Äntligen är dagen D här. Mötet med psykologen, arbetsterapeuten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Mötet avbokades i februari av försäkringskassan och det har alltså tagit till nu. Ganska skamligt egentligen.. Då du behöver sjukskrivas, blir du det på en nåder. När du varit i rullarna ett tag hamnar du mellan stolarna. Men nu är det nu och jag ska få diskutera arbetsträning. Känns bra, väldigt less på att bara gå hemma.
I övrigt träffade jag psykologen efter semestern. Hela våren var kantad av att traggla, men inget gick framåt. Tillslut sa jag att jag ville ses en gång i månaden för att terapin gjorde mig bara sämre, vilket hon undrade om jag tänkt igenom. Så det var så det fick bli. Sista samtalet innan sommaren gav ljus på situationen. Så gissa om segern var att förra veckan få höra orden: "Du behöver inte gå i samtal hos mig längre. För det finns inget psykiatriskt att behandla."
Jag fortsätter jobba med arbetsterapeuten, men även där har jag inte längre lika mycket svårigheter jag behöver hjälp med. Fixar många saker själv nu. Och.. Diskussion kommer jag ha, för från flera håll finns tankarna att ta bort min bipolära diagnos. Arbetsterapeuten har tvivlat under våren och nu har även fler funderingar kring den. Den som jag ifrågasatt hela tiden, eftersom jag inte känt igen mig i den. Känner ju bipolära personer och det som utgör deras sjukdom kan jag inte identifiera mig med. Så idag är en stor dag. Sen att jag vaknade med behovet av att blogga. Går ju bara då inspirationen kommer, så kanske är bloggpausen slut nu!?
hej Anna! fan va bra att det finns folk som du som tar tag i sin hälsa och tar den på allvar! finns så himla många som bortförklarar, inte tar tag i sig själva, inte vill se eller förnekar...har en kompis som gått på antidepp.i 10 år, men tar inte tag i sig själv!!! så himla sorgligt att stå o se på bara...! viljan måste starta från en själv! så mer av sådana som du önskar man fanns!
SvaraRaderahej du Anna! Hur gör du när bipoläriteten dämper ner i de mörkaste av alla hål?? själv vet jag inte vad jag inte längre vad jag ska ta mig till...varför är man så jäkla skraj för att söka hjälp? känns som om ingen ändå skulle ha tid att ta sig an en...mvh, ledsen själ
SvaraRaderaJag hade helt missat din kommentar. Jag har inte varit inloggad på länge, men brukar se på mejlen då någon kommenterat.
RaderaÄr nåt fel då jag svarar från mobilen. Hur går det för dig? Jag hoppas du ser detta, svarar jag gärna. Det är bättre om ni Mailar mig om ni vill ha svar på frågor, men jag svarar här så gott jag kan. Ska skärpa mig nu och se till att svara så fort jag kan då någon har en fråga! Kram på dig!
Raderahej! var på läkarbesök idag. läkaren sa hon skulle ta kontakt med kurator och e.v psykolog. känner att något är fel, jag mår inte bra. Och jag tror jag kan ha bipolär 2. har kollat upp mycket info om detta, och jag önskar att få en utredning. men det verkar vara omöljigt...svårt att gå i terapi också då man ena stunden mår bra, nästa stund självmordstankar i massor, och ännu nästa glad och full av självförtroende. hur ska man anpassa sig till någon som mig då, som terapeut menar jag då? jag skulle personligen, som individ känna lättnad av att veta om jag har eller inte har bipolär sjukdom, för att kunna förstå och hämta kunskap om hur man ska gå tillväga och hjälpa sigsjälv. inte proppa migsjälv med antidepp.medicin utan att riktigt förstå vad jag egentligen medicinerar emot? ser att du inte verkar vara aktiv på din blogg, så jag tar en chansning o skriver..hur ska man få en läkare att ta en på allvar? trots att jag satt där idag och tömde min själ på ord och tårar, så kändes det inte som hon tog mig på allvar...så kränkande vården kan vara!!! jag är så jäkla arg! har haft det så här många år...men börjar tänka att det inte är värt att söka hjälp om det ska vara som en förnedring varje gång...suck.. hoppas jag inte störde dig! du får jättegärna svara!
SvaraRaderamvh,
Sarah.
hur gick mötet?
SvaraRaderaMötet gick ganska bra. Har en väldigt empatiska handläggare på ABF. Däremot st det lång tid, vilket jag känt mig lite deppig över. Tragiskt att jag varit sjukskriven snart två år. Förhoppningsvis får jag en plats efter nyår. Jag längtar efter stt få börja jobba, nu när jag får göra det under kontrollerade former och inte hamnar i en situation där jag kanske tar ut mig. Vi försöker hitta en plats redan från början, där jag har chans att få jobb sen då jag kanske klarar av att jobba på ett ställe en viss procent men inte på en annan. Men det är inget man på papper tar hänsyn till, vilket min handläggare dock kan förstå. Så därför försöker hon ordna allt så bra som möjligt från början vilket är bra. Men det är jobbigt att vänta!
RaderaHur har det gått Sarah? Ber om ursäkt för att jag inte svarat! Jag vet inte om du läser detta, annars får du gärna skriva igen så ska jag svara.
SvaraRadera