. Det är förståeligt att hjärnan lätt arbetar ut sig och att stressen som medför fysiska symtom sliter. Vissa hittar dock egna strategier genom åren och har kanske lärt sig hantera och kompensera för sin ADHD. Kanske det fungerar ganska bra, men eftersom vuxenlivet kommer och kraven ökar faller allt. Differentialdiagnos vid Utmattningssyndrom är bl.a. ADHD, därför borde psykiatrin försöka fundera kring orsaker att vissa människor är utmattade och deprimerade. Ofta finns många tecken som missas. Läs om utmattningssyndrom här: Praktisk Medicin

Medicin, medicin, hur ska man veta...

2011-12-12T00:53:00.002+01:00

Hur ska jag veta om jag har rätt medicin? Och rätt dos?
Jag har inte riktigt kunnat svara då min psykolog frågar mig vilken effekt jag har.
Inte riktigt ja, just det här och det där..

Provade två dagar att ta 54 mg på morgonen och 18 mg till lunch och det kändes mycket bättre. Hade två tabletter över, så därför provade jag. Jag orkade liksom igenom hela dagen bättre och på kvällen var jag lugnare och somnade bättre. När jag höjde till 36 mg + 18 mg till lunch tyckte jag först jag var speedad på kvällen, men det gick över efter några dagar. Men nu efter jag ökade själv två dagar, så märker jag att denna dos jag har fungerar sämre. Jag blir så rastlös då den går ur, mer rastlös än annars tycker jag.. eller är det för jag märker det mer eftersom det fungerar med medicinen? Jag äter, vickar på benet konstant, biter på naglarna, pillar, blir irriterad, trött och vill bara fräsa..

Det som märktes stor skillnad på de två dagarna var att jag fungerade även efter kl 14 på dagen.. Jag hämtade barnen, jag orkade byta sängkläder tillsammans med N som jag inte blev tokig på. Och det gjorde mig lycklig och henne också som springer runt, runt, runt och gör sattyg om kvällarna för att själv orka dagen ut men också blir överspeedad. OCH jag orkade bli tilltalad och orkade även prata efter middagen.

Men hur ska jag också veta om det är rätt medicin? Om jag måste byta sort? Jag sa att jag ville ha bättre effekt på morgonen och då tyckte läkaren jag skulle kliva upp ännu tidigare och ta medicinen.. Men det är ju inte heller någon mirakelmedicin.. Jag tror jag skulle behöva en korttidsverkande på morgonen. Oavsett om jag sover en hel natt, så är det väldigt svårt för mig att fungera på morgonen. Att ens vakna. Många är trötta på morgonen, men det är inte det. Mina barn har kunnat hoppa på mig, tänt alla lysen och kan ha ett helt världskrig omkring mig utan att jag vaknar. Och det är oavsett om jag sovit bra eller dåligt. Och det hörs ju att det inte fungerar med barn. Ja, det är väl bara att kliva upp det kan tyckas... Ja, om det bara fungerade så enkelt...

Just nu tycker jag det är drygt... Att jag får inte ta egna initiativ egentligen.. För då kan jag få medicindelning, för jag tar en narkotikaklassad medicin i högre dosering. Men ingenting händer heller om jag inte själv tar ett initiativ.. Jag önskar jag hade läkaren som föreläste i min grupp på sjukhuset. Där patienten var den som kände om det skulle höjas och när man hade rätt dos. Att man kunde behöva blanda korttids och depot. Att det skedde i samråd, men att patienten var den som avgjorde medicineringen och dess dos eftersom metylfenidat inte kommer i vissa doseringar, som de flesta andra mediciner utan är väldigt individuell hur man ska ta, hur mycket, när och vilken. Jag får väl höra imorgon. Men kan ju inte vara ärlig heller, känns det som för då överbrukar jag medicinen...

Ska jag bara gilla läget? Som jag alltid annars gjort. Men det vill jag inte, men jag vet inte hur jag ska göra. Kanske skulle jag haft en läkartid, funderade psykologen sist. Ja, kanske en läkare skulle kunna ta sig tid och träffa sin patient och själv diskutera denna narkotikaklassade medicin om man tillsammans ska uppnå bästa effekt... MEN det är läkarbrist. för många patienter, för lite läkare. Kanske om patienterna kunde ha tillgång till lite fler läkare, skulle patientantalet också minska.. För om medicineringen fungerar bra, kanske många som inte behöver annan hjälp (längre) behöva ta upp plats på psykiatrins mottagning.

Syskonkort

2011-12-11T21:27:00.001+01:00

Fick en länk så jag kunde se dagiskort idag. Kolla vilka fina barn jag har!

Dagens bilder

2011-12-10T00:04:00.001+01:00

Satte mig och kände mig mosad imorse efter jag lämnat barnen. Men blev less och då fick jag eld i baken. Jag har städat bort en massa bråte från bordet som belamrats här nere. Limmat ihop trasiga saker, skruvat till toalocket, gjort mina två fasta fredagssysslor, hämtat barnen tidigare och pysslat, gjort hemmagjorda chicken nuggets, haft fredagsmys med en powernap, sen tog jag och bakade saffransbullar nu ikväll.

Kändes bra att jag fick upp motivationen, men känner nu efter att bakat att jag tog ut mig istället. Men så får det väl vara då. Less på underaktivitet, deppiga dagar och illamående och vissa biverkningar och ha en invalid rygg.

Idag myste jag också i min nya supervarma mössa, var bra i snöstormen! Blev förresten väckt imorse med ett grattis på namnsdagen av barnen. Kl 8 ringde min fina vän och grattade mig. Så mycket så tidigt, det gjorde mig glad! Har också haft körkort i två år idag och därmed är min prövotid över. Och om en vecka idag, fyller skruttan två år!!! N och lilla J lekte med min iPhone idag märkte jag nyss då jag hittade några bilder. Idag vände jag på steken och bilderna var som gräddan på moset.. Mina älskade!!

Sickness

2011-12-09T07:57:00.001+01:00

Igår åkte jag direkt på morgonen till min vän T med lite kläder hon skulle få låna, eftersom en annan har råkat "krympt" dom... Sen skulle jag storhandla och T följde med, eftersom hon inte hade något att göra. Det var vi och penisonärerna som handlade, men ändå var det fullt på parkeringen. Tydligen är det alltid folk ute nu, oavsett om det är vardag, helg, morgon eller kväll. Jag trodde inte julgalenskapen började så tidigt. Men inne på Coop är det rätt lugnt den tiden ändå.

Väl hemma tog min yrsel över mer och jag låg resterande tid inan jag hämtade barnen tidigare för vi skulle pyssla ihop lite julklappar. Vi åkte och köpte en mössa till N också, hon var hur söt som helst i den. Men hon har en tendens att förstöra saker och innan vi klivit ur bilen hemma hade hon rivit loss en tofs. Men vi lagade så gott vi kunde.

Så vi pysslade och det var riktigt skoj. Resten får vi göra klart idag, så ska hämta dom tidigare då med. Efter pysslet satte ja gmig i soffan och rörde jag huvudet kändes det som om jag var på en båt. Tillslut la jag mig ner och sen låg jag så. Jävla medicin. Att kliva upp för att gå på toaletten var ett helvete och barnen klättrade över mig så huvudet rördes. Idag är det bättre och jag ska pyssla på med lite saker igen. Och städa upp röran jag drog ur igår, men inte kunde städa upp sen eftersom jag bara låg. Mår man bra psykiskt, för medicinen hjälper, ja då mår man illa av den och kan ändå inte göra något. Men det är bara att gilla läget. Nu måste jag styra upp två nakenfisar och dra en sexåring från tv:n.

Goder morgon på er både herre och fru!

Back on track

2011-12-07T10:05:00.000+01:00

Ja, gårdagen kändes inte jättebra, men jag hade bestämt att oavsett så skulle jag kämpa på med det jag skulle göra igår ändå. Mot kvällen var jag igång, efter att släpat runt under dagen för att pyssla på med olika saker. Jag tog min tablett till lunch, vilket jag inte gjort under helgen då jag vaknade försent och då tog hela dosen på morgonen. Jag vet inte heller om jag ska öka, verkar som om det bara stannat av. Ska fråga på måndag. Vissa delar inom psykiatrin driver mig till vansinne.

Nu ska jag ner på stan med en kompis. Det blir bra. Dagen har hittills artat sig bra, jag är på gång idag på alla möjliga sätt!

Världen är bra ful ändå...

2011-12-05T22:07:00.001+01:00

Idag är världen ful.. ful, ful, ful.... Vissa kanske tycker den är vacker, omgivningen, människor, allt som hör livet till... Men inte jag... Inte idag... Att försöka öppna sig, innebär också att världen blir fulare.. för mig... mitt fula kommer ut och förpestar världen ännu mer.

Idag finns inget vackert alls och att ens försöka för att få det bättre, känns svårare, eftersom jag aldrig tror jag kommer tycka världen är vacker. Jag kanske ser världen på ett annat sätt än vissa andra. Jag kanske ser sanningen ingen annan ser. Korruptionen... Eller så kanske jag famlar i blindo, medan andra från födseln växt upp att se något fint, gemenskap och något underbart. Trots vissa gropar på vägen. Kanske jag också kan se det. Kanske bara inte idag. Kanske jag gör det imorgon. Jag hoppas det, jag hoppas ändå på en vacker värld. Som är vacker, trots vissa skönhetsfel här och där. Ingen är perfekt, bra eller dålig. Inget är perfekt, ont eller gott. Kanske världen reflekterar det jag känner om mig själv? Isåfall är jobbet med allt inte förgäves... Utan kommer så småningom reflektera något annat. Något vackert. Något underbart...

Opp i ner, ner o opp, grisen gal i granens topp!

2011-12-02T09:17:00.001+01:00

Bloggar inte alltför mycket just nu. Orkar inte.. Ena dagen är jag så omotiverad till allt att jag vill kräkas, de dagarna tar mycket tid för att ens få två saker gjorda.
Andra dagar går det bättre och jag märker att detta går ju fort. Men tvivlar att jag kommer komma ihåg det nästa gång, för det gör jag inte. Även om det tog fem minuter. Vissa saker har jag tappat lite på, men det är bara att ta nya tag igen.

Igår var jag på arbetsförmedlingen och gick igenom min situation och hur vi kan planera. Ska träffas alla med FK och min psykolog i januari. Till dess tyckte de inte jag skulle börja atbetsträna, eftersom jag måste få fortsätta jobba hemma. Sen kanske vi börjar med 10 timmar i veckan.

Gick sen ut på stan för att handla julklappar. Då fick hjärnan tilt i kassan och jag letade saker i väskan, välte grejer och då jag skulle ta fram bankomatkortet öppnade jag myntfacket istället. Ut flög tior och andra kronor över disken och spridda omkring mig. Jag log och skojade och sa: oj, vad är det med mig idag?
Men jag tappade fokus bland alla grejer och nämnde såklart inte att det är mitt vanliga jag..

Åkte till micaela och tittade på fina valpen Otis, som var en busig liten grabb!

Vidare mot Coop och vid det laget ville jag helst hem. Tog två timmar att handla. MEN nu har jag gjort 2:a veckans matlista. Då vet jag också vad jag ska handla. Tar lite tid, men sen kommer jag ha mina fasta listor så jag får lättare med det. Låter tråkigt och inrutat och tyvärr måste mitt liv vara så. Om jag vill fungera.

På kvällen hade H julspel med skolan. Tog ett tag, men det var verkligen bra gjort. En stor scen och bra kläder. H var musbarn i mössens julafton och var så söt. De hade bl.a. Gjort en stor råttfälla med en ost i och en stor stövel. Hon sjunger även i kören och var duktig där med såklart!

En lååååååång dag, men nu har jag snart handlat alla klappar iallafall. Vill ha det bortgjort. Nu är en ny dag och på fredagar byter jag sängkläder och städar toaletten. Rutiner mina vänner är nyckelordet!

Ibland...

2011-11-28T00:21:00.011+01:00

... Sitter vissa saker helt enkelt fast. En inte alltför angenäm upplevelse...

Sleeping Beauty

2011-11-26T12:24:00.001+01:00

Igår slumrade jag till vid sju-tiden. Sen somnade jag igen 21:30 och sov till 7:20 imorse. Då var jag pigg igen. Äntligen, efter att fått så lite sömn i veckan. Skillnaden ändå med medicinen är att när jag väl sover, så sover jag på ett annat sätt. Jag vaknar utvilad. Det har jag aldrig gjort förut. Oavsett hur mycket jag sovit, har jag alltid varit lika trött och seg. Förutom de gånger jag kommit på något extra roligt att sysselsätta mig med. Då har jag haft en otrolig fart.

Hormoner verkar ofta spela en viss roll vid ADHD, enligt vissa studier. Enda gången jag har mått bra och verkligen fått saker gjorda är när jag varit gravid. Då har min hjärna fungerat som bäst. Kanske är tur att jag blev gravid både i gymnasiet och två gånger under sjuksköterskeutbildningen. För tusan vad jag har fått saker gjorda då. Sist 2009, då jag tog körkortet en vecka innan jag fick J. Tog det på lite mindre än 3 månader. Och gick klart mina praktiker vi hade hela sista terminen. Sista placeringen hade ingen ordnat, för de trodde inte jag skulle kunna göra den trots att jag sagt till flera gånger om det för att påminna dom. Förstod att det skulle strula nästan, eftersom de uttryckte att jag nog inte skulle orka göra den. Orka, det är då jag haft ork som sagt. Och att de inte trodde det, gav mig ännu mer envishet att göra den!

Oops...

2011-11-25T01:00:00.001+01:00

Har inte varit tip-top idag, har sovit dåligt hela veckan. Vilade en stund på eftermiddagen idag, men somnade inte. Sen har jag känt att jag kommer somna i tid ikväll. Filmen var klar vid 22, sen skulle jag bara virka en mössa till Pingu. J är veckans barn på dagis, därför är han här. Men repade upp mm och ville göra klart. Sen var klockan plötsligt 1, så jag somnar sent ändå... Har svårt att gå ifrån om jag är inne i något.. Men tillslut så.. Blev rätt nöjd!

Stiltje

2011-11-23T22:14:00.001+01:00

Bloggen är inte så aktiv.. Jag är inte så aktiv..

Hamnat efter i allt, orkade inte ta tag i nåt, det blev för mycket.. Men jag har börjat komma tillbaka. Idag skulle jag skita i allt kände jag, men tvingade mig själv att städa istället. Är väl så man ska göra.. Kommer nog många dagar då jag inte vill jobba med mig själv. Vissa dagar behöver man vila,en ofta handlar det om att tvinga sig själv dessa dagar man vill fortsätta gå i fotspåren av invanda mönster. Som idag tänkte jag, att vill jag inte städa, så är det bara att göra det av just den anledningen. Att göra tvärtom mot vad jag vill strunta i.

Barnen var hemma i måndags och helgen var tung. Efter måndagen var jag helt slut så igår struntade jag i att gå på gruppträffen på sjukhuset. Kändes övermäktigt att sitta där och lyssna. Men börjar klättra igen, genom att tvinga mig att tänka tvärtom.

J provade storasyrrand gamla glasögon häromdagen. Såg skitroligt ut!

Ligger efter...

2011-11-17T22:17:00.001+01:00

i bloggläsningen. Har nu suttit och kollat igenom mina vänners bloggar idag, men har inte läst inläggen på jättelänge på mina "ADHD"-länkar. Oftast står mycket som är något att sätta sig in i och det har varit fullproppat i min hjärna. Då orkar jag inte läsa dom. Jag ser de första raderna i inläggen när de rullar förbi i blogglistans uppdateringar. Men någon dag snart ska jag plöja igenom dom. Förhoppningsvis kan jag slänga ut mitt eget gigantiska inlägg snart också angående ADHD och medicinering bl.a. Men jag gick in för mycket i detaljer, så det blev svårt att fortsätta. Men snart så... Undrar i och för sig hur länge jag kommer säga så?

Nu ska jag ta det lugnt. Har agerat frisör och blev klar nyss. Så jag ska försöka varva ner så jag kan somna. Igår var jag jättetrött, men jag har något fel.. Jag gör allt för att hålla mig vaken, även fast jag borde sova. Och de dagar jag inte kan sova håller jag på bli tokig. Är väl ett invant mönster bara. Och att det är så lugnt på natten. Frågar någon mig om jag är trött kommer jag alltid svara nej, även fast jag nästan sover i soffan. Jag kollar ju ändå på tv, men jag lyssnar bara. Och vilar ögonen! Fats det gör jag ju på dagarna också. Sitter med hörlurar och kollar på serier på datorn, samtidigt som jag kollar andra saker och lyssnar på vad de säger.

God natt på er, alla 270 läsare som varit här idag. Tycker ni kunde kommentera lite mer, jag blir alltid glad om någon skrivit något litet ord. Även om det inte ens skulle vara en positiv kommentar. Hmm.. god natt var det!

En eloge till försäkringskassan

2011-11-17T17:17:00.001+01:00

Gick in på min sida på Försäkringskassans hemsida. Jag ska få utbetalt sjukpenning imorgon. Alla papper hade kommit in den 11 november. Det tog alltså sex dagar att få ett beslut. Inte nog med det, så ska dom ha en eloge för att jag fick sjukpenning godkänd 3 veckor bakåt i tiden från att sjukintyget skrevs. Det kan tydligen vara ganska svårt. Så imorgon är jag återigen med inkomst. Så skönt att slippa oroa sig över det.

Sen har jag fått äta 36 mg sedan i tisdags, eftersom min psykolog sa att jag var tvungen att vänta på att höra vad läkaren tyckte. Eftersom jag bara hade ätit 36 mg i två dagar innan jag själv höjde, eftersom jag höll på gå bananas. Att gå så hela helgen kändes som en omöjlighet. Men nu får jag alltså höja igen, vilket gjordes idag eftersom jag tog en extra tablett till lunch. Har varit ganska befriad ändå från biverkningar, men en sak som blivit värre är huvudvärk. Igårkväll blixtrade det i skallen och jag började fundera på om jag skulle få en hjärnblödning, för det gjorde så ont. Men ska höra av mig om det blir värre. Jag håller tummarna att det inte blir det. Kan ju kännas värre av att hela min kropp är spänd som en fiolsträng också.

Så, dagen som hittills ändå varit bra, blev helt plöstligt riktigt bra eftersom jag nu kan pusta ut över att åtminstone försäkringskasse-biten löst sig. Jag skrev ju faktiskt ett dunderbra brev om varför jag ska få vara sjukskriven och det verkar som om jag fick min röst hörd. Lilla jag kan med.

Imorgon är det fredag. Ska hämta en kompis på jobbet på förmiddagen, åka och sola, hämta sushi och sen ska vi basta och bara ha roligt. Har jag nämnt att jag börjar tycka om mitt liv? En underbar känsla!

