Nä, dålig ordvits. Jag har dålig humor säger vissa. Men jag skrattar gärna högt och fult till mina egna skämt. Men tillbaka till mitt besök i det fula huset aka "Psyket". Och nu syftar jag till arkitekturen och inte att det är fult och skamligt att vara där. Psykologen sa att hon uppfattade mig som låg idag. Jag som trodde jag "bara" var trött.. Varför kan jag inte se det själv? Men det är nog så, idag vill jag inget. Orkar inte koncentrera mig på nåt särskilt länge utan hoppar fram och tillbaka mellan saker på nätet och är uttråkad och dagen känns faktiskt grå trots sol ute. Det är då jag egentligen ska göra tvärtom. Men idag kapitulerar jag för en stund för att senare komma igen. Jag kan inte sova dessa dagar ändå, så det är inte så att jag faller ner och sover konstant för att åter ligga sömnlös. Jag skulle lätt kunna vara uppe till tre inatt igen. Det är ju det som är det onormala med detta. Så kapitulationen är viktigt för mig, för gör jag nåt idag kommer jag snart speeda iväg. En sömntablett på det så löser det sig!
Hos psykologen skulle vi börja kartlägga mina nedåtperioder och uppåtperioder och det däremellan. Det är riktigt svårt och jag har svårt att kartlägga det. Hela min världsbild snurrar om för varje gång jag snurrar om. Jag har svårt att se det depressiva i min energifyllda perioder och tvärtom. Iallafall hur jag känslomässigt är då. Sen kom inte kartläggningen så långt för jag hade svårt att hålla fokus och hade ju som annat att prata om och stack iväg på sidospår konstant. Kanske var det omedvetet undvikande? Usch, det är jobbigt att analysera hela sin person. Eller hitta mig själv i allt virrvarr. Jag, som alltid anpassar mig efter andra människor och "härmar" dom för jag själv har ett splittrat jag som hela tiden omvälvs vid varje stormande svärta eller ljusaste ljus. Och har svårt att förstå omvärlden: "Jaha, dom gör så, jaha men då är det så man ska göra alltså! Nej, det funkade inte. Jaha, men då gör jag såhär då. Bara jag slutar vara tonåring, åren då alla mår dåligt. Jag skaffar barn,människor med barn är lyckliga. Jag är ingen loser, jag ska skaffa en utbildning, det gör folk. Bara jag får ett jobb, det är då livet börjar. Det måste vara så. HUR GÖR MAN? Jag förstår inte.." Att kartlägga nån slags mellanperiod är nog svårast eftersom de knappt existerar. Ytterligheter...
Allt detta är för att se varningstecken innan man spinner iväg. Åt det ena eller andra hållet. Det är svårt. Min sista depressionsperiod var som att bokstavligen gå in i väggen. Som från en dag till en annan. Jag uppfattade mig mer som utslut än deprimerad. Men kan man inte annat än att sova och inte orkar vara delaktig så känner man sig tillslut riktigt värdelös. Man blir deprimerad. En penna väger bly, även om min depression är väldigt varierande från dag till dag. Svårt att veta om man är trött för man är deprimerad, eller om man blir depressiv pga att är trött.
Och sen försöka hitta andra sätt, "Nej jag är uttråkad av att vara föräldraledig, så då börjar jag jobba". Men då orkar jag inte jobba för jag är deprimerad, men jobba ska man. Måste man och jag försöker göra allt det man "ska" och orkar inget annat. Tills det inte går längre. Man hittar hela tiden på orsaker, men samtidigt innerst inne skriker man "så här ska det inte vara, så här FÅR det inte vara". För då vill man inte vara med längre. Då är livet en enda raksträcka mot döden. Och varför vänta? För att tjäna in pengar till samhället tills man dör utan att själv hinna leva. Det är bullshit, jag går inte med på det. Jag har alltid känt att jag inte hör till denna världen. Att jag inte är som andra. Att jag förvaras i livet i väntan på döden. Vissa säger att självmord är en konstant lösning på ett tillfälligt problem. Jag håller inte riktigt med om det. För de som för första gången faller ner i hålet är det så, så långt håller jag med. Men inte för de som kämpar hela sitt liv. Jag skulle aldrig kalla någon som väljer att avsluta sitt liv som egoistisk. Jag skulle hedra den människan som försökte så länge. Den som säger att självmord är egoistiskt har själv aldrig varit nere i det allra svartaste. När man är i det svartaste, det är då man inte känner nåt. Det är då man inte gråter, inte känner sorg, inte känner glädjen, inte känner meningen. Det är sedan länge passerat den tiden då du trodde du mådde dåligt. Det du kunde känna igen som obehagligt och jobbigt. Det är då du svarar: "men jag mår ju inte ens dåligt". När du tänker så, det är då det är som farligast. För känner man inget, så har man inget att förlora. Det är då kör för fort med bilen i hopp om att du ska förolyckas mot en lastbil. Det är då du varje gång du badar sänker huvudet i hopp om att kroppens överlevnadsinstinkt inte ska ta över. Det är då du övar på knutar som håller. Det är då du funderar slut-datum, vem som ska få vad, vad som ska spelas på begravningen och över att du hellre låter dina närmaste vara arg på dig för du försvann hellre än vara arga för att du gång på gång misslyckas. Även fast du försöker och försöker, men det syns inte, kampen du för i ditt inre. Jag är inte där nu. Och jag tänker göra allt i min makt för att lyckas leva. Men, de som redan försökt, men inte lyckats. Lyckats att leva, trots deras kamp då det gör ont,skär i själen och känns tomt men ändå försöker de in i det sista. Dom får min djupaste respekt!!!
Åter till idag. Jag kände mig stressad över att jag ska vara den "duktiga patienten" samtidigt som jag är rädd att inte uppfattas som motiverad och inte värd att lägga ner nån energi på. Allt är ytterligheter. Konstant och hela tiden. Fan också, jag känner att detta kommer ta lång tid. Det är okej för mig, bara jag känner att jag har den tiden på mig från vårdens sida. För det är inte hela tiden den kamp du för inom dig. Det är hela tiden den oro du ska ha över den yttre omvärlden också. Men det är ju det som är en stor del av livet. Men i ett visst skede, då är det nånting som till stor del inte finns plats för. Det som spär på den oerhörda sten du redan bär. Idag är dagen grå, men inte svart. Min lilla lillan gick in själv och satte sig på samlingen imorse, först på plats då de ropade för samling. Hon förstod och satt där och väntade på de andra barnen då jag kikade in med värme i mammahjärtat. Det kan man känna då dagen är grå, men inte svart. Stunder av lyckan!
Och de som tycker jag lämnar ut mig själv för mycket, för det är jag säker på att det finns de som tycker. Min blogg är inte till för er. Jag har spenderat nog med energi på att inte visa upp det "fula". Nu lägger jag energin på att visa den istället. Bloggen är till för de som är intresserade och för de som finner gemensamma faktorer och för en gångs skull slipper känns sig ensamma och på fel sida om stängslet. Vi är alla värda livet! Detta är inte ett försvar mot de som snackar bajs, utan till som en uppmuntran till dom som känner sig små i världen. Någon såg mig, då jag själv inte såg hur långt ner jag var. Jag tror jag är påväg att finna livet även om det är långt kvar. Jag har bestämt mig för att sprida den empatin och kunskapen vidare jag med. För det finns det behov av, tro mig!