Personligt Ombud

2011-11-16T23:40:00.054+01:00

Idag kom det hit en man som arbetar som Personligt Ombud för att prata med mig. Han var här i 2,5 timme och jag var helt slut efteråt. Jag gick igenom hur mycket som helst om mig själv, min bakgrund, mina svårigheter och vad jag skulle behöva hjälp med. Sen fick jag skriva i en ansökan som han kommer återkomma om nästa vecka. Jag behövde hjälp vid myndighetskontakter sa jag. För att från och med nu kunna kräva vad jag har rätt till och vad jag själv vet att jag behöver för att kunna få ett så friskt liv jag kan. Och att mina barn ska ha sin mamma, som inte åker till zombieland pga utmattning titt som tätt. Han har arbetat med detta i tio år och förstod vad jag behövde hjälp med. Jag hoppas innerligt att min ansökan går igenom och han ville att jag skulle svara på hur detta skulle kunna påverka mina barns vardag. Eftersom barn är prioriterade. Så jag svarade honom så gott jag kunde.

Efter det blev det inte mer den här dagen. Och jag kunde inte vara annat än en sur-kärring resten av dagen heller. Kanske för jag var trött... och för att tröttheten fick mig att må dåligt eftersom jag satt som en staty resten av dagen oförmögen att göra något alls. Och lika oförstående som vanligt att jag inte har mer kraft än 2,5 timme till detta. Jag förstår inte hur jag lyckats företa mig med det jag hittills gjort, mer än att jag vet att jag gjort det på ren envishet och vilja. Tyvärr gör jag (har gjort) saker på inspiration om det skulle fungera. Vilket återigen får mig att undra hur man klarar saker utan att känna så och gå in 290% i ultra-speed för att göra något. Vilket jag behöver för att inte falla pladask hela tiden. Men återigen, då jag efteråt tagit ut mig själv, så är det svårt att förstå då jag inte ens kan sköta mig själv. Jobbiga tankeloopar jag gör kring det där ofta... Känner också nu att jag flög iväg lite mer än jag borde för att det här inlägget skulle få en bra och tydlig röd tråd. Men så är jag ju, vilket i många situationer kan vara bra. Att ordbajsa i tal och skrift då det behövts. Som i skolan!

Annars har jag köpt nya glasögon. Dom är ganska fula och därför gillar jag dom. Dom är ful-coola, precis som jag, haha! Passar till mitt lite galna jag, börjar hitta en alternativ stil känner jag. För första gången i mitt liv nästan, har jag en jacka som har färg. Eller kläder som har färg, vilket jag oftast inte har. 250 pix på Second Hand, jag älskar den. Second Hand överhuvudtaget är en nyväckt passion, tillsammans med en del andra saker. Sa jag att livet har börjat? sakta men säkert...

Har upptäckt att jag ser vindögd ut på kort...
Ett öga verkar sticka iväg åt sidan hela tiden, medan det andra stirrar rakt fram.

Virka virka

2011-11-14T20:53:00.001+01:00

Har virkat en filt till N som hon ska à till sin docka. Hade bara lite kvar att sy runt den och fästa trådarna. Då upptäckte jag att jag gjort på fel sida, alltså dubbelt.. Då slängde jag den åt sidan istället. Vad less man blir såna gånger, då man är så glad för det är klart och nöjd över det.. Men så har man haft för bråttom och så får man bli sur istället. Nu fika och tv istället!

Cupcakes på Fars Dag

2011-11-13T22:54:00.032+01:00

Vaniljmuffin med fransk marängsmet...

... tog tid att göra fransk smet, men det var värt det.

Nöjda små tjejer, där farsdagstårtan blev Cupcakes istället.

Smeten som var kvar blev till Maränger!

Jag har hittat något jag tyckte var väldigt roligt. Kommer nog bli en del Cupcakes framöver. Gillar ju annars att göra efterrätter också. Och laga mat, ja, inte korv och makaroner-vardagsmaten då. Sen är jag ju rätt förtjust i att äta med.. Eller ganska mycket, för mycket ibland kanske man skulle kunna säga.

Jag har haft en väldigt bra (pigg) lördag!

2011-11-12T21:14:00.000+01:00

Somnade vid 01-tiden igår. Sen sov jag bättre än på länge. Var pigg då jag klev upp. Utvilad, tänka sig.. Trodde jag inte skulle kunna sova eftersom jag tog en Concerta kl 14. Tvärtom.

Vi städade barnens rum på förmiddagen, hann nästan klart. Även om jag var lite grinig. Det stod på mitt nya schema. Sen badhuset med Tina, son och mannen hennes. Var lite grinig på väg dit med, eftersom jag stressad sprang runt och yrade och alla lät på samma gång. Eller så märkte jag det mer, då jag var stressad. Simmade en stund med Tina och det kändes bra för kroppen. Jag som har ont i ryggen. Får nog börja med det, istället för alla storslagna ideér om träning. Bastade med H efteråt, hon gillade värmen!

Sen blev det Coop för att köpa lite grejer till middagen. Vi skulle få middagsgäster, N:s bästa kompis med tillhörande föräldrar. Jag kände att jag ville det, för jag orkade det. Och för jag inte känner att jag behöver dölja röran lika mycket, som dessutom blivit lite bättre.

Vi missade Bolaget med 5 minuter. Fick nöja oss med vitt vin vi hade hemma redan.
Gästerna kom och maten kom på bordet efter en stund och J hade med sig rött vin, så det blev vi glada över. Slapp vi vita vinet.

Så vi har ätit god mat, satt och pratade och barnen åt godis, såg tv och hade bröllop. Det var en vacker brud och spindelmannen som gifte sig! Sen var kvällen slut för bästisen skulle hem och sova.
Jag rafsade ihop efter middagen, därför jag inte orkade göra det sen. Förstå, inte orka göra det SEN. Annars brukar jag inte orka det nu, inte göra det sen och ja, det blir rätt tråkigt. Så nu sitter jag, trött fast på ett bra sätt. Tog en tablett extra även idag vid lunchtid och jag var inte en zombie ikväll. Jag älskar det, jag kan leva, det är en känsla jag inte riktigt känt förut!! Även om effekten inte är riktigt bra ännu.Hur som helst... Länge leve metylfenidat!

Redan fredagskväll igen

2011-11-11T20:26:00.001+01:00

Den här veckan har gått fort. Åter har vi parkerat i vardagsrummet. Freagsmys som det kallas. Jag hr killat 4-åringen på benet så nu har hon somnat in. H sitter på golvet, lägger pärlplatta pch tittar på Idol.

Jag har suttit och knåpat ett bra tag på ett stort inlägg jag kommer lägga ut snart. Men ska göra det ordentligt först. Trots att jag är taggad på att lägga ut det. Men det är en konst att lära sig att avvakta tror jag.

Eftermiddagen har varit bra. Stod inte ut, så jag tog 18 mg concerta till. Och det har fungerat ganska bra tycker jag. Att ställa in medicin för ADHD är väldigt individuellt och ett laborerande för att hitta rätt. Därför tog jag det beslutet och får helt enkelt berätta det på måndag. Jag klarar av att planera upp dagen bättre nu och även göra sakerna. Har en att-göra lista som är superbra, tagit kort på räkningar och mina alarm har ringt på som vanligt. Gjorde mina planerade måsten idag och jag kommer längre och längre i att strukturera upp fasta saker. Hade två grejer på eftermiddagen idag som jag lyckades med. Och hann göra mer än det också. Och på förmiddagen hade jag redan gjort mina dagliga måsten. Woho, säger jag!!

God kvällers!!

Just det, jag och spisen var osams imorse...

2011-11-11T13:50:00.001+01:00

Jag gjorde för mycket samtidigt, så jag kastar lite grejer omkring mig då i stressen. Hade visst använt två plattor imorse. Det märkte jag då matskedsmåttet satt fast på spisen.

36 mg

2011-11-11T13:20:00.005+01:00

Tog medicinen 7:30 imorse. Lite sent, men var så trött så jag tog mig inte ur soffan. Sen efter jag lämnat barnen fick jag hur mycket som helst gjort, skillnaden från hur jag är utan medicin märks nu. Hur underbart det känns med den går inte att beskriva! Men nu sitter jag här. Känner att medicinen börjar gå ur och att jag inte kan ta tag i nåt. Det + att det hände en sak, ingen stor sak, men något som jag blev tvungen att ta beslut om. Det gjorde mig jättestressad eftersom det inte fanns i planeringen i mitt huvud. Trots att jag fick veta det igår, men hade glömt det. Följden blev ångest. Inte jättemycket, det känns mer som ett starkt obehag. Och besvikelse över att jag fastnat igen...

Att medicinen fungerar på morgonen gör att det blir värre då den går ur och jag går tillbaka att vara som jag är utan. Hela världen blev plötsligt kall och grå, från att varit mer varm och ombonad. Jag ska försöka göra de sakerna jag bestämt att jag skulle göra i eftermiddag. Men det som imorse kändes ganska enkelt känns nu som tusen grejer och oerhört tungt. Det är ingen rolig känsla, än mindre nu när jag vet hur det känns då hjärnan fungerar mer normalt!

Vakna på natten...

2011-11-11T04:53:00.001+01:00

Det kan ju vara sådär halvroligt. Direkt när jag slår upp ögonen kommer tiotusen tankar upp. Borde jag inte ha en anatomisk kudde, ja imorgon bäddar jag nog sängen, undra hur trångt det skulle vara om vi sov i en liten säng, borde vi inte ha ekbord nere istället, det skulle ge mer värme, mysigt med värmeljus, tur det blev höst ändå... Allt inom loppet av typ 2 sekunder. Och så är ekorrhjulet igång.

Men så är väl alla? Alla tänker väl direkt då de slår upp ögonen, det går ju liksom inte att INTE tänka. Det är svårt att värdera son egen hjärna, då man tänker som man alltid tänkt. Men nu när jag höjt medicinen, märker jag något mer hur jag är utan då den går ur. Även om jag analyserar givetvis i tusen tankebanor kring det med.

Dumt att lägga sig och pilla med mobilen kanske, men när man varit vaken en stund orkar man inte mer och måste göra nåt. Nu ska jag försöka lägga bort den och hoppas på att jag kan styra tankarna lite. Jag har ett barn på vardera sidan också, som smugit sig hit under natten. Så jag passar på att gosa med dom, det är ganska rogivande. Att tanka kärlek!

God natt och god morgon på er!

Piggelin

2011-11-10T18:29:00.001+01:00

Har varit alldeles för pigg för att blogga idag, har gjort annat istället. Vilken underbar känsla!

Mysigt hos Micaela

2011-11-09T14:41:00.001+01:00

Tog mig till Teg idag!

Det doftar välmående...

2011-11-09T10:06:00.002+01:00

Ja, det gör det här på förmiddagen. Trots att morgonen blev något kaotisk, men har man tre barn så är det inte så lätt att styra dom. Och jag ruckade lite i min morgonrutin eftersom jag tyckte N kunde få sova längre och H fick se tv en stund extra. Men för att det ska funka måste även barnen vara effektiva och inte göra tusen saker samtidigt förutom det dom ska göra. Vilken inte är så lätt för dom såklart!

När jag kom hem plockade jag undan efter frukosten, jag vek sen tvätt och startade en tvätt. Sen så städa jag i tvättstugan. Bara sådär, fattar ni! Jag städade inte heller genom att trycka in allt någonstans utan varje sak hamnade på den plats de hörde hemma. På slutet slet rastlösheten och stressen i mig, men jag tvingade mig att göra klart. Allt som allt tog det 45 minuter. Och då har jag hunnit kolla i kalendern vad som ska hända idag, vad som måste göras.

Nu sitter jag i soffan, ska se en serie och andas ut lite. För nu är stressen lite för hög och jag får sitta och försöka andas. Men det som ska göras, bort med frukosten och då göra klart allt så det även kan plockas in i diskmaskinen + att ordna med tvätten är ju gjort nu. Nu jäklar ska det bli en rutin. Jag är väldigt stolt ska ni veta! För mig är sånt här tydligenen sensation. Trots att jag i måndags satt hos psykologen och nötte om hur töntigt det är att jag måste ha scheman på de enklaste saker. Och att jag fortfarande kollar på andra och jämför och de har också problem med att komma ihåg, tvätta och städa osv. Då sa hon någonting som jag tog till mig väldigt mycket. Trots att vi tjatat om det många gånger. Hon sa att jag kan förstå hur dom känner och känna igen mig i det dom gör, men dom kan omöjligt förstå vilken börda det är för mig. Att allt detta ÄR tyngre för mig. Och att det gäller så mycket. Jag plockar ju ihop alla dessa småsaker från olika människor, medan jag har alla saker på samma gång.

Se vad fint det blev!

Jag tog högen med tomma tvålflaskor och tvättade
ur för att lägga i plastinsamligen t.o.m.!

Men jag undrade om jag verkligen skulle bli lycklig av att tvätta och städa. Men jag kom fram till att ja, det kommer bli bättre av det. Därför det är en oerhörd stress som lägger sig över mig att ha allt stök och att det itne fungerar hemma. Kanske hade det varit mindre viktigt om jag hade barn. Skillnaden jag kände idag var att jag inte bara tog tag i det utan kände mer för att ta tag i det. Det är en stor skillnad, eftersom det fick mig att ha lättare att inte gå därifrån mitt i alltihop och lämna det ofärdigt.

Annars så höjde jag medicinen imorse, även om jag tjuvtog 36 mg två dagar i helgen. Och jag tycker mig känna mig lite lugnare, så det kanske var därför jag tog tag i tvättstugan. Vem vet, vi får se hur det blir nu efter höjningen. Jag bad psykologen fråga doktorn när jag fick höja och dagen efter ringde hon och sa att det gick bra att öka på dosen nu. Det är det som är lite grejen på psykiatrin tyvärr. Man får verkligen säga till om vissa saker, som medicin för att det ska hända något. Annars glöms man bort ofta. Jag undrar när jag hade fått höja om jag inte sagt till.

Nu ANDAS! Och vila med något roligt. För det här inlägget var också lite jobbigt att skriva, då jag redan stressat upp mig! Det är också så att jag måste lära mig att varva ner då jag varvat upp, därför annars blir jag helt slut ganska snabbt. Trots att jag lätt nu skulle kunna göra tio saker samtidigt. Det slet i mig rätt bra att börja med något annat jag såg då jag höll på i tvättstugan. Så tricket är också att lära sig sluta och vila. Jag blir lätt lite Alfons då jag väl kommit igång, jag ska bara, jag ska bara tills jag däckar ihop och resten av dagen blir inte bra. Jag måste lära mig hur just jag måste fördela krafterna så det blir lagom, varken för mycket eller för lite.

God Morgon på er!!!

Tisdag blev en bra dag!

2011-11-08T20:20:00.001+01:00

Idag har jag hunnit med en del, tvingat mig till det. Jag började fixa undan imorse och tvingade mig att göra klart, verkligen göra klart och sen gå vidare till nästa sak. Tvingade även mig själv att plocka upp något om jag såg det och slänga eller lägga det på rätt ställe. Sen sov jag en och en halv timme mitt på dagen och då var jag verkligen trött och sov gott.

På eftermiddagen var jag på min ADHD-grupp där en Överläkare pratade om ADHD och hjärnan och om hur medicinering fungerar vid ADHD, vad den gör för något. Väldigt intressant. Har skrivit ett långt inlägg om det, men är inte klar och så håller jag på att rita bilder till också. Även om jag som vanligt är sugen på att publicera det på en gång så ska jag se till att vänta och göra det ordentligt. För det är väldigt bra kunskap om hur det faktiskt ser ut i huvudet på oss ADHD-människor. Så håll till godo!

Ikväll fortsatte min ork utan att sina och jag tvingade mig till att göra lite fler saker. Tänker som vanligt att jag struntar i det och får släpa mig själv runt för att göra det. Men nu känner jag mig jättenöjd med mig själv men framförallt är det för jag haft en dag då jag inte varit så in i norden trött. Det var längesen jag hade en sån dag!

Lyckats med min största uppgift idag

2011-11-07T14:03:00.000+01:00

Idag är jag så trött, vilket till stor del beror på morgonen. Och psykologen. Hon hjälpte mig spalta upp punkter på en tavla som jag sen fotade. Bra verktyg det är med mobil, kamera, almanacka, alarm och allt bra som finns. Jo, just det, jag menar ju brevet till försäkringskassan. Satte på en serie för ett tag sen och satte mig för att skriva. Såg inte på serien så mycket, men den fanns där i bakgrunden så jag inte tänkte på att jag skrev en tankekrävande förklaring på varför jag borde få var sjukskriven. Och nu har jag fått ihop det. Nu ska psykologen läsa det och så kan jag skicka det imorgon. Då tar jag de andra sakerna som ska skickas med för nu vet jag att jag måste vila. Annars fungerar jag inte då jag ska hämta barnen. Ville bara skriva att jag gjorde det, trots att morgonen gav mig en stor "anledning" att skita i resten av dagen och vältra mig i min egen skit. Men det gjorde jag inte!

Har spottat svordomar...

2011-11-07T09:26:00.002+01:00

hela morgonen. Eller ja, inte hela men en stor del av den. Varför? Jo, när det var dags att åka upptäckte jag att jag glömt nycklarna i M:s bil. Jag ringde, var arg och undrade om han var tvungen att ha min extranyckel och sen grät jag och slängde på luren i örat på honom. Då han svarade det jag redan visste att han skulle. Att han itne kunde göra något åt det just nu. Självklart har det inte varit något problem att han haft nyckeln, men idag var det ju det och jag hade panik. Barnen skulle på med kläder och jag drog den ena ramsan efter den andra. Hade lust att bara stoppa huvudet i sanden och stanna hemma. Men nej, vi krånglade på oss kläderna och in och ut genom dörren. Hoppade på cykeln och när jag kom på dagis så var han där. Med nycklarna. M visste att hela min värld hade rasat. Jag bemöts inte längre med irritation då jag glömmer nycklar, pajar bilar och allt därtill. Det gör mig tacksam, men förvirrad. Det vänder också hela min värld upp och ner.

Nu är jag helt slut känns det som. Sitter en stund nu innan det är dags att åka mot sjukhuset och psykologen. Känslor stormar inom mig och bråkar om vilken som ska vinna. Egentligen spelar det nog ingen roll. Jag är glad då jag känner. Det får man göra. Barnen får jag be om ursäkt då de kommer hem. Det brukar jag göra efter såna här morgnar. Jag hoppas att inte deras dag blev förstörd, för det är ju faktiskt inte bara jag som påverkas av en dålig morgon. Tyvärr är det bara jag som tar utrymmet, med tunnelseende och åker in i min egen luddiga värld. Det positiva är att det inte är lika ofta längre eftersom jag har bättre struktur. Men vissa saker kan uppstå som man inte rår över. Dessa gånger blir jag tyvärr värre än tidigare. Men även jag är människa, precis som alla andra.

Självömkan är namnet jag gått under idag...

2011-11-06T21:15:00.001+01:00

Vaknade med spänningshuvudvärk och ryggont. Det bestod första delen av dagen utav. Vi åkte på Busplaneten för barnen hade fått löfte om det. Huvudvärken sprängde. Hemma började jag må illa och la mig i soffan, där jag visserligen låg på förmiddagen med. Lyssnade på musik och fick en dipp. Tänkte på saker jag borde göra, inte orkade, mådde för dåligt för ockran och hans moster. Efter jag legat en kvart kom fram till att det var mer tråkigt EGENTLIGEN att ligga med täcket över näsan än att vika tvätt. Så det gjorde jag och hängde en ny. Gjorde ordning ryggsäckar och kollade igenom kalendern och satte alla alarm. Kändes bra!

Nu spydde jag som en gris för ett tag sen och då fick jag ett kvitto på att jag faktiskt mådde dåligt trots allt. Men nu vet jag varför. Glömde venlafaxin imorse. Jävla rävgift, de flesta mår skit då de slutar med den. Jag vill sluta, men då fick jag ju inte ta concerta förrän i januari. Har halv dos iallafall, eftersom de kom på det efteråt. Tycker inte mina känslor är lika döda längre.

Ingen mer självömkan iallafall. Bara spott och tvi inombords åt giftkapslarna!! Och film.

American Horror Story

2011-11-05T16:18:00.001+01:00

Letat nya serier, börjar tröttna på en del och då hittade jag den här. Det är samma personer som gjort "Glee", men det här är verkligen en helt annan typ av serie. Fem avsnitt har sänts i USA. Jag har sett det första och jag tycker den ser väldigt lovande ut efter första avsnittet!

Det snurrar i min skalle...

2011-11-05T14:39:00.001+01:00

Mycket just nu. Det får mig att kunna sova alldeles för mycket och ännu mera om jag fick. Det får mig att ta till mat, vilket känns jättejobbigt eftersom jag inte vill det. Jag försöker att hitta vägar kring det som får mig att sätta stopp. Att klara av att reda ut det som bankar omkring i huvudet istället för att destruktivt äta.

Försöker samtidigt tvinga in mig i rutinerna igen, då det föll eftersom jag åkte till Malmö. Det blir som att komma hem och börja om att skriva på ett blankt blad, även om det förhoppningsvis inte riktigt blir som att börja om helt. Försöker även träna på att ta tag i saker på en gång istället för att skjuta upp dom, allt ifrån vardagssaker till nytillkomna saker som t.ex. ett brev. Det jag inte fått till denna vecka är brevet till försäkringskassan för att beskriva varför jag inte kan jobba. Och ett brev till min a-kassa. Vet inte var jag ska börja, la bort det då jag stirrat på det ett tag. Dumt, eftersom jag vill ha pengar, då jag inte fått ett ruttet öre denna månad. Psykologen måste hjälpa mig, få till en början. Har inte kunnat fått in en enda rad här heller, har som vanligt en massa tankar som jag velat skriva om men inte kommit längre än dit. Inte ens haft orken att börja skriva.

Nu ska jag göra strunt en stund, är ensam inne och har skurat köket, städat undan efter lunchen, startat diskmaskinen och hängt tvätt. Det är rätt bra tycker jag!

Concertan

2011-11-04T11:16:00.003+01:00

Tog den vid 6:30 imorse. Jag märkte att jag var väldigt irriterad 4 timmar efter, vid 10:30. Barnen är hemma och innan dessa 4 timmar har jag haft ett mycket bättre humör. Och tålamod. Nu känner jag mig mer lättirriterad än vanligt.

Igår var jag på ADHD-mottagningen för utvärdering av medicin och biverkningar. På humörsvängningar svarade jag att jag tyckte inte det var så mycket svängningar. Men jag tror inte jag tänkt så mycket på det. Men efter idag tror jag att det är såhär, efter att tänkt efter.. Färre svängningar, men större.. Och när medicinen går ur så är jag väldigt, väldigt trött. Ja, vi får se, kanske märks större skillnad efter vi höjer till 36 mg. Men jag har inte ens fått en läkartid och snart höjer jag tusan själv, jag tycker det har gått bra, men har ju inte så mycket effekt. Borde gå bra att höja nu tycker jag. Borde ju kunna ordnas via ett telefonsamtal tycker jag. Ska prata med psykologen på måndag. Jag hade ju inte så positiv inställning egentligen till concertan, efter att hört en del om den. Nu har jag träffat två som tycker den funkar. Jag hade velat ha ritalin. Och på morgonen skulle jag behöva en snabbverkande, eftersom jag tror att depon inte kommer funka. Tar för lång tid att verka och det är ju tidigt jag behöver effekt. Då jag ska upp med barnen. Ställa klockan på 4 och störa sömnen känns inte som ett alternativ.Men jag ska ge den en chans såklart. Jag provar, jag vet ju faktiskt inte vilken medicin jag kommer svara på.

Nej, nu sover lilla J, sex-åringen sitter uppe och ser film och mellanbarnet sitter bredvid mig och ser film. Jag ska kolla en serie med hörlurar på datorn. Ja, det får man. Kanske jag är mindre irriterad sen.

2011-11-03T18:06:00.000+01:00

If you are going through hell, keep going.

Winston Churchill

Skrik och tårar

2011-11-03T11:30:00.001+01:00

H är hemma med öroninflammation, vaknade inatt. Gick tillslut ner med hon i soffan, för hon har skrikit och tårarna har sprutat. Det har fortsatt idag. Vi har kurerat med Alvedon, nässpray, bomull i öronen och mössa samt högläge. Inget har funkat. Sista timmen har hon skrikit och kastat sig omkring i soffan. Gör ont då hon hostar sin jäkla astmahosta med, så jag gav coccilana. Med förhoppningen att biverkan av morfinet också skulle däcka henne. Sitter nu bakom henne och hon har äntligen somnat. Så jag sitter där jag sitter, men finns inget annat val. Hon måste ju sova, även om jag inte vet hur jag ska stå ut att sitta still här bakom.

Ibland om man låtsas, blir det verklighet

2011-11-02T13:09:00.001+01:00

Varit nere på stan och fixat några ärenden. Sminkade mig och tänkte att jag skulle se lite piggare ut och nu är jag det. Inte ens att jag backade in i en sten fick mig att tycka att dagen var förstörd. Nu ska jag käka och se nån serie, sen blir det till att göra dr sista viktiga sakerna idag. Så skönt då det äntligen är gjort!!

Skåneland

2011-11-02T09:51:00.000+01:00

Lördagens middag, Italienskt lagade vi. Jättegott!

K hade bakat Halloween-muffins.

Vi var bara fem stycken, men vi roade varandra bra ändå.

På måndagen promenerade vi till Turning Torso.

Malmö är en otroligt vacker stad.

Sen gick vi på olika Second Hand-affärer. Gjorde några fynd.

Otroligt vad några dagar kan gå fort. Förutom det trevliga sällskapet så trivdes jag väldigt bra i Malmö, det var en mysig stad med väldigt fin omgivning. Ska lägga ut lite fler bilder, då K skickat dom till mig. Jag glömde mobilen hemma flera gånger. På måndagkväll skulle vi gå på Rihanna, men vi hann bara komma till arenan så fick vi vända eftersom Rihanna var sjuk. Var ju väldigt snopet, men hon är ju en vanlig människa hon med. Så det va bara att vända hemåt igen.

Flygresorna hem gick bra, men ångesten klappade på rätt bra. Men jag lyckades fokusera bort den ganska okej med läsning och musik. Men jag är så stolt att jag flög, trots att jag hatar att flyga. . Jag valde att göra det, för jag vill ju gärna få bort min flygrädsla. För att bota ångest måste man utsätta sig för den, så mycket har jag lärt mig under dessa år iallafall. Man kan inte leva sitt liv i ångest, den ska aldrig mer få styra mitt liv!

Jag kom hem igår vid femtiden och fick äntligen pussa på mina underbara barn. Idag är vardagen tillbaka och jag ska fixa en massa saker, bara att hugga tag i verkligheten. Bit för bit ska jag ta tillbaka mitt liv, acceptera och jobba mig framåt. Det går sakta, men jag får försöka finna mig i det även om jag är otroligt less nu på att gå hemma. Jag vill ut och jobba nu, hoppas innerligt att arbetsträningen kommer fungera bra så jag kommer framåt på det planet snart.

Malmö by night

2011-10-30T22:53:00.001+01:00

Hade riktigt roligt igår, mer behöver inte ordas om det!

Malmö-shopping

2011-10-29T15:57:00.001+02:00

Har varit runt på stan och handlat lite nödvändigheter. Eller.. Jo, jag behövde allt, haha!

The Queen has arrived!

2011-10-29T01:15:00.001+02:00

Nu, när flygresorna är gjorda kan jag äntligen känna att jag är på en kravfri liten semester! Min fina barndomsvän låter mig inte göra nåt och undrar hur jag vill ha det. Jag säger att allt är fint, det är inte drottningen som kommit på besök. Men jag blir iallafall behandlad som en.

God middag har jag fått, mörk choklad och filmmys. Fast jag somnade och nu har jag krupit ner i sängen. Sover med K i dubbelsängen inatt, hennes pojkvän har offrat sig. Gullig är han också. Han barndomskompis bor här just nu. De hade tänt ljus i hela lägenheten och lagat mat, de hade jobbat på bra!

Så nu ska vi sova. Var inte igår vi delade säng. Sommaren till sjuan satt vi ihop och sov jämnt i samma säng. Tänk att det är 12 år sen.

Väntar på flyget

2011-10-28T09:18:00.003+02:00

Jag kommer som värsta virrpannan in på flygplatsen. Står otaliga gånger och försöket få ut mitt boarding card i automaten. När jag går till informationsdisken informeras jag surt av mannen i disken att jag står i SAS disk. Då får jag ut biljetten, eftersom jag går till rätt automat.

Var lite orolig då jag åkte hit, men nu känns det lugnt. Väskan gick precis igenom för handbagage, men eftersom det är fullt i planet fick jag checka in den gratis. Har köpt en tidning med kändisskvaller, första gången jag köpt en sån tidning. Faktiskt. Blir lagom läsning idag, för en trött Anna. Som råkat checka in sin snus då hon la handväskan i resväskan. Inget lugnande alls för mig med andra ord.

Tur med min hjärna, att jag inte kan lyssna på informationen ordentligt som ropas i högtalarna. Ska gå ombord på flyget och går återigen till SAS andra disk. Samma sura gubbe. Blir stressad och frågar var jag ska. Han snörper ihop munnen och pekar tyst åt höger. Där är bandet fördraget och stressad frågar jag om jag är sen. Tydligen var det inte lika bråttom i Norwegians disk och kvinnan är trevlig. Jag får sitta ner och vänta. Nu så ska jag bara leta rätt plats sen får piloten sköta resten. Hoppas han inte är lika virrig som mig!

Ute i sista sekund

2011-10-27T23:51:00.002+02:00

Som vanligt. Packade ikväll, men det gick otroligt nog snabbt. Hade skrivit en packningslista! Det sista slänger jag i imorgon, alla kläder var inte torra. Sen hoppas jag bara att jag inte glömt nåt.

Är inte särskilt ångestfylld än. Förtränger nog att jag ska flyga. Min vän jag ska hälsa på undrade vad jag ville göra, men jag kan inte ens tänka så långt. För flygresan står ivägen innan. Och den tänker jag ju inte på. Så ingen ångest, men det känns som om jag inte kommer kunna sova. Imorgon vet jag dock att den kommer med största sannolikhet. Men försöker bestämma att det inte ska bli så. Hoppas jag lyckas!

Micaela

2011-10-27T11:38:00.001+02:00

Jag fick kontakt med Micaela genom hennes blogg. Hittade den några veckor innan jag fick min diagnos genom en kommentar hon lämnat på Marlene Larssens blogg. Micaela har också ADD. Så jag tänkte att jag väntar tills jag vet om jag får någon diagnos eller inte. För det roliga sammanträffandet var att hon också bor i Umeå. Så när jag fått min diagnos lämnade jag en kommentar på hennes blogg. Strax efter såg jag att hon lagt till mig på Facebook. Så vi satt och skrev långa meddelanden till varandra och jag satt och skrattade högt. Det gjorde hon med vet jag.

Sen har vi skickat sms och fortsatt skriva på Facebook, vi började ganska direkt höras flera gånger om dagen. Som om det vore helt naturligt, även fast jag inte ens träffat henne förrän jag äntligen tog mig iväg i tisdags. Jag var hem till henne, fick lunch och vi pratade på. Hon var precis som jag trott att hon skulle vara, världens varmaste och gulligaste tjej!! Om ni inte läst hennes blogg, så gå in och gör det. Hon blandar sin vardag med lite mer roliga saker än vad jag gör tycker jag och gillar att fotografera så hon har definitivt mer bilder. Jag hatar att läsa bloggar utan bilder, eftersom det blir för mycket text. Så hennes blogg passar mig perfekt. Inte min som nästan bara har en massa text.

Fina Fina Micaela<3

Idag är det stora tycka-synd-om-mig-själv-dagen...

2011-10-27T11:12:00.005+02:00

Jag mår så fruktansvärt illa idag. Tyvärr är det nog tre orsaker till det.

Biverkningar av Concertan.
Magen pallar inte all medicin (okej och snusen)..
Yrsel av spänningarna jag har i axlar och nacke.

Hoppas kunna få Primperan och Omeprazol utskrivet från psyket idag. Så idag trallar jag på lite sakta och grämer mig över att jag måste packa och tvätta då jag mår såhär. Men nu är det ju kniven på strupen, så då görs det. Fast om jag känner mig själv kommer jag springa omkring inatt och göra det... Men jag ska åtminstone försöka att inte göra så!

Frukost

2011-10-27T09:49:00.001+02:00

Try to see the little things in life

2011-10-26T23:21:00.007+02:00

Idag har jag:

Betalat räkningar.
Beställt skolfoton.
Bokat en tid på vårdcentralen.
Skrivit upp viktiga saker i kalendern och dubbel-noterat dem i min iPhone.
Äntligen kastat kakan jag misslyckades med i måndags och diskat ur långpannan.
Diskade även ur diskpannan som var superduper-bränd i botten.
Sorterat serier och filmer rätt i min externa hårddisk.
Kollat på overklig, men löjligt förtjusande kärleksfilm.
Masserat min dotter, eftersom hon behövde omtanke.
Målat små barns naglar.
Plockat bort glas från bordet på eftermiddagen, de tog ju sig därifrån tillslut trots att de stått där sen imorse.
Gick ut med soporna, HIGH FIVE på den säger jag bara!
Gjort skitäcklig middag, slängde bara ihop nåt eftersom jag inte planerat.
Ätit chips och druckit kolsyrat vatten.
Läst Alfons Åberg två gånger.
Killat en dotter på benen så hon skulle kunna slappna av och somna, sen gjorde jag ett nallefort kring hennes huvud innan jag gick därifrån.
Sagt till mina döttrar hur mycket jag älskar dom och pussat och kramat dom.
Tänt doftljus.

Idag har jag inte:

Tvättat, även fast jag bestämt att jag ska varje dag.
Plockat ur diskmaskinen.
Kammat håret.
Plockat undan en enda sak här hemma egentligen, trots att jag samlade ihop en hög på golvet igår som jag skulle ta till barnens rum idag. Och som nu ligger utspridda igen.
Ätit mer än tre skedar fil till lunch.
Tagit mina antidepressiva och stämningsstabiliserande (vilket är den grej jag verkligen hoppats att jag kommit ihåg att göra, viktigt!).
Packat en enda grej, trots att jag ska iväg till Malmö tidigt på fredagmorgon och antagligen måste tvätta en del saker.
Ja, det är säkert mycket jag borde gjort men inte gjort idag. Saker jag har svårt att göra dagligen, så jag inte ens kan komma på det. Och så mycket som borde göras, för det gjordes typ när Jesus gick på vattnet (vilket var aldrig enl mig), men ändå inte gjort det.

Idag har jag känt:

Mig ledsen eftersom jag varit rädd att jag kommer få världens ångest snart, eftersom jag hade(har) ont i matstrupen.
Arg på mig själv som gör för lite, vilket förtog känslan av att först
känna mig nöjd som betalat mina räkningar.
Nedstämd och tänkt att jag kommer aldrig få vara glad på riktigt.
Illamående.
Trött.
Glad, för jag trotsade tröttheten då jag tänkte på hur mycket mina barn behöver av mig just idag.
Varm, för mina barn gav mig så mycket kärlek.
Lycklig, för jag kunde ge av mig själv till mina barn när de ville vara med mig.
Kärleken ända in i själen.
Pirrig, för jag kände glädje ikväll vilket betyder att det negativa inte kommer följa med mig i säng.
Nöjd, för när jag skrev den här listan såg jag att det mesta jag lyckats göra idag är saker som betyder något för mig och andra. Att det andra är bara döda ting även om jag inser att det påverkar mitt mående egentligen. Men ser man på längden så är att göra-listan längst och det är bara jag som kan bestämma om den betyder nåt eller inte.

Det spelar ingen roll om det är för mycket eller för lite att göra.

För tänker man bara på vad man bör eller inte bör göra, spelar det man faktiskt gjorde inte heller någon roll!

En tanke såhär på kvällskvisten...

2011-10-26T20:26:00.001+02:00

Tänker såklart inte nämna nåt specifikt om min ADHD-grupp. Mer än att jag märkte att gårdagen genomgående uttryckte direkt eller indirekt skam och det dåliga samvetet. För det man inte gör, för det man gör, då en dag varit bra kunde man gjort bättre.. Och så vidare. Allmänt märker jag mer och mer att ADHD:are och främst då brukar ADD nämnas har oerhört höga krav på sig själva.

Vad är en bra dag? Då man gjort mycket att vara nöjd över, men har svårt att glädjas. Om jag inte diskar 9/10, så kan jag väl för tusan åtminstone vara glad över att jag gjorde det den 10:e gången. Nej, för jag missade ju 9 gånger. Jag tror nu förstår hur jag menar. En bra dag.. Det är ju en känsla. Och inte om man bockat av allt på listan just den dagen. Kanske jag gjorde 5, men var jättetrött och ska vara stolt över att jag ens tog tag i en sak.

Och det gäller ju många av oss, då menar jag människor, ni "normala".. Eller normalt onormala(?) med! Vi dömer oss så hårt. Men vi dömer även andra så mycket. Och då lätt, utan att tänka att det finns en djupare grund bakom fasaden. Precis som hemma hos mig. Antingen städar nån gör lite, eller för mycket. Nån är för tjock och nån för smal. Nån tränar för mycket.. Eller för lite. Nån är för mån om sitt utseende.. Och nån annan bryt sig inte alls.

Varför gör vi så? Jag kan också göra så. Och allt detta lagom. Eller ingen vill vara lagom, men vi dömer dom som inte är det. Och om någon säger något om oss sättet vi upp garden och tänker att ni kan inte uttala er om mig. Jag försöker sluta.. Tänka till en gång till. Eftersom jag vet vad som fanns bakom min fasad. Vad finns bakom din? Och oavsett vad, vill vi väl egentligen alla bara bli respekterade!

Oj, en tanke var det.. Jag som egentligen bara skulle gå och kissa innan filmen som vi ska börjar. Hoppas det är läsbart iallafall.. Man går ingen som helst överblick då man mobilbloggar!

4 stjärnors middag

2011-10-26T13:17:00.009+02:00

Sitter och ser resprisen på 4 stjärnors middag på kanal 5 från igårkväll. Medverkande är Linda Theleiuns (fd Rosing), Anna Book och Claes "Clabbe" af Geijerstam. Middagen hölls detta avsnitt hos Emma Igelström som är född 1980. För den som inte vet vem det är, så är emma en f.d. simmerska som vann sitt första SM-guld på sin 14-årsdag. Hon har 22 EM & VM-medaljer. Hon har satt 7 världsrekord.

Missbruk
Emma har sedan tidigare varit öppen med att hon lidit av ätstörningar. I höstas fick hon även hjälp mot sitt alkoholmissbruk, som hon senare också öppet gått ut med. Även fast träningen i sig var som ett beroende, så räddade det ju just då henne istället från alkoholen. För ca 2 år sedan ökade alkoholens roll i Emmas liv, även om den var med innan också. Sedan accelererade det snabbt. När hennes pappa var med om en svår olycka så åkte Emma till Båstad och festade en vecka istället. Det blev för jobbigt och det gick snabbare utför därefter. Hon var påverkad även på jobbet och hon dömdes även sedan för att ha förskingrat pengar.

Botten
Då hade hon kommit till den punkten att hon ville ta sitt liv. Istället tog hon upp sin mobil och ringde en kompis som tog henne till sjukhuset. Där krävde Emma att läkaren skulle hålla henne inlåst tills hon fick hjälp, eftersom hon var rädd för sig själv. Efter sjukhusvistelsen kände hon att nu var det botten hon hamnat på. Hon vägrade mediciner därför hon ville må så dåligt hon kunde, kämpa sig upp ur det för att sedan kunna påminna sig om ångesten. Att hon aldrig mer ville hamna i den situationen. Så hon kan känna igen om varningslamporna börjar blinka. Ibörjan hade hon ändå först svårt att förlika sig med att hon skulle kunna vara alkoholist. Hon letade efter de yttre faktorerna man ser framför sig, då man tänker på en alkoholist. Hon vistades på behandlingshem för sitt alkoholberoende och när hon fick erbjudande om att förlänga vistelsen tog hon det

Känslor
Emma hade då insett att det faktiskt inte var alkoholen det handlade om. Det hade bara varit ett av alla uttryckssätt för ångesten, en ventil. Hon säger att hon lider av en beroendepersonlighet vilket resulterat sig både i träning, jobb, mat och alkohol. Nu kan hon förstå att alla dessa delar varit en del av hennes sjukdom. Hon berättar om känslan av att alltid varit så ensam, eller snarare känt sig ensam. Trots idrotten och alla runtomkring henne. Hon har självklart kunnat glädjas åt sina medaljer och framgångar, men endast en kort stund. Eftersom hon aldrig kan vara bra nog, eller duktig nog, så har hon redan haft nästa tävling eller mål i sikte. Hon beskriver sin allt eller inget-personlighet.

Idag vågar hon säga att hon är alkoholist och berätta öppet om sig själv och sina svårigheter. Hon upptäckte att det inte var andra som dömde henne hårdast, utan det var hon själv. Emma säger att hon vill leva, hennes mål nu är att bli lycklig!

Intervju på Tv4 med Emma och en artikel ur Aftonbladet där man kan läsa och höra om allt ni läst här, eftersom det är därifrån + avsnittet på kanal5 som jag sammanfattade allt ifrån.

Det jag känner är att det är bra att Emma är så öppen med detta. Hon som är en offentlig person, som har många "skamliga" saker gömda som nu uppdagas. Och hur många kvinnor och flickor, men säkert även män och pojkar känner inte igen sig i henne. Och jag tycker det är viktigt hur hon uttrycker att det inte var själva beroendet som var hennes största problem utan att hon framhäver att det var ett uttryckssätt för något djupare. Det mottagandet hon fick i 4 stjärnors middag var varmt. Anna Book sa att hon fick högsta betyg, därför hon bjudit in dem i sitt hjärta.

Kanske kan man även på en middag sitta och prata om hur man skulle ta livet av sig förra hösten. Kanske inte det roligaste att prata om. Men för den som pratar om det, så kanske det bara ett djupt samtal, en del i något som är naturligt att berätta. För de bästa samtal blandas med både humor och allvar enligt mig åtminstone. Om dom man pratar med kan bemöta det, så är det inte mer med det sen. När ämnet är färdigtömt, så går man vidare till nästa. Ett samtal om ångest, självmordstankar eller döden överhuvudtaget är inte slutet på en middag. Det behöver inte bli tyst efteråt. Man får fortsätta skratta sen. Och det finns ibland, åtminstone i efterhand, kanske även några komiska anekdoter . Det går att blanda sorg och glädje utan att det ena förtar det andra.

Idag var vi vilse i pannkakan!

2011-10-26T09:11:00.001+02:00

Vilken morgon... Allt var upp och ner och överallt och ingenstans. Samma tid vi brukar börja klä på oss ytterkläderna hade ingen ens ätit frukost. De två små får frukost på dagis, så lugnt där men så H... För ont i magen.. Nu börjar det bli för mycket ont i magen och ont i huvudet här. Det började då hon började skolan och jag har försökt vänta och tänkt att det blir bättre, men det blir bara värre. Så idag beställer jag en tid på vårdcentralen.

Själv har jag fått kramp i matstrupen, något jag knappt haft sen jag var sjukskriven -08. Hej Stress! Så nu ska jag ta det lugnt ett tag. Försöka äta frukost själv. Det här har blivit en gnällblogg. Det enda jag skriver om, nästan. Har en massa intressanta saker i huvudet som jag vill skriva om, men som inte går att sätta sig och få ner på skärmen. Så det enda som hamnar här är korta gnälliga inlägg känns det som.

Ta hand om er idag och andas lite extra om ni behöver det!

Tisdag var allt en bra dag!

2011-10-25T23:42:00.001+02:00

Bara av att bestämt att jag endast skulle iväg idag, fick mig att göra mer saker innan jag åkte än jag gjort de senaste dagarna. Det var ju kravlöst.

Glad att jag tog mig till Micaela, blev lite sent dit så tiden gick snabbt undan innan det var dags att åka på min ADHD-grupp. Där avtog mitt GO lite, så jag lyssnade istället för att prata så mycket. Väl hemma kom huvudvärken som ett brev på posten. Samma sak som varje måndag då jag kommer hem från psykologen.

Trots det ryckte jag upp mig och kvällen gick bra. Nu borde jag vara trött, men istället har hjärnan kalas. Nej då, ganska lugnt ändå men det har varit en del idag, så då kan jag inte somna nu istället. Men gör inget, jag myser i soffan så länge. Nyss hängde jag tvätten med, skulle strunta i det men tänkte att jag måste tvinga mig upp. Det är bara jag som kan förändra mig själv!

Nej, då tänker jag inte fortsätta med medicinen...

2011-10-25T19:54:00.004+02:00

Jag håller på få en finne på hakan. Trivialt tänker säkert ni. Men inte jag... Jag har inte haft en finne i ansiktet i hela mitt liv, ärligt. Små pormaskar har jag väl haft, men inte finnar. Den har precis börjat komma märkte jag nu ikväll och gör skitont. Och ser den ut såhär då jag precis kände den, ja hur ska det då bli sen?

Kanske är det övergående, men annars så.. Vissa verkar få problem med acne av Concerta. Jag kommer isåfall vilja byta läkemedel. Dumt kanske någon tänker, om det hjälper min koncentration.. Men inte jag. Jag tycker redan att alla ser just mig då jag vistas bland människor (även om jag förstått nu, att det beror på att jag registrerar allt). Å andra sidan.. jag känner ju att jag missade en hel del av min tonår eftersom jag mådde så dåligt, så kanske jag får uppleva tonåren igen då. Fast tonårens baksida... Den som lever får se!

Inifrån Utanförskapet - Tips på föreläsning

2011-10-25T10:45:00.008+02:00

Den 24/11 kan man gå på föreläsning här i Umeå, som handlar om Aspergers syndrom och ADHD. Åsa Gravander var 42 år då hon fick sin ADHD-diagnos, detta efter att levt sitt liv med känslan av utanförskap. Detta efter att hennes två söner fått sina diagnoser, då hon förstod att hon själv hade den. Stefan Widerlöf var 34 år då han fick diagnosen Asperger och förstod då varför han aldrig behövt vänner och varför han känt att han aldrig passat in. Här finns en artikel om Stefan från Aftonbladet.

En föreläsning om ADHD och Aspergers syndrom

Om du vill veta hur galet, ledsamt, kreativt och hoppfullt ett liv med ADHD och Asperger kan vara, lyssna då på författarna Åsa Gravander och Stefan Widerlöv som under en hel kväll delar med sig av sina erfarenheter. Det här är en kväll för alla och vi kan lova er en annorlunda upplevelse med både humor och värme, gråt och skratt.

Under fjorton år har Åsa och Stefan, rest runt i Sverige och föreläst för tusentals personer, överallt har mottagandet varit fantastiskt!

Så här beskriver Elizabeth Lundin, rektor i Köpings kommun föreläsningen.

"Jag har aldrig upplevt en så entydigt positiv utvärdering från min personal under min 30-åriga tjänstgöring. Det allmänna omdömet var: "mycket bra, spännande och stimulerande". "Att höra föreläsarna tala utifrån egna erfarenheter gav publiken starka känsloupplevelser. Samspelet fungerade perfekt. Dagen upplevdes som fartfylld och omtumlande".

Åsa och Stefan är båda författare, deras böcker kan beställas och köpas i samband med deras föreläsning.

Texten är kopierad från biljettplatsen.se där du också kan beställa biljetter. Det kostar 620 kr resp. 200 kr (anhöriga/personer med ADHD) exkl moms. Ett tips bara för den som är intresserad!

Är jag fin?

2011-10-25T07:07:00.000+02:00

Nä, svarar lilla J. Hon står och kammar mitt hår just detta ögonblick. Så skönt då man klivit upp och kan sitta och ta det lugnt innan det är dags att göra frukost till barnen. När jag faktiskt klarar av att hålla mig vaken nu för tiden.

Idag ska jag hälsa på Micaela, äntligen! Jag har därför inte planerat in nåt annat idag. Ska inte duscha eller tvätta några byxor idag, inte posta något brev och tvätten ska jag strunta i. Det enda jag ska göra idag är att ta mig iväg. Och så får det vara, för jag kan ju inte bara träna på att fixa saker här hemma. Just det, kom på nu att jag måste ju vara på sjukhuset 14:30 på min ADHD-grupp. Två saker då. Ska sätta alarm på det nu.

God Morgon på er, Tisdag blir nog en bra dag, tror ni inte?

Det gjorde ont i mammahjärtat...

2011-10-24T12:31:00.001+02:00

H hade skolkonsert med fritidskören på skolan idag. Vi kom precis kl 9, vi var lite sena. Hörde läraren säga att hon skulle gå in på fritids och ställa sig vid en pojke i klassen. Jag skyndade mig och satte mig. Barnen kom in på led med flaggor från olika länder, konserten var pga FN-dagen. En och en vandrade förbi och ingen H. Tillslut stod alla barnen där, men inte min lilla tjej. Tittade runt bland oss som satt där, men såg henne inte. Förstod inte var hon kunde tagit vägen. Tillslut såg föräldern som satt bredvid mig henne, två rader framför. Jag såg att hon satt nedböjd med huvudet och det syntes att hon grät. Så jag bökade mig fram och lyfte upp henne. När jag frågade varför hon var ledsen pep hon: "Jag är ju med i kören..." Då började mamman också gråta. Tror aldrig jag sett henne så besviken och ledsen. Hon har pratat om den här dagen hela förra veckan...

Fick sedan mellan hulkningarna veta att läraren sagt åt henne att gå och sätta sig och hon trodde det var kören som skulle sitta där. Men såg ingen annan ur kören. Inte förrän de kom invandrande förstod hon. Frågade henne sedan flera gånger om jag skulle följa henne upp, men hon ville inte. Så där satt vi och grät och jag trodde aldrig dom jäkla sångerna skulle ta slut. Jag var så ledsen att jag inte sett i allt stim att de från kören stod i korridoren på led.

Hon vägrade sen vara kvar i skolan. Pratade med en annan lärare och började gråta ännu mer. Hon försökte få henne att stanna lvar, men jag sa att hon får följa med mig hem. Hela dagen kommer vara förstörd och hon behöver inte vara här idag. Hon sa till H att den andra läraren såklart inte ville vara elak, att det var ju så svårt att hålla reda på alla barnen. Varför gick du inte upp, frågade hon. Jag sa att min dotter är väldigt försynt. Har någon sagt åt henne att hon skulle sitta där, så har dom sagt det och då är det så. Känner jag min dotter, som är fruktansvärt lik mig som lite, satt hon säkert och undrade vad hon gjort som inte fick lov att vara med och sjunga där uppe...

Fruktansvärt dåligt, de har 6-års och ettorna på fritids och det är inte alla som är med i kören, bara ett fåtal. Men de hade ingen koll. Självklart förstår jag att de inte ville vara elaka, men ändå, fruktansvärt dåligt. Och visst, jag var sen, men de verkar ibland inte ha så stor koll som sagt. På vägen hem i bilen sa H: "Jag tycker att de borde ha listor och skriva upp vilka som går på kören på måndagar och vilka som inte går..." Ja, ett bra tips till lärarna från en sexåring...

Om jag ändå varit i Grekland och guppat i havet just nu...

2011-10-23T20:15:00.001+02:00

Sega söndagar.. det har denna söndag verkligen varit. Trodde aldrig dagen skulle börja lida mot sitt slut. Såna dagar har ju alla, M har inte direkt studsat omkring idag heller. Dom enda som studsat är barnen. Även om uttråkningen kom till dom också. Tänkte på det förut idag., på att få vara barn igen Där hela världen kan komma till en, bara man vill. Där endast fantasin sätter gränser. Varför är det så svårt att ta med det in i vuxenlivet?

Barnen har iallafall hunnit vara på en mängd äventyr idag. Här radade de upp ett tåg, N var lokförare och iförd baddräkt eftersom hon nyss varit på badhuset med armpuffar och allt. Detta inom loppet av 30 minuter. Då spelar det ingen roll om man blir uttråkad eller less, det är bara att ändra leken och man åker vidare mot nästa äventyr.

Trots alla krav och måsten, borde väl även vi vuxna kunna springa ut i skogen och leka tjuv och polis. Bygga fantasikojor och kunna rada upp handdukar på golvet och vips vara på en solig sandstrand på andra sidan jordklotet. Kanske vore det lättare då, att orka med alla vardagens krav?

Musik är som balsam för själen

2011-10-23T09:45:00.002+02:00

De som försökte prata med mig igår runt tiden jag skrev det förra inlägget pratade förgäves. För jag var tyst. Kanske jag hummade lite på sin höjd. Säkert jobbigt ibland för omgivningen att det verkar som att jag inte bryr mig. När det egentligen handlar om att jag är tyst, för jag vet inte vad som kommer ut om jag öppnar munnen. Jag är hellre då tyst och kan få fortsätta sitta med i gemenskapen.

Tillslut gick jag och hämtade mina hörlurar, la mig i soffan och dundrade på musiken på högsta volym. När barnen hämtat två gitarrer var och stod och hade band i vardagsrummet. Musik är kontrollerade ljud (kanske inte barnens då, men...). Jämna strömmar av toner som jag kan bestämma över, genom att välja vilken låt som ska spelas. Allt efter humör och vad som behövs för stunden. Jag blundade. När jag legat ett tag kunde jag öppna dem en stund. Sen stänga dem. Efter ännu en stund kom N och fick låna en hörlur. Och jag kunde titta upp och börja prata med henne. Det hade lugnat sig och jag kunde åter öppna munnen och svara på tilltal.

Musik har för mig varit något som varit nödvändigt. Ända sedan jag var 13 år och upptäckte att om jag lyssnade på musik kunde jag sova. Tankarna blev lugnare. Även då jag skulle plugga behövdes musik. På universitetet så var jag tvungen att sitta tio minuter innan jag kunde börja för att leta åt vilken musik som fick mig att kunna koncentrera mig just den gången. M förstod det inte alls då, tror jag. Tyckte säkert att jag skulle börja göra vad jag skulle, istället för att sitta och pyssla med annat. Nu i efterhand förstår han och han smålog då han berättade för psykologen om det.

Så åter till igårkväll. Den slutade med att jag såg en film och åt Pannacotta som jag gjort tidigare. Jag såg även att jag hade fått ett sms av Micaela som kom med peppande ord och förståelse. Hon är väldigt fin den där tjejen, skickar ofta små uppmuntrande ord då hon läst mina inlägg. Så det blev en bra kväll ändå tillslut. Det som behövdes var lite musik. Det är inte bara piller som fungerar som medicin alltid!

Vissa stunder blir det mer påtagligt

2011-10-22T18:31:00.004+02:00

Barnen kommer hem. Innan så satt jag kvar i soffan ända sedan förra inlägget. J pockade på min uppmärksamhet och jag gav henne den så gott jag kunde. Men tankarna hamnade någon annanstans hela tiden. Hon fick flyga i soffan, hoppade i mitt knä och allt jag kunde komma på. Hennes skrikande skratt, var trots dess ljud underbart. Men gav mig också dåligt samvete, dessa stunder då jag än hur mycket jag vill, inte är här.

Jag skulle laga middag och hade svårt att fokusera. Allt som hände runtom mig svischade omkring och stressen i kroppen ökade. Jag berättade att än hur lite jag vill, kanske jag kommer bli på väldigt dåligt humör snart. Det kände jag. Det är så jobbigt. Det där fladdret runtom. Som att se allt och samtidigt ingenting. Att höra allt.. och samtidigt ingenting.

Jag har behållit mitt humör. Men inombords ligger stressen på en hög nivå, nästan så jag måste andas extra många gånger för att få syre alls. Dessa stunder och dagar är ALLA ljud jobbiga. Alla ljud är lika höga, oavsett den egentliga ljudvolymen. Jag hör allt. Just nu sitter jag här vid datorn och försöker läsa en blogg. Jag börjar läsa, scrollar längre ner, ser texten utan att egentligen läsa. Trots att jag vill läsa, men det handlar inte om det. Runtom mig dras det bitar från en godisbit, för att kunna sväljas av en tvååring. Tre barns konstanta tuggande hör jag. Prassel i en påse. Godisbitar som tas ur påsen och släpps på bordet. Någon ändrar ställning i soffan. Och från tv:n strömmar ljudet från en barnfilm.

Jag vill ju så gärna vara här. Sitta här. Vara med. Men det är jobbigt. Och än hur mycket jag hade bestämt att lördagen skulle bli bra, så räcker inte viljan. Det är jobbigt. Att allt bara går rakt in och all energi går åt till att inte brista. Eller försöka att inte brista och bli ett monster. Alla mina barns glädje och inte ens H:s förtjusning och dansande framför spelar någon roll just nu. Än hur mycket jag vill, så är det bara ännu fler jobbiga intryck. Som om det var för att provocera mig, även fast jag såklart vet att det inte är så. Där det inte spelar någon roll att jag mest suttit och vilat idag, för det hjälper inte. Det är den bistra sanningen denna lördagseftermiddag.

Solstrålen

2011-10-22T14:15:00.003+02:00

Lilla J har vaknat och även jag har vaknat till liv. Vi har hunnit stöka undan en del och biverkningarna av medicinen är faktiskt ännu inte så farligt. Orolig mage och jag har kräkts en gång idag. Men det är hanterbart. Törstig är jag också. Så nu sitter jag och vilar lite igen, medan J leker runtom mig. Jag har planerat kvällens middag. Jag som älskar att laga mat har inte haft inspiration till det på länge. Eller ork? Fortfarande är denna lördag en bra lördag!

Lördag

2011-10-22T12:12:00.003+02:00

Skrev nyss ett inlägg, men det hamnade längre ner såg jag pga att jag började skriva det igårkväll. Jag sitter och tar det lugnt medan den minsta i familjen ligger och sover. De stora barnen är och badar på badhuset med M. Vi får se hur pigg jag är idag. Jag brukar ta minst halva dagen på mig, innan jag riktigt vaknat till liv. Innan dess händer inte så mycket, även om jag försöker. Det jag gör, händer väldigt långsamt. Det är litegrann som att vada runt i seg kola.

Skönt med lördag, känner ni det?

I embrace the light into my life

2011-10-22T00:23:00.003+02:00

Somnade i soffan, vilket betyder att jag nu ligger vaken. Då leker jag med telefonen. Fick till en bild och jag är fast besluten om att jag varje dag ska få fler och fler solstrålar att lysa ner på mig. Jag hoppas morgondagen blir en lika bra dag som idag. Att en dag börjar dåligt, behöver inte betyda att den inte blir bättre. Det tar jag med mig, efter idag!

Vad var det som hände?

2011-10-21T20:58:00.048+02:00

Jag gick tillslut och bakade kladdkaka och tog datorn till köket och såg Grey's samtidigt. Tre timmar senare hade jag städat också. Vissa har berättat att de har ett ADHD-skåp. Jag har ett ADHD-bord. Så jag bestämde mig för att fylla på det. Kaos samlat på bara ett enda ställe och inget kommer bort. Det finns ju någonstans på bordet. Där ligger det mesta, lite gott och blandat.

Var det medicinen? Jag vet inte, men det jag vet var att jag faktiskt inte kände mig stressad och kunde laga mat sen under kontroll. Hann även duscha innan middagsgästerna kom. Det var trevligt, även om jag gick undan en del och satte mig i vardagsrummet istället. Har tyckt att jag visst är med och kan koncentrera mig då jag är bland andra. Men har märkt att jag istället går undan. Det är samma anledning till att jag sällan orkar hälsa på hos folk, det tar för mycket energi att hålla sig alert. Så det är inte för att vara otrevlig, utan för att jag måste. Det sker omedvetet, även om jag blivit mer medveten om det på sista tiden.

Testar min nya app

2011-10-21T19:17:00.001+02:00

Laddat ner bloggers app. Blev lite besviken, trodde man skulle kunna se kommentarer och statistik precis som på datorn. Verkar inte så. Har lekt med en fotoeffekts-app också, så kul man kan ha!

Ett tecken på en del brister som visar sig som ett kvitto i vardagen

2011-10-21T11:10:00.012+02:00

Jag var på riktigt dåligt humör imorse. Hade dåligt samvete pga barnen och blir arg på mig själv. När jag kom hem satte jag igång en maskin tvätt. Gick sedan vidare till en av mina röriga hörnor. Så förbannad och less och ledsen över att jag inte kan komma igång, ordna upp mitt liv, fixa vardagen utan att det är som ett maratonlopp. Jag började sortera papper, lade saker i vissa högar, stötte slutligen på saker jag inte visste var de skulle vara. Då hände det som oftast händer...

Här är en bild som visar hur jag ordnat upp lite på bänken. CD-skivor i en hög. En bakform och en burk som ska in i ett köksskåp. En påse med pärlor i. En kartongbit ser jag ligger där, som legat där länge i röran. Trots att jag vet var den ska, hamnar den inte där, främst pga att jag inte kan sortera i hjärnan då det är så rörigt. Så inget tar sig därifrån, inte ens en bit kartong som ska lägga två meter bort i en påse.

Jag stöter på en skruvmejsel, den vet jag var den ska. Den ska i verktygslådan. Men det kändes jobbigt... Och se, där ligger batterier. Fungerar de, fungerar de inte, var ska dem? Och den där skålen jag inte vet var jag ska ställa... Stöter jag på ett litet problem jag inte kan lösa, så fastnar jag och kan inte ordna det andra heller. Slutligen går jag därifrån. Kanske för jag gick bort med något och började med någonting på ett annat ställe eller för jag, som idag, tänkte att jag går härifrån en stund. Om jag klarar av att hyperfokusera ett tag, brukar det kunna gå, men då är jag helt slut efteråt. För det betyder att jag gör allt jättefort, stänger ut allt runtomkring mig, jag kan inte ens gå och dricka vatten för då bryter jag fokuseringen.

Jag lyckades ordna två högar. En med papper i som jag inte får slänga. Och en brandvarnare. De hamnade på bordet så jag kan urskilja dem. Men efter att hamnat i situationen jag beskrev till bilden ovan, så ligger de fortfarande kvar där. Och sakta bildas små, små högar med ordning i lite här och där men jag fullföljer inte... och tillslut finns 25 olika oavslutade saker omkring mig. Hade jag bott själv hade de fått legat, tills jag tog bort dem. Eller tills de var överrösta med nya grejer och inte syntes längre. En del av det nya kaoset. Eftersom jag inte bor själv slutar det oftast på följande sätt. De är ivägen, de klagas på och tillslut kastar jag tillbaka grejerna dit de låg från början. Och har alltså egentligen inte åstadkommit något alls i slutändan. Jag vet att det är bättre att då göra något alls, göra det som är viktigt åtminstone. Men då ska man kunna sortera ut vad som är viktigt och klara av att fokusera på det då det trots allt som finns runtom mig som får mig att mista koncentrationen.

Detta kan visa sig i olika situationer, i läxläsning, vardagen, att hantera ett problem som uppstår. Det som händer genomsyrar även efterföljande saker som planerats. Jag skulle idag åka till en kompis, innan det skulle jag duscha. Jag tog av mig byxorna jag hade på mig, lade dem i tvätten och började tvätta. Gick förbi högen och kände att NU tänker jag börja ordna här hemma. Är så less på detta kaos. Sen blev det som det blev. Nu sitter jag här, flera timmar efter, utan byxor och har inte duschat. Jag skulle kunna välja att bara åka och hälsa på min kompis. Men jag får sån stress över att jag inte åstadkommit något och vill inte åka förrän jag gjort det. Men eftersom jag är så handlingsförlamad går ofta hela dagen till ingenting. Jag gör andra saker, helt onödiga saker. Och i slutändan har jag varken fått det nödvändiga gjort, eller det jag ville göra för det är roligt. Det drabbar också min självkänsla. Att jag inte kan ha vänner, eftersom jag konstant (tidigare) behövt ljuga ihop saker som att jag har ont i magen, ont i huvudet bl.a. för jag inte tar mig iväg, blev så nedstämd eftersom jag inte fick något gjort. Att det jag så entusiastiskt planerade dagen innan, eller tidigare på dagen som att hälsa på någon inte går. Jag kan inte planera saker egentligen, men vill ju också kunna bestämma vad jag ska göra nästa vecka. bara stressen av att ha planerat något, får mig extra handlingsförlamad. Och att jag genom att vara jag, påverkar andra eftersom de ingick i planerna.

Detta beror på brist i organisation och planering. Främst är det ju kaos i första hand, för jag inte kan organisera. Dels så kan jag inte planera hur jag ska ordna upp det och ju mer kaoset infinner sig, desto svårare att göra något åt det. Det är också pga impulser som kaoset uppstår och förmågan att inte fullfölja. Jag börjar med något utan att egentligen tänkt igenom det. Det beror också på den fluktuerande energinivån. På att motivationen snabbt tar slut. På att jag (och många med ADHD) har svårt att hantera en situation då den inte blir som man tänkt sig. Då ett problem kommer och man har svårt att tänka ut alternativa problemlösningar. Detta kan skapa panik och för mig kan det bli oro och ångest. För barn kan frustrationen vid dessa situationer leda till att de skriker, kanske t.o.m. slår sönder saker eftersom kaoset i hjärnan är ett faktum. Detta är bara en situation taget ut mitt liv. Detta genomsyrar som sagt många delar ur mitt liv.

En del säger, "så kan jag göra", "jag är också slarvig", "jag blir också less och går och gör något annat". Men ja, dem som säger det kanske lyckas få ihop livet ändå?

Skammen kommer också. Jag sitter och skriver om det och ändå kan jag inte ta itu med det. Skäms eftersom jag undrar varför det bara inte går. Det som står ivägen är ju jag själv. Och förstår varför andra tycker att det är väl bara att skärpa sig och göra det. Jag förstår det ju inte ens själv. Men jag är min största kritiker. Att känna att man gör andra besvikna, trots att man försöker att inte göra det är jobbigt. Jag kämpar med att ta mig framåt, men tycker det är viktigt att visa på hur det är. ADHD och ADD finns, trots att många inte tror det. Och det kan hanteras om människor väljer att åsidosätta sig själva och sluta skuldbelägga (ofta omedvetet), eftersom det inte spelar någon roll hur många gånger du säger att nu lär du dig till nästa gång, eller du måste ju försöka, du kan om du vill, för du kan ju sitta och rita två timmar då du tycker det är roligt. Vad som är värre än att behöva kämpa, är att kämpa och få höra att man måste försöka mer, få höra att man inte ens försöker. Det är nämligen inte något man kan förändra, trots att man vill det. Inte utan tydlig och rätt hjälp och ev. med medicinering.

Jag skulle vilja säga att kaoset runtom mig representerar kaoset i min hjärna!

Sommardrömmar

2011-10-20T23:01:00.002+02:00

Ligger och fryser under både täcke och filt. Tänk om sommaren kunde vara längre, små blommiga klänningar, solkyssta barn och frukost ute i morgonsolen.

Krupit tillbaka in i skalet

2011-10-20T20:09:00.000+02:00

Mår illa, så jag äter en Piggelin. Tyckte att världen verkade bli lite klarare idag, även om det bara skymtade förbi. Var beredd på biverkningar och det måste helt enkelt vara värt det. Att prova är värt det, om det kan bli bättre!

Analys från gårdagen

2011-10-20T14:31:00.001+02:00

Det sägs ofta att man inte ska analysera för mycket och det gör jag alltför ofta. Men jag har idag analyserat gårdagen. Det var ett måste för att se vad som ledde till att det blev som det blev. Det är inte för att älta utan för att kunna se vad jag måste göra för att undvika situationen nästa gång.

Och helt enkelt var det såhär. Jag tog tag i att ringa a-kassan på morgonen, satte mig sen och fyllde i en blankett för att fixa uttagen a-kassa. Skrev även ett brev till orsaken att jag tagit ut a-kassa felaktigt. Så jag gick att laga mat av anledningen att jag ville skynda mig äta för att kunna åka och handla så fort jag kunde. Jag kände mig peppad över att fixa, så jag fick ett problem mindre. Det var anledningen till att jag inte tänkte mig för och sprang över till grannen för att skriva ut papperen. För jag tänkte att jag skulle posta brevet på Coop och då skulle jag gjort klart allt som hade med a-kassan att göra. Men det blev för många saker på samma gång och jag blev för snabb i tankarna och handlade för fort. Och då missar jag mer saker runtomkring mig. Jag missbedömer bl.a. tiden, men det är ju inte meningen...

Så jag måste visa det roliga vi hade imorse. Eller ja.. det är egentligen inte roligt på ett roligt sätt. Vi frös, det var ju egentligen inte roligt, men vi var tvungna att vädra för att inte få huvudvärk. Så vi fixade det så gott vi kunde och situationen blev tragikomisk på nåt sätt!

Imorse åkte jag ju som jag skrivit tidigare och handlade. Annars har jag svårt för att ta mig iväg. Det var alltså dags att ändra strategi. Och det är såna saker som jag måste lära mig att fokusera på. Vad jag gör som är bra, att jag faktiskt försöker. Men det är så lätt att se det som går dåligt och anklaga sig själv alldeles för mycket. Tillslut leder spiralen inte annat än neråt.

Det viktigaste är inte att lyckas med varje uppgift, utan att lära sig hur man hanterar situationen då man misslyckas!

Äntligen fått min Concerta!

2011-10-20T12:24:00.001+02:00

Hade bett psykologen ringa mig idag, för att prata om igår och inte gräva ner mig.. Innan vi slutade sa hon att de skrivit ut min Concerta igår, så den fanns att hämta ut. Jag blev så glad, men förvånad eftersom de sagt att det skulle ta två veckor.

Jag skyndade mig ifrån H:s skola till Coop, hade redan tänkt åka dit och handla. Så snabbt in och ta ut medicinen och sen tog jag tabletten. Jag gick in och satte mig på Coop och läste bipacksedeln (den största jag någonsin sett). När jag tittade upp efter var det som att det var annorlunda mot när jag satte mig på bänken. Det var som om någon dragit upp rullgardinen, hjärnan kändes mindre luddig och mer vaken.

Blev lite trött efter att jag handlat klart, men inte trött-trött-zombie-trött. Tar 18 mg nu, sen kommer det ökas. Att ta medicinen då jag skulle handla, med mycket intryck var nog bra för att värdera effekten. Äntligen känner jag mig hoppfull igen!

Tankat må-bra-energi

2011-10-20T07:06:00.004+02:00

Har legat nu på morgonen och gosat med lilla J i soffan. Nära, nära har vi kramats under täcket och det värmer i mitt inre. Nyss försökte hon säga nåt, tog ur nappen och hörde att hon sa bulle. Jag brukar säga Gullebulle till henne och förstod tillslut att det var det hon sa.

Åkte aldrig iväg igårkväll. Det har varit så mycket sista veckan och igår blev det bara för jobbigt. Det luktar fortfarande i lägenheten. Ska vädra mer idag och så får vi se om Bostaden kan göra nåt. Men idag är en ny dag, igår blev det som det blev och nu är det gjort. Det enda jag jan göra är att ta nya tag idag!

Jag borde inte få hantera en spis ens en gång

2011-10-19T12:42:00.004+02:00

Skulle ta och göra lite lunch innan jag skulle iväg och handla. Satte på ris och sen tänkte jag att medan det kokar upp, så springer jag till grannen och skriver ut papperen så jag kan skicka dem till a-kassan snart. Väl där, så tog det ju länge. De har en Mac och jag förstod ju NADA. Så jag satt väl 20 minuter innan jag var klar, då gick jag även ut med deras hund eftersom jag ändå var där. När jag svängde in mot dörren hörde jag att det var ett brandalarm som pep någonstans. När jag kom till dörren hörde jag att det var inne hos oss. Inte ens då slog det mig att jag börjat laga mat. Slet upp dörren och ut bolmade rök. In och ryckte bort kastrullen från plattan som jag upptäckte var den utlösande orsaken. Sprang omkring som en yr höna och öppnade fönster och dörrar. Kom på att det var ju bra att ta ut kastrullen så det inte rykte mer inne. Kom på att hålla för munnen och näsan efter ett tag, då jag kände att det var ohälsosamt att andas in röken. Det var verkligen mycket rök!

Borde lärt mig att jag inte kan gå ifrån då jag lagar mat, eftersom jag glömmer bort att jag håller på att laga mat. När jag är inne brukar jag ju höra då det kokar över åtminstone. Men skulle ju bara springa över lite snabbt, lagom tillbaka för att sänka värmen. Jag måste stå och vaka över maten, men gör det inte för jag inte har tålamodet såklart. Hade grannen varit hemma hade jag lika gärna kunnat stanna kvar ännu ett tag. Detta händer ju mig lite då och då, men detta var värsta gången. För när det började slå upp lågor ur en panna en gång för jag missbedömt hur lång tid det tog att hacka lök och förbereda, var jag ju åtminstone där och kunde släcka elden...

Brandvarnaren pep i en kvart och när den slutade märkte jag att det pep uppe också. Sprang upp och där var det ännu mer rök. Så upp med fönstren på vid gavel. Nu har jag suttit med dubbla kläder och filtar och det stinker. Lagade ingen mat. Visste att M lämnat lite pasta i kylen sen middagen igår, det minns jag att han sagt något om. Men där fanns både pasta och pastasås så det räckte. Ringde honom och tydligen hade han sagt det, men självklart hade jag inte hört det. Så jag hade inte ens behövt laga mat alls... Ja, det här med matlagning är ju som totalt kaos varje gång, när ska man göra vad och man har ju tusen grejer runt sig och sen ser det ut därefter. Men det kan jag ta, men när jag glömmer bort och går hemifrån. Då känns det ganska otryggt att ha min bristande uppmärksamhet...

En dag för vila efter gårdagen och inför kvällens aktiviteter

2011-10-19T10:16:00.007+02:00

Ja, som kom onsdagen också precis som alla andra dagar. Jag fick klarhet i en del saker igår och framförallt vägledning i hur jag skulle ordna med vissa saker. Säga vad man vill om arbetsförmedlingen, men de verkar ha en hjälp som sätts in ganska fort. Där människor som jag är prioriterade och där de samarbetar. Jag har därför idag fixat med blanketter, brev, samtal och såna saker som kan ta ett tag. Men genom att få hjälp så gick det faktiskt fort och jag ville ta itu med det direkt. Bara jag får lite vägledning, tar jag faktiskt tag i det. Och känner att jag vill, inte bara för min egen, utan för jag känner att någon annan vill hjälpa mig.

Har nog glömt att skriva det men jag blev sjukskriven efter fredagens läkarbesök och dessutom sedan 21/9 då jag fick diagnosen. Detta medförde ju lite krock med att jag tagit ut ersättning från a-kassan. Sen frågade jag doktorn om att jag tidigare stått som arbetssökande, trots samma behov av sjukskrivning och att jag inte varit förmögen att arbeta. Men det hade tydligen inte varit någon mening att sjukskriva mig, eftersom de inte hade något då att sjukskriva mig för som skulle godkännas av Försäkringskassan. Alla dessa regler och att hamna mellan stolarna. Det är som en hel djungel därute med lagar och regler, där den enskilda människan hamnar i kläm och blir utsatt. Men det kan kanske vara svårt att se människan genom den tjocka väggen av dessa regler.

Bryter av med denna fina bild. Blev ju så mycket text, så ingen orkar ju läsa.
Så en paus i mitten på dessa kärleksfulla syskon, utan som helst kopplat till inlägget lägger jag in ändå.
Den som orkar och vill fortsätta läsa om vad som händer kring framtida arbete får fortsätta läsa!

Annars var besöket bra. Jag fick lämna in lite intyg, sen fick jag veta att mitt ärende kommer tas upp
med rehab-avdelningen och handläggaren sa att jag kommer få hjälp. Men att alla måste tas ett beslut om. Redan nu, innan det rullat igång så kommer en kurator ringa mig i dagarna och jag kommer få stöd av henne kring all kontakt med olika myndigheter. Bara sådär. När det gäller arbete i framtiden, så kommer det utredas och provas på för att se vilken arbetsförmåga och vilka behov jag har. Och har sedan behovet kan man även ha en person som finns med på arbetsplatsen som stöd, förutom de anpassningar som kan göras för att kunna anpassa arbetsuppgifter mm och arbetstid.
Nu är det i framtiden, men det kommer främst då att handla om att hitta en arbetsgivare som vill ha mig med mina särskilda behov. Och det hoppas jag kommer ordna sig, för jag vill ju såklart kunna jobba som sjuksköterska. Jag har ju valt det av en anledning, att jag brinner för yrket. Det är ju det jag vill jobba med och inget annat.
Och den som eventuellt vill ta emot mig, får en driven och motiverad tjej, som är riktigt duktig om jag får säga det själv. Det som är svårt är ju saker som, om jag får hjälp med det, inte är något större problem. För mina positiva sidor tycker jag väger upp det gånger flera. Jag passar med det jag gör, för jag jobbar med patienten i fokus. Och jag är duktig på att se hela patienten, kanske pga mina egna erfarenheter. Psyke och kropp hör ihop, oavsett var i vården patienten befinner sig. Jag är en sån person som alla borde vara inom vården. Men det är hursomhelst bara att hänga på tåget, för att försöka nå det mål jag vill och det mål som kan vara förväntat. Sedan försöka acceptera och sammanfoga de två.

Nu blir det vila efter gårdagen , så jag orkar åka och handla mat. Det kan ta en del energi. Och jag måste vila mig i form inför ikväll. För då ska jag och Micaela (en annan tjej med ADD) åka på en workshop som handlar om Basal Kroppskännedom som anordnas genom Riksförbundet Attention Västerbotten. Det är specifikt för tjejer med ADHD.

Vilken dag!

2011-10-18T13:34:00.012+02:00

Idag hade jag två stora saker planerade. Träffa handläggaren på arbetsförmedlingen och första mötet med ADHD-gruppen på sjukhuset. Det kändes stressande och därför la jag mig för att ta det lugnt, så jag skulle orka. Skulle bara duscha innan jag skulle åka. Somnade och vaknade just före 12. Slängde mig i duschen, blåste håret, sminkade mig och satt fortfarande i underkläder 12:30. Upp och slita ur kläder ur lådorna för att hitta nåt. 12:45 åkte jag. Denna oplanerade, tidsoptimistiska sida för med sig en del.
1) får ofta köra för fort, inte bra. Att man kan få stå vid rödljus mm är ju inte direkt med i planeringen heller.
2) glömmer saker, för bråttom för att hinna stanna upp och tänka efter om allt är med och för stressad för att kunna tänka alls, annars kanske det varit lättare att fundera var vissa saker är.
3) har i hast slitit ur väggkontakt några gånger med motorvärmarkabeln och glömde stänga bildörren en gång då jag backade ur garaget. Dvs jag missar en del detaljer som kan kosta en del.
4) hinner ofta inte lösa parkeringsbiljett, som tur är har jag inte fått böter. Än.
Ja, detta är bara några saker som kommer med att alltid vara i sista sekund.

Somnade så hårt också därför det var så stressande med två saker som skulle ta energi. Det tar energi redan innan tankemässigt. Som tur var kom jag för tidigt på arbetsförmedlingen, för jag kollat fel tid. Tur i oturen. Fick jag fixa frillan med. Hade ju alarm, men stängde bara av det för jag var för stressad för att ens titta på det. Med stressnivån på topp kände jag bara pust och suck. Och att varför lär jag mig aldrig. Men jag vet ju att det beror på ADHD:n. Fast det är frustrerande!

Stressade till sjukhuset och där var det livat i luckan. 8 ADHD:are som babblade och nickade igenkännande. Vi hade kunnat sitta flera timmar till. Men kom på efter en stund där, då någon annans mage kurrade att jag inte kommit ihåg att jag skulle ätit lunch också...

Det tog musten ur mig, så jag skriver om båda möten imorgon. Båda var väldigt givande. Detta inlägg hade jag gärna skrivit på ett bättre sätt också, men bloggar från mobilen för jag orkar inte flytta mig till andra sidan på soffan där datorn står!

Upp o Hoppa lilla Bus!

2011-10-18T07:29:00.000+02:00

Ett till tråkigt inlägg om min tvätt

2011-10-17T22:08:00.004+02:00

Tvättade ikväll med, orkade inte, men gjorde det ändå. Orkade inte heller vika in den, men gjorde det ändå. Sen orkade jag inte hänga den, men det gjorde jag också. Hade det varit en vanlig kväll, hade jag antagligen tvättat och glömt att hänga den. Eller struntat i det. För att upptäcka det på eftermiddagen efteråt och fått tvätta om det. Om jag ens tvättat överhuvudtaget. Dubbelarbete blir det ofta och mer att ta itu med är ju det sista jag vill.

Hos psykologen har vi diskuterat vad jag kan belöna mig med då jag gjort någon tråkig syssla. Jag har hittills inte kommit på något som skulle få mig att tvätta genom att tänka på en belöning efteråt. Då hade jag ju gjort det roliga först. Även om den genuina tanken faktiskt skulle vara att jag gör det tråkiga sen. Men det händer ju sällan. Men jag upptäckte ju efter den här veckan att belöningen kom på köpet. Känslan av att lyckas, vilket förde med sig att jag gjorde andra saker med och kände mig nöjd över mig själv. Bra belöning, tycker ni inte?

Små enkla saker kan leda till stora upptäckter
Häromdagen tvättade jag underkläder och det måste ju vara det tråkigaste som går att tvätta. Eller snarare att hänga. Så jag ska ge ett tips, för den som behöver det. Känns ju konstigt för mig att tipsa om tvätt, men det fungerade faktiskt och jag fick tvätten hängd. Vissa kanske hoppar över dessa tråkiga tvättinlägg, men de som känner igen sig läser nog. Då jag lyckas hitta något bra, kan jag ju dela med mig. Det jag gjorde var att tänka ett litet steg i taget. Jag delade tankemässigt upp det i smådelar, genom att först hänga vita strumpor, sen randiga och ja, ni förstår. Det gjorde jobbet mindre på något sätt. Kanske det fungerar nästa gång, kanske inte. Men man får försöka hitta på småknep som fungerar. Om någon har andra tips som jag kan få, tas de tacksamt emot. Allt är värt att prövas, eller hur?

Dagens session

2011-10-17T14:16:00.003+02:00

Idag kändes det som ett stort genombrott hos psykologen. Det har varit på väg ett tag, men idag fick en slags AHA-känsla. Och många saker kunde för första gången ses i dess rätta perspektiv. En sak vi avhandlade var att jag måste börja lyssna på vad jag själv vill. Jag är redan väl medveten att man inte kan ändra andra, utan måste välja hur man själv vill förhålla sig till hur andra beter sig. Men det är något som är lättare i teorin än i verkligheten många gånger.

Allt runtom mig har alltid strömmat rakt in i mig och där har jag stått utan möjlighet att skydda mig. Är någon elak mot någon annan tar jag ju även in alla de känslorna och det blir svårt att urskilja dem från mina egna, eftersom jag känner dom precis som jag känner en egen känsla. Det virvlar ju konstant omkring känslor runtom oss och det är ju helt uppenbart att jag tillslut går sönder om de griper tag om mitt hjärta utan att släppa taget. Sedan ligger mina känslor förtvivlat och ropar i bakgrunden men kan inte göra sig hörda.

Jag måste lära mig att när jag gjort det jag kan för att förmedla mig och lyssna och det inte tas emot, så kan jag antingen ta in den andras tycke och tänkande och få dåligt samvete å deras vägnar.. Eller så kan jag välja att tänka att någon annans känslor är inte mitt ansvar. De kan ej skyllas på mig om jag inte gjort något fel. Där jag gjort fel, får jag givetvis ta ansvar för den andres känslor. Men där jag inte gjort det, eller gjort det jag kan, får den andra ta och behålla sin känslor för sig själv.

Det kommer bli ett hårt arbete, men är nog en stor del av vad som behövs för att jag ska orka andas varje dag. Det som nästan blir svårast är att klara av att folk visar en sak och säger en annan, eller ger flera olika signaler samtidigt. Det försätter min hjärna i kaos och jag får svårt att sortera, vilket gör mig oerhört splittrad. I de bästa av världar skulle alla säga exakt vad de menar till mig, ibland även vara övertydliga. Jag har ADD och är i behov av struktur, så även när det gäller känslolivet. Men andra kan inte heller ändra sig för min skull, därför hanterar jag det. Hittar en lösning, genom att jobba med det. Jag kan bara förändra mig själv!

Monday Monday

2011-10-17T09:37:00.003+02:00

Igår bytte vi däck på bilarna och tjejerna tog i så det knakade för att lyfta bilen.

Jag och J agerade mest sällskap. Och jag var lika trött som jag ser ut att vara, men i sinnet lyste solen likt den strålade från himlen. Efteråt gick vi på skogspromenad med resten av M:s syskon plus en fru och barnens kusin. Med var även deras hund. Vi strövade bara omkring och J gick nästan hela tiden själv, förutom då hon bars trots att hon inte ville för att inte hamna för långt på efterkälken. Att en snart 2-åring kan gå flera kilometer utan att snubbla bland snår och buskar är otroligt. Hon har en vilja av stål!

Jag somnade till på eftermiddagen en stund medan barnen spelade Wii. Det skreks nästintill mitt öra, men när någon väckte mig somnade jag bara om igen. Är det för mycket ljud, så slocknar hjärnan direkt igen. Men sen hoppade jag upp, lagade världens godaste mat och tvättade och fixade inför idag. För första gången sedan vi började traggla det i terapin ibörjan på året packade jag barnens ryggsäckar dagen innan. Jag plockade och damsög med, trots trötthet eftersom motivationen däremot var på topp. Jag tror det beror på en sak och det är att jag följde tvättrutinen en hel vecka i sträck. Det för med sig stolthet som resulterar i att jag tar tag i andra saker lättare med!

Nu måste jag springa, ska till psykologen.

Är det mer accepterat att skriva om fysisk sjukdom?

2011-10-16T12:22:00.004+02:00

Efter kommentaren har jag funderat lite kring det här att blogga om svåra ämnen. Jag läser ofta bloggar som människor med cancer och obotlig cancer skriver. De skriver om besked, väntan, sorg, glädje och rädsla som deras sjukdom för med sig. En blogg skrivs av Lotta Gray som jobbar som festredaktör på Se&Hör och drabbades av tjocktarmscancer 2008. Hennes blogg är oerhört offentlig eftersom hennes blogg läses av flera tusen människor varje dag.

Hon är snart förhoppningsvis friskföklarad, men skriver då och då om cancer och hennes rädslor kring detta. Även om andra som drabbats om cancer. Och om att lyfta fram detta viktiga ämne till allmänheten för att ej rädas för att prata om denna fruktansvärda sjukdom. Vissa kanske undviker dessa bloggar, pga rädslan för människans dödlighet. För mig började det som en process för att hantera min hypokondri, då terapin jag fick från psyket inte hjälpte mig. Jag har lärt mig att hantera den och lär mig att min ångest samlas i hypokondri, för att kunna bli mer verklig. När något blir jobbigt, översätts det direkt i fysiska smärtor och kan spinnas vidare till sjukdom. Men 9/10 gånger idag, klarar jag av att bryta tankarna.

Åter till temat bloggar och cancer. Dessa människor skriver ofta om deras sätt att hantera sin sjukdom och försöka att leva detta till trots. Att försöka hitta strategier att inte bara vara en sjukdom. Detta får mig att undra; är det mer acceptabelt och lite "finare" att blotta sig och sin fysiska sjukdom? Lotta Gray beskrev inte bara sina rädslor och ångest, hon visade sjukhusbesök, skrev om sin diarre´och magbesvär som hon drabbades av efter de opererat bort tumören i tjocktarmen. Porträtterade det "fula", den osminkade sanningen, utan att skämmas. Hon skrev om rädslan att behöva lämna sitt barn alltför tidigt, om hon inte blev frisk. Jag påverkar alla i min närhet av mina svårigheter. Som mamma drabbas min barn. Detta är oundvikligt än hur mycket man försöker vrida sig ut och in för att i första hand klara av att hantera allt kring barnen.

Jag brukar (brukade) nervärdera mitt eget mående, eftersom det finns andra som har det värre. Jag brukade även tycka att varför ska jag klaga över psykisk sjukdom då det finns de som ofrivilligt drabbats av fysisk sjukdom, som förtvivlat försöker bli friska från detta. Genom medicinsk vetenskap och en portion av tur och hopp om att ödet inte leder dem till döden. Medan jag, som drabbades av psykisk sjukdom själv ska hantera detta. Att det är jag som orsakat detta och därför inte får klaga. Eller tidigare tänkte jag så. Idag är lidande för mig, oavsett orsak, något som en person själv upplever som är svårt. Och jag har ett funktionshinder, det är något jag föddes med. Något jag inte valde. Även jag får försöka lita på medicinsk kunskap, blandat med vetenskaplig kunskap för att vägledas för att själv kunna hitta strategier att hantera det som kommer med detta.

De som tillfrisknar från cancer eller trots det svåra med sin cancer brukar även beskriva det positiva med att de fått en annan syn på livet. Lever det mer fullt ut. Även jag, med ett funktionshinder, har inte bara svårigheter utan tillgångar som många andra kanske inte har. Och kan utveckla dessa om jag lyckas utveckla min förmåga att minska det svåra till att bli mindre hindrande i min vardag.

Men de som tycker att jag blottar mig, kanske också tycker att människor som skriver om sin egen kroppsliga sjukdom, deras barns svåra kroppsliga sjukdom, deras rädsla som föräldrar över deras barn och deras beskrivningar av barnets rädsla för sjukdomen och döden, också ska skämmas?
Jag hoppas inte det och jag hoppas att fler kan börja tycka, att all sjukdom/funktionshinder, kroppsligt som psykiskt, är värda att lyftas fram i ljuset. Att fler vill trotsa sina egna rädslor, eller förutfattade meningar och försöka lära sig något nytt som visar att personen som människa väljer att se sina medmänniskor och vilja att fokusera på det essentiella; att alla människor förtjänar att må bra.

Lite bilder från senaste dagarna

2011-10-16T09:59:00.007+02:00

Fick göra EKG i fredags inför medicineringen.

Sen vidare mot Kemlabb för blodprover.
Blodstatus, leverstatus och S-GT
som mäter alkolkonsumering på något sätt.
Tur man kan tjuvkika på proverna och förstå
vad de egentligen tar för något.

Vidare mot blodcentralen för blodgivning.
Valde en apa till N, då H fått en häst förut.
Det lyste i ögonen då hon fick den!

Fick en nyckelring för att varit blodgivare i tre år.

Men de lyckades spräcka båda kärlen
och det blev bara en halv dl blod.

Sen blev det fredagsmys med Trpp, Trapp, Trull.

Det bästa med hösten är värmeljus!
La mig framför "The Notebook" igår då
barnen somnat efter ännu mera godis.
Låg och snörvlade i min ensamhet,
det är den vackraste filmen jag sett.

Lillskruttan hittade kalsonger
imorse och spexade i dem.

Annars står det 1-0 till mig mot tvätten. Tvättade igårkväll, på en lördag, fast jag nästan glömde tog jag tag i det då jag kom på det. Skulle ändå som tidigare bara slänga den torkade tvätten i en balja, men jag vek den och la in den istället efter en stund. Jag är fan stolt över mig själv!

Söndag, solen lyser och de underbara bilderna nedan som min duktiga kusin A tagit beskriver känslan perfekt!

Svar på en kommentar i föregående inlägg

2011-10-16T02:27:00.001+02:00

vad är anledningen till att du för en blogg, och så otroligt personligt o utelämnande? från en undrande

.Jag började skriva blogg för flera år sedan och enda gången jag egentligen var konsekvent i mitt skrivande var när jag skrev om tiden då jag mådde som sämst. Jag läser själv inte heller bloggar om det inte är något genuint att läsa som jag själv har nytta eller intresse av (förutom vänners bloggar). Det jag skriver om mina barn och att jag lägger ut bilder på dem tycker jag inte skiljer sig från någon annan blogg. Förutom att jag blandar det med mina svårigheter, men det är iallafall så livet ser ut här hemma hos oss. Blandat med övervägande mycket kärlek och omtanke!

Jag har inget att dölja när det gäller att må dåligt eller tycka det är jobbigt kring saker i mitt liv som gäller detta, vilket nu visat sig vara ADD.

Jag berättar sällan om mina allra innersta känslor för andra och det är inte heller något jag lämnar ut här på bloggen. Ca 2-3 personer får höra om saker som är mitt allra innersta. Trots att mycket är ganska personligt här, eftersom det handlar svårigheter och händelser med medföljande känslor. Det är ändå något enormt mycket jag lämnar oskrivet, trots att man tror att man får se mer än vad man får. Jag väljer vad jag vill visa. Jag skriver aldrig om specifikt om en händelser som inkluderar andra personer eller en viss person om det är alltför personligt.

Jag har valt att dela med mig av mig själv och det är för jag själv nätter i ända förut sökt efter bloggar för att hitta något slags igenkännande för att kunna komma ett steg närmare ett svar. Ofta tycker jag också att jag skriver riktigt långa tråkiga inlägg om t..ex. min tvätt. Det tror jag många anser vara tråkigt, men det kanske för någon är en hint om hur jag har det och de själva kan känna igen sig. Jag skriver också om något som jag anser är viktigt och om jag gör det på fel sätt, eller att det helt igenom är skamligt eller om andra anser att det inte gör någon nytta spelar ju egentligen ingen roll då. Man kan ju inte bara sitta och tycka mycket är viktigt utan att göra något, då försöker jag hellre och snubblar på vägen än inte försökt alls. Sen ger det mig något att skriva, jag tycker det hjälper mig att sortera en del.

Jag vet att människor dömer människor, oavsett om man är "normal", ADHD-are, gammal eller ung. Så även jag dömer andra även om jag väljer att inte låta ett första intryck påverka mig alltför mycket eftersom jag vet att det finns mycket annat om man vågar skrapa på ytan. Jag låter sällan heller andras åsikter om andra påverka mig, eftersom jag vet att de som oftast kommenterar är personer som inte känner människan ifråga. Jag kan också skilja på att hålla med om att något en människa gör kan vara dåligt, samtidigt som jag kan tycka att personen aldrig gjort mig något ont. Jag kallas ofta för godtrogen, den egenskapen har gett mig både glädje och sorg genom åren. Främst anser jag det vara en god egenskap, eftersom jag "endast" kan bli sårad men annars kanske hade kunnat missa något bra genom att inte tro på andra människors godhet.

Jag själv påverkas oerhört av hur andra människor ser på mig och vad som sägs om mig, jag har alltid varit hudlös. Allt har gått rakt igenom helt ofiltrerat. Jag har även kunnat tagit på mig andras känslor och andras misstag alltför många gånger. Men när det gäller att lämna ut de svaga sidor av mig som jag lämnar ut, så skulle aldrig någons åsikter kring det kunna få mig att inte skriva.

Den som vill läsa min blogg får göra det om de finner det givande och de som läser den och sitter och irriterar sig över något jag lämnar ut får helt enkelt hantera dom känslorna själv. Jag själv skulle inte sitta och slösa tid på att läsa en blogg som jag enbart tycker utlöser negativa känslor och irritation. Hoppas du som kommenterade på det föregående inlägget fick svar på din fråga, annars får du gärna fråga igen. Jag är inte alltid så bra på att uttrycka mig på ett kort och koncist sätt. Kanske jag svävade ut lite också, men jag hade svårt att tolka om du frågade ur intressesynpunkt eller om det var en dömande fråga. Egentligen spelar det ingen roll, om du fick svaret du önskade få. Och jag tycker bara det är bra om någon tar sig tid att ställa en fråga, vare sig den är negativ eller positiv. Det betyder att du påverkats av det jag skriver.

//Anna

Oj oj oj..

2011-10-15T18:13:00.000+02:00

Har varit på barnkalas. Det var roligt, barnen tyckte det var superskoj och jag är nu hur trött i huvudet som helst. Helt yr känner jag mig. Barnen har tryckt godsaker sedan kl 2 och t.o.m. H som är den största gottegrisen av alla har kastat in handduken. Hon vill inte ha något mer godis.

Nu blir det film med småskruttarna, sen ska jag äta mitt godis och ha eget lördagsmys efter de lagt sig. Jag hoppas jag inte somnar, för jag har sovit sen tidiga kvällar till mornar och även på dagen några dagar nu.
Så jag borde vara pigg. Även fast jag känner mig lika trött fortfarande... Men viljan har iallafall fått en boost efter all vila och lyckas översegra tröttheten de flesta dagar denna vecka!

Sitter på psyket

2011-10-14T08:56:00.003+02:00

Sitter i väntrummet, har en läkartid. Medan sitter jag och spelar wordfued på random med min kusin A. Både jag och hon blev chockade av poängen jag fick på ett ord...

Det stora och öppna ADHD-hjärtat

2011-10-12T21:30:00.000+02:00

Bär ett hjärta runt halsen med texten ADHD. Det är det danska Pilgrim som designat det. Hjärtat står för det stora, öppna hjärta människor med ADHD har. Öppnar man hjärtat finns tre symboler och en kedja inuti. Fågeln står för frihet och valdes av chefsdesignern Birte Markvards, vars son har ADHD. Modellen Lykke May Andersen, som själv har ADHD, tycker lycka för henne innebär att känna sig hemma i sitt eget liv och valde fyrklövern. Trädet symboliserar att ADHD finns i alla åldrar och valdes av ADHD-föreningen. Med hjärtat på läderrem och en medföljande kedja kan man välja att bära symbolerna precis som man själv vill. För mig betyder smycket att jag ständigt har en påminnelse runt halsen som kan ge mig motivation. Det betyder även att, för de som lägger märke till det, få möjligheten att berätta vad ADHD egentligen innebär. De flesta jag pratar med har helt fel kunskap. Sen tycker jag ju såklart också att det är riktigt fint.

Finns att beställa på Attentions hemsida

Att vara tvungen att ordna med saker man inte förstår eller orkar...

2011-10-12T09:58:00.003+02:00

Jag ansökte för någon vecka sedan om ett personligt ombud, som ska kunna hjälpa mig att samordna allt kring de insatser jag behöver. Jag visste redan då att allt som kommer behöva ordnas framöver kommer vara för mycket för mig att hantera. Idag ringer min psykolog och säger att jag inte ska bli sjukskriven, istället ska jag ansöka om aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen om jag kan arbeta mer än 10 timmar i veckan.

Så nu sitter jag här med ont i magen. Hade lust att börja gråta då hon ringde och fortfarande. Jag orkar inte med allt detta, som måste ringas, ordnas och som jag måste sätta mig in i för att förstå vad mina rättigheter och vad det bästa för mig är. För det verkar de inom psykiatrin inte ha någon koll på. Jag har ju fått gå på a-kassa i tre månader utan att egentligen ha arbetsförmågan för det. Hur ska man orka kräva något då man inte vet vad man kan kräva? Då de inte verkar veta det heller och man får lita på vad dom säger ska vara det bästa. Och jag som är som en snäll liten docka, som sitter och viskar och har svårt att stå upp för mig.

Ett personligt ombud är gratis och de hjälper till att få mina behov tillgodosedda och samordnar all hjälp jag får. Som stöd vid kontakt med myndigheter, agerar språkrör de gånger jag behöver det och hjälper till att ta reda hur samhällets stöd och hjälp fungerar. Alla de sakerna är något jag är i starkt behov av att få hjälp med.

Men, självklart försöker jag ordna allt. Vad har jag för val. Men det känns bara så jävla jobbigt, det snurrar i huvudet av allt psykologen sa och jag hoppas att de återkommer för att bevilja/avslå ansökan om det personliga ombudet snart. Och jag som hade en sån bra start på dagen, nu känns det bara som jag vill gå och dra täcket över huvudet.

Hur har dagen varit idag då?

2011-10-11T19:57:00.003+02:00

Imorse var jag som tidigare dagar så trött, att jag inte förstod hur jag skulle genomlida dagen. Men efter att suttit fast vid datorn en stund på förmiddagen så fortsatte jag tvätta. Och tvätta och vika och hänga. Jag blev så less på att tvätten är ett sånt stort problem att jag lyckades få in flera baljor tvätt in i garderoben.

Det har nog sjunkit in och bearbetats nu. Så motivationen kom helt plötsligt. Så idag har jag skrivit om och funderat ut ett enkelt tvättschema. Det kan inte bara stå att jag SKA tvätta. Det måste stå hur och i vilken ordning och när på dagen vad sker. Men nu har tanken hunnit ifatt och jag tror detta kommer fungera. Kanske vissa ändringar kommer behövas, men nu lägger jag allt fokus på tvätten ett tag. Måste acceptera att jag bara klarar av ett område i taget. Även fast så mycket annat är kaos. Funderar dock lite på hur lång tid det kan tänkas ta, hur länge borde det ta, hur länge förväntar andra att jag ska ta på mig för att fixa detta? De vanliga tankarna. Men nu är det JAG, jag måste försöka trycka undan dessa störande tankar och fokusera på att jag vill få detta att fungera. För min skull. Inte för att hamna inom någon mall för vad man bör klara på en viss tid.

Jag börjar känna att jag bara skriver om tråkiga rutiner, negativa saker kring ett funktionshinder och verkar allmänt negativ själv. men så är det inte. Snart kommer ett inlägg om det positiva med mig och min ADD. Men sen är det ju de jobbigaste sakerna och de viktiga sakerna att diskutera som jag främst får lust att blogga om. När något faktiskt fungerar har jag mindre behov av att avreagera mig genom att skriva.

Jo, just de.. dagen har varit bra. Trots skitmycket tvätt. För jag blev motiverad och det gjorde mig glad och jag kände mig värdefull. Idag är jag värdefull både i handling och tanke, vilken grej!

2/3 vågar ej berätta om psykisk ohälsa

2011-10-11T10:19:00.006+02:00

Sitter med tv4 på i bakgrunden nu på morgonen och hör att Hjärnkoll gjort en undersökning som visar att 2 av 3 personer inte vågar berätta om sin psykiska ohälsa pga rädsla för fördomar. Rebecca Anserud från Umeå berättar att hon insjuknade i bipolär sjukdom som 15-åring. Hon höll det hemligt, även för sina föräldrar. Tillslut vågade hon börja berätta och är nu ambassadör för Hjärnkoll. Hon säger att "Öppenhet skapar öppenhet".

Jag var aldrig öppen om hur dåligt jag mådde under högstadiet och gymnasiet. Jag led i det tysta, eftersom jag inte visste hur jag skulle berätta. För jag kände mig så fel. I gymnasiet gick jag ofta utanför dörren och vände och gick in och la mig i sängen igen. Det gick bara inte att gå hemifrån. Tillslut skrev jag till min klassföreståndare som det var. Att jag mådde psykiskt dåligt och att det var anledningen till att jag inte kom på skolan. Hon ordnade en tid hos skolans kurator som jag träffade en gång. Sen skulle hon boka en tid till, men det gjorde hon aldrig... Så jag som knappt vågat be om hjälp gick såklart inte tillbaka och undrade varför hon glömt mig. Utan tänkte bara att det var klart hon glömt mig, jag är ju inte värd något.

Jag kände mig så ensam och det kändes som att jag var den enda i hela världen som mådde dåligt, även fast jag på någon nivå förstod att det inte var så. Men då det inte pratas om och man känner sig så liten, hur ska man våga öppna munnen och börja prata?

På Universitetet var det samma sak. Tills en klasskompis bara sådär började prata om sin antidepressiva medicin. Jag sa att jag också åt det. Och då släppte det. Helt plötsligt visste jag om flera som åt medicin och jag började prata om det. Jag började blogga då jag blev sjukskriven och har sedan dess varit öppen om det. Och jag kan instämma i att öppenhet föder öppenhet. Utan öppenhet hade inte andra sagt till mig hur de mår. Utan andras öppenhet hade jag inte kunnat be om hjälp i min tur. Och ensamheten hade fortsatt.

De som är yngre och har ännu svagare ben att stå på, de behöver oss vuxna som berättar. Att minska stigmatiseringen, öka kunskapen och sakta men säkert närma oss en normalisering av pyskiskt ohälsa som erkända sjukdomar. Att visa dem att vi är många och att det är okej att prata om och att våga söka hjälp. Att dom inte är ensamma. Skulle det pratas om detta i vardagen, skulle alla dessa ungdomar kunna stödja varandra. För jag tvivlar på att jag var den enda som led i tysthet under skolåren.

Att prata om psykiska funktionshinder och sjukdomar kan mötas av mycket fördomar. Men för varje människa man möter som det öppnas upp något inom är det värt allt. Och för mig att kunna vara öppen är värt allt, att slippa bära korset själv.

Trots öppenhet är jag inte utan skam. Den är rotad djupt inom mig. Ett exempel är att de undrade på fritids hur mitt barn skulle gå under höstlovet. Jag fick dåligt samvete och blev stressad över att jag känner behovet av att ha henne där, både för hennes och min skull. Att inte räcka till som mamma. Men svarar ändå att jag kan försöka korta ner dagarna. Senare blev jag så arg på mig själv. Hade jag haft ett fysiskt funktionshinder som gjorde att jag behövde barnomsorg för att orka, hade jag säkert inte känt att jag behövde korta dagarna för deras skull. Då det är jag och mina barn som lider av att jag inte orkar finnas där hela tiden.

Men skam eller inte skam, jag har ett samhällsansvar att prata om det. Även om jag respekterar dem som känner att de inte orkar. Det är så sorgligt bara. Att vara ensam i det som är svårt är fruktansvärt och ger bara ökad ohälsa. Ingen förtjänar ensamheten och ingen förtjänar skam över att ha en sjukdom eller ett funktionshinder. Ingen av oss har valt det.

Se klippet nedan:

Länk till Hjärnkolls hemsida:
Diskriminering av personer med psykisk ohälsa – en intervjuundersöknin

Kolla min mustasch

2011-10-10T23:46:00.001+02:00

Ja, vad ska man säga.. Jag fick dåligt samvete eftersom jag tog mer kort på N, men kolla hur ungen ser ut. H försöker, men har svårt att vara oseriös. Medan N... Ja, den ungen är aldrig seriös. Båda har så olika personligheter, men det de har gemensamt är att de får mig att älska dem till månen och tillbaka!

ADHD - Den bråkiga eller ADD - Den inåtvända.. Eller?

2011-10-10T14:33:00.002+02:00

Har funderat massor på en sak den senaste tiden. Att många med ADHD är utåtriktade, även deras reaktioner, vilket såklart stämmer. Delvis. Deras svårighet att hantera impulser gör att de ofta handlar innan de hunnit beararbeta tanken. Och hyperaktiviteten är ju utråtriktad, dvs den syns. Som att sitta på tusen nålar, vridandes, lämnar rummet, kastar nåt sudd på någon för att det ska hända något. Det är ju inte meningen, hjärnan tänker inte, nu ska jag kasta ett sudd för jag har tråkigt. Eller det kanske den tänker, men det går så fort så det rationella tänkandet hinner inte med. Inte personen heller. Därför impulsen kommer från hjärnan som säger, nu måste något hända annars somnar jag!

ADD-människan då? Ja, den har ju mer hyperaktivitet inuti. Hjärnan surrar runt och istället för att kasta ett sudd kanske den vänder huvudet mot samma person som ADHD:aren skulle kastat suddet på. Men den ser istället att klasskompisen har ett par jättefina röda strumpor, med vackra mönster på. Såna skulle jag också vilja ha, undra om de är nya, jag har aldrig sett dem förut. De ser iallafall nya ut... Hjärnan är återigen den faktor som skapar oförmågan att inte hålla fokus. Jag minns att jag ofta skulle kunnat redovisa mycket detaljer kring vad andra hade för kläder på sig, för jag lade märke till sådant och tänkte därför också att det var därför det andra som borde uppfattats inte fick plats i hjärnan.

Men dessa två exempel kan ju även glida in i varandra, det finns ingen exakt mall, men jag vill skapa en bild för det jag vill beskriva härnäst. Och de exakta redogörelserna kring de båda grupperna varken behövs eller finns ork att presentera då det som sagt inte är nödvändigt för vad jag vill skriva om.

Man skulle kunna tro att alla dessa beteenden som att ADHD/ADD:are kan bli väldigt arg, slår sönder saker, skriker, får ångest eller gör sig själva illa är något som automatiskt medföljer handikappet. Att det beror på samma mekanismer som utgör ADHD:n i sig. Men i många fall är det pga omgivningens reaktioner och hur det får oss att känna oss. Vi känner oss ofta väldigt orättvist behandlade. Vi känner oss dumma. Elaka. Medan vi egentligen vill alla väl och har ett stort hjärta. Men det kan bli fel. Att hela tiden få höra att det alltid är jag som stör, låter, förstör eller att alltid känna att jag inte förstår, jag känner mig inte som alla andra, det ger en stor portion av skam och skuld. Så det sägs att ADD:aren lättare tar ut detta på sig själv, uttrycker ångesten genom självdestruktivitet, medan ADHD:aren tar ut det på omgivningen. Jag kanske skar mig medan någon med ADHD slog någon på käften. Vissa beteenden som ofta kan känneteckna oss, är därför inte självskrivna till diagnosen. Det är något som utvecklas som en slags försvarsmekanism. Tyvärr är det ju just destruktivt, vilket ökar omgivningens förebråelser eller att de tittar snett vilket i sin tur ökar skam och skuld och den negativa spiralen har tagit sin början.

Återigen, det är så viktigt att upptäcka ett funktionshinder i tid för att sätta in rätt hjälp och bemöta dessa personer på rätt sätt. Allt för att stoppa känslorna av skam och skuld i tid. Även för omgivningens skull, eftersom de såklart reagerar på ett agerande, utan att kanske tänka på att det ligger något bakom. Eller inte vet hur de ska bemöta det. Men även där, viktigt att upptäcka personens problematik för att kunna undervisa omgivningen hur de ska bemöta dessa personer på bästa sätt. Och så diskret som möjligt hjälpa t.ex. eleven så den inte nu behöver skämmas inför omgivningen även då den får rätt hjälp. Att ha känslan av att vara annorlunda (i den negativa bemärkelsen). Och även där kan man falla ibland, i att göra rätt. Från båda håll, tålamodet kan tryta för vem som helst och ingen människa överhuvudtaget kan alltid agera rätt. Men det som man kan få tillbaka från dessa utanför-lådan-tänkande människorna är något oerhört, annorlunda infallsvinklar, en oerhörd kreativitet och så mycket mer. Det vore fruktansvärt att trampa ner alla dessa positiva sidor av en ADHD:are, istället för att hjälpa dem blomstra!

Jag påpekar återigen att det inte går att ge exakta exempel, vilket därför kanske får vissa att tycka att exemplen är alltför stereotypa. Alla är olika, men jag vill bara få ut själva budskapet och det var för mig det viktiga. Och slutligen, ja, jag fastnade i datorn istället för att göra det jag borde. Men gör det alltid så mycket? Det enda jag vet är att jag måste lära mig mycket, för att hantera min vardag som får mig att må dåligt. Men att få göra saker som jag inspireras av får mig att må så bra. Och när den inspirationen kommer så får man ibland inte stoppa den, eftersom den då kan försvinner eftersom tankarna är här och nu. Det är då jag kan fokusera utan brinnande hjärna! Det gäller att hitta mellanvägar, inte att inrätta sig i ledet alltid.

Det stormar idag...

2011-10-10T13:18:00.009+02:00

... åtminstone fortsatt i min hjärna. Allt har bara gått åt skogen idag, yrvädret vaknade till liv ordentligt och allt skit verkade riktat in sig åt mitt håll. Bussar som körde sakta och stannade i min väg, som för att jävlas och en massa andra småsaker som blev stora. Jag har tappat min kalender för andra gången på några veckor, jag köpte nyss en ny. Jag hade allt viktigt där, alla tider, alla kallelser och viktiga papper och bara av att den är borta känns det som kaos. Jag fattar inte var den tagit vägen. Men det är väl så det är, jag måste ha saker samlat på ett ställe för att kunna hålla koll och då tappar jag även det.

Är fortsatt trött och hjärnan är fortfarande som mos som att en ångvält mejat ner den. Men satte igång imorse med att tvätta och plocka saker här hemma för att inte somna innan jag skjutsat barnen. Men med ett energikonto redan på minus, så är det ju som att nån klubbat ner mig direkt efter jag lämnat dem. Ändå somnade jag väldigt tidigt igår, var skittrött. Gjorde ett dagsschema hos psykologen som jag ska följa idag. Så jag for iväg och köpte en stock snus och sen har jag tvättat klart. När det fortsatte jävlas på väg hem från sjukhuset hade man ju lust att bara skita i allt. Stänga av och lägga sig i soffan. Eftersom det är lättare än att försöka, eftersom det är så jobbigt då allt snurrar runt och man är uppjagad. Man vet ju redan då att det kommer fortsätta jävlas, eftersom det beror på just svårigheten att fokusera som gjorde att det började jävlas. Men det drabbar ju ingen annan än mig om jag sätter mig på röven. Jag ser ju fem sekunder framåt i tiden ungefär gällande många saker, även jag speedar framåt i tiden med vissa saker och ältar om och om igen. Men jag känner ju inte direkt motivation till att göra något, om jag kan strunta i det, så jag åtminstone slipper de fortsatta jävligheterna. Men som sagt, då får jag ju städa upp sen iallafall efter mig. Men det brukar jag ju inte tänka på, konsekvenserna, hade säkert inte gjort det idag heller om inte psykologen berättat det för mig.

Så idag hjälpte någon mig med ett schema, men imorgon då... Då jag ser fem sekunder framåt igen. Hon peppade mig idag, det finns ingen här imorgon som kan göra det. Inte gör jag då själv det, även fast jag försöker. Att jag trots tröttheten tvättade och röjde imorse berodde på att barnen var hemma och inte börjat härja. Jag kan göra saker bara någon finns här. För då håller jag mig aktiv i hjärnan på ett annat sätt. Men det tar ju tid, inget löser sig på en pisskvart men det är frustrerande. Allt eller inget är ju jag, svårt att försöka göra något på ett reglerat sätt. Det sitter så djupt inpräntat att det inte går då. Om jag inte har stenhård kontroll på allt och det går i ultrarapid. Men nu går det absolut inte, hela mitt väsen är bara som en urkramad disktrasa.

Det är bara att fortsätta försöka. Jag gick ju inte in och satte mig i soffan och stängde av för jag var trött och allt jävlades. Jag ska väl vara stolt över det, sägs det. Och det kändes bättre. Efteråt. Synd att jag inte kommer ihåg det nästa gång, eller kanske ska säga att det inte motiverar mig tillräckligt eftersom det finns belöningar som är lättare att nå. Och när det stormar i hjärnan är det så mycket lättare att stänga av, eftersom jag inte klarar att fokusera. Att bli splittrad. ADD - motivationsstörning, aktivitetsstörning... Jo, tack!

Skulle vilja, men hjärnan orkar inte...

2011-10-09T18:38:00.004+02:00

Satte mig och såg att flera ur min blogglista uppdaterat bloggarna. Men jag orkar inte läsa dom, eftersom hjärnan inte pallar mer idag. Det är tråkigt då man vill så mycket ibland, men inte orkar.. Blir uttråkad, men inte kan annat än sitta still och försöka göra inget. Barnen har jag varit snäll mot idag, men däremot inte orkat så mycket men kan glädjas åt lugnet. Tills det brakade loss och jag inte kan gå undan, för det blir orättvist. Och skriket intar kroppen igen.. Då orkar jag inte lyssna på någon alls om något alls. Det bara fladdrar omkring runt mig och jag vill krypa in i kroppen och stänga ner. Mitt hela jag vill fly, även fast jag såklart egentligen inte vill fly på riktigt.

Mina popcorn slår alla andras...

2011-10-09T11:39:00.002+02:00

Ingen kan ju bestämma att man inte får ha söndagsmys mitt på dagen om man har lust med det. Så det har vi idag och så ser vi på Nils Karlsson Pyssling och myser under täcket medan J sover!

Lovely Sunday

2011-10-09T06:55:00.002+02:00

Morgonmys med två av de bästa.. Dessa morgnar jag faktiskt kliver upp, utan att vara som ett vandrande lik är så värdefulla. Sunday betyder ju soldag och dessa dagar lyser solen starkt här inne hos oss!

Tänk rosa i Oktober

2011-10-08T16:34:00.003+02:00

Lägg märke till min insamling jag startat till förmån för bröstcancerforskningen. Hjälp mig samla in 2000 kronor under Oktober. Det är lätt att skänka genom att endast skicka ett sms. Tillsammans kan vi göra mycket för att öka chansen att kvinnor överlever bröstcancer och ger anhöriga chansen att få fortsätta ha någon kär kvar i sina liv!

Klicka på länken för att komma till insamlingen: Min Insamling

All night long

2011-10-08T15:15:00.000+02:00

Igår hade jag fredagsmys med min fina vän T. Vi hamnade sedan på All Stars, där jag träffade mamman till N:s bästa kompis. Det var roligt faktiskt.

Ikväll ska jag och barnen mysa och äta lördagsgodis. Fina kusinen kommer och ska sova över, så det blir tjejkväll hela kvällen. Den här helgen är en bra helg, där jag är med i matchen. Och inte rusar vidare i hjärnan någon annanstans.

Studiebesök på dagis

2011-10-07T12:22:00.000+02:00

Idag på förmiddagen så tänkte jag vara med J och N på dagis. Tänkte vara där till 13-tiden, men redan före 10 höll jag på krevera. Höll ut till 10:30 innan jag äntligen drog hem. Helt slut, jag fattar inte hur fröknarna kan gå omkring där hela dagarna. Jag är på väg till en kompis, men jag har fastnat.. Jag är så trött, men blir så stressad för tiden går. Ingen bra kombination. Och jag har bestämt att jag måste göra vissa saker innan jag åker, så det blir gjort. Jag har slut på snus också och måste göra allt så jag får åka och köpa snus på vägen. Abstinensen kommer snabbt... Nej, nu gör jag det fan, pepp, pepp, pepp!!!

Ibland kan jag inte hjälpa det...

2011-10-06T22:40:00.002+02:00

Jag släppte det mesta av min bitterhet för många år sedan. Men ibland kan jag inte låta bli att bli arg på livet och ledsen över att jag inte fick bättre förutsättningar från början. Det gör ont i mitt hjärta att se och höra om alla dessa barn, som man låter glida genom fingrarna. Där bortförklaringar som att det växer bort, han/hon är bara lite omogen för sin ålder, vissa har ju lite svårare att koncentrera sig och så vidare. Det sliter mig i bitar inombords. Eftersom jag vet hur mycket värre det blir att dragits med detta i alla år. Det genomsyrar allt, relationer, självförtroende, livsglädje och övriga viktiga komponenter som utgör ett liv. Kanske hade jag åtminstone sluppit detta, om jag fångats upp i tid.

Jag kan inte göra annat än börja jobba från de förutsättningar jag har. Men det finns fortfarande dom som kan ges möjligheten till en bättre grund att stå på redan från början. NPF-barnen, där det är de vuxna som bär ansvaret för att se och vägleda dom mot en ljusare framtid...

Inte en dag för tidigt inom psykiatrin...

2011-10-06T14:35:00.001+02:00

Jag är nyss hemkommen från ADHD-mottagningen. Och det var längesedan jag kände den otroliga känslan som spritter runt i min mage just nu. För första gången sedan jag började ha kontakt med psykiatrin känner jag att någon tog sig tid att lyssna på mig. Och vet ni vad, de bekräftade massor som jag redan känt. De undrade varför jag var insatt på den medicin jag hade och tyckte jag gjort helt rätt som ifrågasatt det, eftersom jag inte är bipolär. Trots att jag berättade allt som hände i somras och hur jag reagerade. Och de förstod, de ansåg precis som jag att står man helt i vanmakt över situationer runtomkring så kommer helt naturligt efterdyningar. Jag ska omedelbart sluta med medicinen. Fattar ni, äntligen slipper jag proppa i mig mediciner jag inte behöver!

De tyckte att jag felbehandlats rakt igenom och ville att jag ska berätta detta för läkaren jag ska till nästa fredag, så att allt detta finns i min journal. De tyckte t.o.m. att jag borde få skadestånd. De sa att de fick säga att de tyckte att deras kollegor behandlat mig så fel, ord som för jävligt användes även. De ifrågasatte min tidigare terapi, att jag fått höra alla de saker jag fått höra av läkare, att jag inte utretts tidigare med tanke på de saker jag påpekat redan från början. Men det är väl allra oftast verkligheten för såna som mig, som senare visar sig ha en ADHD-diagnos. Nu börjar du kräva mer sa han, för du har haft rätt hela tiden. Men tyvärr är det så att läkare sitter i en maktsituation då människor i nöd kommer och litar på att den kunskap en psykiatriläkare har ska vara rätt och riktig. Extra farligt då de möter plikttrogna patienter som jag, som aldrig någonsin kräver något från någon annan och sväljer allt med hull och hår.

Så, det är inte en dag för tidigt att Västerbottens Landsting fått en egen ADHD-mottagning. Där människor äntligen kan få den hjälp de behöver, där de blir lyssnade till och slipper hamna mellan stolarna inom psykiatrin. Där ordentlig uppföljning, nummer att ringa vid frågor och bättre koll på patientens hela välmående får utrymme.

Jag lämnade rummet med orden att vi ses om tre veckor, då kommer jag gladeligen komma travandes in här för första gången!

Noll koll...

2011-10-06T12:14:00.002+02:00

Jag ska aldrig lura mig själv till att tro att jag har koll. Det är ju så skönt att tro att man har koll på läget. Men glädjen förtas ju som då man kommer två timmar för tidigt på sjukhuset. För att jag inte kollade i almanackan. Har en tid på ADHD-mottagningen idag, så nu är jag återigen på väg till gröna huset. Jag vet inte varför jag ska dit och jag hatar att inte veta vad som ska hända. Som tur var hade jag ett ärende på banken, så då slapp jag ju släpa mig svärandes hemåt igen!

Det förflutna är passerat, det som finns är nu och framtiden!

2011-10-06T09:14:00.014+02:00

Jag vet inte var jag ska börja, för när jag verkligen vill skriva om något virvlar tusen saker omkring i hjärnan och det är svårt att fatta tag i dessa som likt lösa blad flyger omkring i storm. Ibland får det mig att inte skriva något alls då, eftersom det kan vara väldigt ansträngande att börja någonstans. MEN, det viktigaste är att börja någonstans. Om man vill något får man försöka, även om det är ansträngande.

Som sagt, gårdagens föreläsning fick mig att komma till insikt med många saker. Saker jag inte sett men nu kom som en AHA-upplevelse utan dess like. Saker som jag länge velat ta tag i, men inte hittat motivationen till. Även om motivation är något jag även tror att jag behöver en liten kickstart av medicin för att kunna upprätthålla.

Maria A. sa en sak som fick mig att nicka oerhört igenkännande. Hon berättade att hon för ca ett år sedan hamnade i någon slags depression. Det var dock något som hon såg som att hon inte kunde hantera och därmed blev oerhört trött och slut (som jag uppfattade det). När hon sökte hjälp så ville doktorerna ge henne medicin, eftersom de trodde hon var bipolär och deprimerad. Hon sa att hon är INTE bipolär, hon är INTE deprimerad. Hon behöver hjälp. Tillslut fick hon hjälp i form av en person som skulle hjälpa henne med ekonomin i hennes företag, eftersom hon inte klarade av det. Och hon var glad att hon stod på sig och inte lät de proppa i henne mediciner och sätta sin diagnos, då hon egentligen bara behövde hjälp med en lösning som fick henne frustrerad och som körde slut på henne eftersom hon inte kunde hantera det. Ofta tycker jag att inom psykiatrin så stämplas man med en diagnos och ges medicin, istället för att undersöka vad som kanske utlöst problemet. Många saker har en lösning i form av stöd och hjälp, istället för att inte se följderna i dess rätta perspektiv.

Samma sak som jag känt. Jag har ända sedan i Januari framhållit att jag är INTE deprimerad. Jag är TRÖTT! Där doktorer och psykolog ser det som att en medicin hjälpt mig, ser jag att jag fick en sjukskrivning och tid för att ta igen den energi jag gjort av med för att under lång tid klara av ett arbete. Jag har också känt stort motstånd till den medicin jag fått och hävdar att det inte är den som fått mig att må bättre. Det är jag och vilan. Samma sak som jag när jag bytte medicin förra gången och kände att det var att få stressa av, vila och börja om från början med rutiner och motivation som gjorde mig bättre. Terapin var inte ens rätt för mig och ändå då jag gavs tid, lyckades jag på egen hand. När jag gick i KBT en tid mådde jag jättebra och vägrade antidepressiva. Men efter några månader var det bortglömt dessa verktyg och allt återgick till det vanliga. För det gör oftast det. ADHD-människor kan ofta hitta saker som fungerar men att själva upprätthålla det är det som inte fungerar. Vi har stora resurser.

Hon fick mig också att se allt som i min barndom och i mitt förflutna var tydliga ADD-drag. Något som jag tidigare inte kunnat se. När jag gjorde min utredning sa jag att jag vet ju att mina problem inte är ett solklart fall av ADD. Men igår sa utredaren att din historia var väldigt tydlig för ADD, likaså dina testresultat. Min grava ADD, som jag från och med igår kan se. ADD märks, bara man vet vad man ska söka efter. Man kan se den rastlösheten ofta på utsidan i form av kluddande, flätande av flätor, nopprandes på en strumpa, ihopsmulande av ett sudd och mycket mer. Jag märker nu tydligt av min rastlöshet och mina diskreta tecken som syns på utsidan eftersom andra som kunde se gjort mig medveten om det.

När jag i våras och under sommaren gick in i ett destruktivt beteende såg de att jag måste vara bipolär. Jag såg det och ser det, som en naturlig reaktion till vad som hände i mig och runtomkring mig. Intet för det, gör det till en rättvis reaktion gentemot andra jag sårade. Jag har aldrig skyllt ifrån mig, då jag råkat gjort någon illa. Jag har aldrig försökt få det att framstå som att jag får göra så, eftersom jag inte kan hantera allt. Däremot har jag nu försökt berätta om varför jag reagerar som jag gör och att jag inte längre orkar låtsas. Jag ser det i efterhand som en naturlig reaktion på att jag var frustrerad, kände ingen kontroll och paniken växte inom mig. Det började då jag visste att min sjukskrivning skulle gå ut. För jag hade lika förutsättningar för att klara ett jobb då, som jag har nu med diagnosen. Skillnaden är att jag nu är berättigad till hjälp. Jag är i behov av arbetsrehabilitering och att långsamt börja för att se vilken arbetsförmåga jag har. Ni kanske kan förstå hur jobbigt det då är, med dessa förutsättningar, då någon säger att jag måste ta ett jobb på 100%. Och jag vet inte hur man kräver något och står på sig. Jag vet bara hur man fogar sig och plikttroget lyder.

Då frustrationen höll på äta upp mig, var jag tvungen att lämna mig själv och fokusera på något som fick mig att slippa det jobbiga. För att överleva. Tidigare i livet har det var rakbladet, träning, matfokus och ett tag att slå mig blodig i i cementväggen i lägenheten och dunka huvudet i väggen. Likt ett barn som ligger på marken och sparkar i frustration. Allt för att straffa mig själv för det som kändes jobbigt, eftersom det beror ju på mig att ingenting fungerar. Och i många år har jag gjort allt för att vara extra duktig, extra vuxen, extra bra, extra allt, för att inget ska kunna komma och ge mig frustration där jag tar till något destruktivt. Jag såg det som svagt, eftersom då mådde jag ju inte dåligt. Inte om jag kunde kontrollera mig, istället för att falla. Men vet, ni, jag är oerhört stark. Däremot har det varit på fel väg att undvika frustrationen och utan stöd för att ta tillvara på de resurser jag redan hade. Jag kan inte slösa energi på att vara något jag inte är, för att vara bra i andras ögon. Därför det har gjort mig till ett tomt skal. Jag har tappat mig själv på vägen för att tillfredställa andra, som inte ens vetat om att jag gjort det. Det har jag dolt, eftersom ingen ändå någonsin sett.

Men när någon annan sa åt mig att jag var sjuk, ja då var jag det. När någon inte tyckte om mig, gjorde jag allt för att ändra deras åsikt. Därför andra personer definierar mig. Har alltid gjort. Allt jag någonnsin gjort har varit för andra, för att andra ska tycka om mig, för att andra ska tycka jag är duktig. För att man får beröm då man lyckas med något. Men för att klara det, har det som kallas livet fått stå undan. Jag mår bra då jag lyckas med något som för mig är en svårighet. Det kan vara att jag lyckades vika tvätten och få in den i garderoben för en gångs skull. Och att lyckas ska inte behöva betyda att man klarar andras mål som satts upp som något som borde klaras av. Jag kan inte nå upp till det. NPF:are har helt andra förutsättningar och kraven borde sättas efter varje individs förmåga för att kunna utvecklas istället för att känna misslyckande gång på gång. Det är inte utvecklande utan gör bara att risken för att misslyckas ökar. Istället kanske jag når en bit och det som borde berömmas är förmågan att försöka klara något. Därför det ger motivationen att försöka igen och därmed kanske lyckas nå ännu längre nästa gång. Och det kanske också ger mig styrka att orka med de situationer där jag misslyckas och våga mig på att försöka igen.

Det sista Maria A. sa till mig innan jag gic var att nu vänder du blad. Du ska vara den du är och även om det känns jobbigt då andra inte förstår, så är det från och med nu för DIN skull du gör allt. Andras okunskap ska inte stjälpa mig.

Förlösande

2011-10-05T17:47:00.003+02:00

En föreläsning med Maria Andersson var mer förlösande än 9 månaders terapi. Jag grät och efteråt gick jag fram och skulle ge henne en kram men då började jag storgråta. Sen grät jag hela vägen hem! Jag är helt slut nu, men jag ska försöka skriva om föreläsningen imorgon. Alla borde lyssna några timmar på henne, det är dags att Sverige vaknar!